Det går mot vinter och det går mot jul och det går mot nyår. Från och med då vill jag ta bort bloggen. Jag tror inte den har haft många läsare, jag har inte tjänat ett öre på den, och den
är ju privat, i och med att jag egentligen inte kan stå för allting intellektuellt, däremot har den varit ärlig känslomessig, ja det går aldrig att veta om graden av ärlighet, även känslor är genom en
process innan de formuleras.
Det har på något sätt varit ett av mina värsta år, men samtidigt växer det fram ett ego i mig. Jag bara förmoder att det kan vara bra på längre sikt. Jag har fått tagit
i tu med det som jag har låst inne, öppnat och försökt klara att förhålla mig till innehållet. Jag har inte klarat det på bästa sätt, det har rugggat min trygghetskänsla ordentlig, och jag har förlorat
så många. De var kanske egentligne förlorat innan, men nu har jag förhållit mig till dem som en förlust.
De kanske inte var förlorat om jag varit mera trygg, mera mainstream och mera likgiltig. jag har inte varit
det alls. jag har varit i gamla känslor av svek och förlust, och allting har kanske inte varit så dramatisk som jag har upplävd. Om jag vore trygg säker och tagit kontakt så kanke ingen hade varit fölorat, jag har inte
varit trygg eller säker eller tagit kontakt. Jag har lävd i ensamme nätter och dagar, och inte vet jag heller om de hade förstått mig om jag hade tagit kontkt under rådande villkor.
Jag har nog levd i samma otryggeth
som då jag väte upp, från att ha varit en maskros till att ha blivit sänkt i den grad att tilit och trygghet och människor försvann, detta året och även kanske de 4 sista har jag levd som om detta fortfarande är
premisserna för mitt liv.
Det är ju inte lätt för andra att förstå detta, och det leder till att jag nu häller inte kan presentera mig på ett sätt som ger samkänsla, jag upplever att mina livserfarnheter
inte matchar andras, och det skapas en känsla av att inte tillhöra.
Jag upplever den i grunden med många, i ektenskapet i reltioner till människor i vrdagen och i de miljö jag är i. Jag har en stort behov av förståele,
av att få berätta, av att var inkluderat med hela mig med min historia som en självklar yterjacka som täcker den jag är, och att människor tycker om min ytterjacka, att de gör det lätt för mig att vara. Jag behvöer
snällhet, att människor ber om ursäkt och att de gör det lätt för mig. Jag har inte dessa villkor i vardagen, jag är en familjehemlighet, och det ställs för stora krav på mig i vardagen, det finns ingen slingringsmonn,
och jag måste kämpa hel tiden en omaka kamp, där jag är dömd till att förlora.
Det finns kanske andre sätt at leva på där allt detta ingår gratis, men jag är inte där och i det behöver
stor tolerans för att komma till next level.
Jag hoppas jag lyckas!