Kanske är det enklare att förhålla sig till andras krig än eget ansvar. Ansvar kräver nämlig förhållningssätt till eget liv och hur man lever. Och i eget ansvar blir livet lite tyngre, bekvämligheten
svårare och att se på andras destruktion kan man ta ställning men utan att måtte förhålla sig till vad man själv göt emot andra, inkludrat de svaga. Det är lätt att tycka krig är illa, för då
är det alla de andra som gör detta, men det är något som heter fjärilseffekten och den börjar hos den enskilda och påvärkar i slutändan världssituationen.
Jag har kommit hem från mitt föräldrarhem
med flygplan just när kvärlden klimat-marsherar, coh har då maximeraat mina klimatspår, men samtidigt förskt hjälpa min familj i Norge. Det fanns inge teve eller radio eller internet och det var så mycket att jag började
attt jobba innan frukost och glömde mat och tid och rum, jag var liksom i ett ryndskepp.
När jag kommer ut av rymdskeppet och hem till Sverige kommer blåmåndagen efter den hårda landningen som skakar grunden och svackan väntar.
Den står liksom som en mobb utanför rymdskeppet och väntar på mig. I rymdskeppet fanns min historia i alla pappar från jag var 5 och redan kunde skriva lite baklänges, i historier och ritningar kan jag se mitt liv retrospektivt
och diagonalt, och det rockar grunden som skakar varje gång jag närmar mig forntiden. I forntiden finns fornlämningar och de utrotade fornlämnigaran börjar vakan till liv, jag undrar varför de fortfarande är så skrämmande.