Att det skulle ta så lång tid med detta pusslet, men nu börjar det ge en bild av common sence.
Igen säger jag att detta året är det ända jag vill ägna mig åt att på nätet, att odla min
sorger, folk måste tro jag bara har en känsla och ju det har jag haft de senaste året, sorgen har varit fullständig dominerande känsla.
Men när odlar man en känsla och när låter en den naturlig få
komma, mättas av, och bli en av många känslor. Have no idea.
Och sän då, det infinner sig en tomhet när och om en dominerande känsla får släppa. Är det bättre med sorg än inget. Finns glädjan
där men får inte tillåtelse, för då måste sorgkänslan marginaliseras. Kan en bli beroende av vissa känslor, ogynsamma känslor?
Skall man inte sitta och fundera så här, har livet en logik om
det får levas utan kontroll och egen tankestyrning. No idea.
Sorgen är ett sätt att knyta an till det du har förlorat. Kan man välja att inte släppa med att odla sorgen?
Kan jag glädjas åt det jag hade
tilsammans med min kusin oberoende av henne. Kan jag leva nu fast jag förlorade år i tunellar och labyrinter. Behöver jag sörja allting? för då blir jag bunden till det jag har fölorat.
Kan jag älska min kusin
oberoende av vad hon gör? Kan jag släppa sorgen över alla dessa förluster. Är det ett måste att sörja och när övergår den till egoistisk och konstgjord dyrkan av sorgen. För flera än mig betalar,
jag har min egen närfamilj, jag har folk omkring mig, jag har möjlighet att starta påny och välja riktning. Jag kan välja att se på mig och mina erfarenheter som en resurs.
Jag söker nytt jobb, jag är jäkligt
bra på att lägga pussel. Kraven mina är att arbetsmiljön måste vara tolerant och öppen och tillrättelägga min arbetsutrymme med ett arbetsbord för ett gigantpussel. Bordet måste vara minst 10x10 meter. Om
jag blir anställd? Tja, det beror på, som retorikerna säger.