Nu när det närmar sig läggdags eller bokslut eller verksamhetsberättelse eller uppgörets timme, så måste jag ju anknyta till början, Jorden vi ärvde och möjligens fördärvde, det visar sig
om få år.
Har någon någonsin tänkt på hela miljösaken som en ända föroreningssak, nu har vi skickat ut i naturen kemikaliier och plast och i svaveldioxiner och koldioxid och dioxiner och ja det
är nog oändligt, vi har förorenat på gen-nivå, det är verkligen förorening, dr strangelovers o co. Det som är är att det accumuleras, det mesta här behöver decennier och millennier på att försvinnna
eller brytas ner, eller bildas.
Man kan säga att det var roligt medan vi höll på. tja jag har inte haft det så väldigt roligt, jo ett tag glänste det fint, innan jag såg trolleritrixet eller fattade det.
Men är det nu så allvarligt som jag vill ha det till, den som lever får se.
Att leva är ju en höjdare, ja jag menar verkligen det, tänk att få haft den möjligheten, och bortanför vardagen ligger livet,
och att integrera livet i vardagen, som att måla ett tomt lärret med de finaste färger. Det är jag som måste leva, livet ligger ju där med ganska många möjligheter. Och bortanför sorgerna som inte får ta
hela mitt liv ligger ju det som finns här och nu, jorden är ju inte totalförstörd just nu, och inte krigar de här riktigt ännu.
Att uppleva att livet är en höjdare är svårare, men det går att
lyfta huvudet över vattenflatan i bland och bara veta att det finns, livet. Och inte begära så mycket mera.