Jag tror, det är en olycklig myt, då den om den finns är sällsynt, tror jag, myten om den bästa vännen. En vänn som är där villkorlöst, som ringer dig när hen inte har hört från dig
på ett tag, som det är lika lätt att återkoppla till om det nu är fem år sedan du träffade hen. Lika lita som villkorslöshet finns balnd människor. Relationer är tror jag, olika grad av beroende, i relationer
och även i viss mån till barn. Stabila människor kan nog ha stabila realtioner tilll människor, och i bland en typ av lojalitetspakt. Men ger du inget så får du inget, och ger du det ingen vill ha får du inget, eller
i värsta fall förakt. Den dagen situationen ändras och du ändras. Och jag innbillar mig att en realtion ofta inte tål detta. Osäkerhet eller egennytta gör folk lätt utbytbara, övegång från bästis
till plågsam är inte så fruktansvärd lång. Ja säkert inte om man nu är kronisk stabil alltid. Då kanske finns det lättare att upprätthålla band. Mitt liv har varit en studie i hur en efter en faller
från, och inte har lagt större reflektion i sin egen sorti, det är väldig lätt att lämna någon om någon inte längre upplevas som en givare. Det kräver inte större förmåga, och typisk männsklig
är att empati kräver insikt i en persons liv, annars känns det nog inte obekvämt en gång att lämna. Och vänner vad är det egentlig, är det som fåglar på fågelmaten, ett tidsfördriv, en ömsesidig
avtal där kontrakten innebär att man ger och tar vissa saker efter behov. Lite som en kulräknare, like många kulor på båda sidor. Jag har nog fått en typ av fatttigdomssyndrom, ingen kommer den dagen du är hemlös,
det gäller även själsmessig. Och 20 år senare hittar de hen och då går det inte att identifierea hen längre för tänderan finns inte kvar mera. Cynisk, jag, nej jag är bara besviken.