Jag och den goda hjälparen har röjd i dag. Han har hjälpt mig med fars böcker och jag har varit uppe på vinden bland dammet mörkret och muslorten och fått ner 5 lådor från min barndom, lådoran innehöll
allt från jag var 5 år och fram till gymnasiet ungefär. Det ligger lite kärlek i att spara så mycket, under allt elände ligger kärleken, den ligger i lådor och där kan jag även se vem jag var, och på
ritningar och i berättelser, kommer det fram både längtan och besvikelser. Det är sida upp och sida ner med kärlek till min kusin, ritningar och namnet och bilder. Och jag känner nu att vill hon verkligen vara ett hjärnspöken
i stället för det hon var. Hon har blivit den stora sorgen i och med att hon inte alls behandlar mig värdigt. Vi har ju avslutat vår vänskap, men man avlutar inte som hon gör, med nedlåtande tystnad. Man behandlar en gammal
vän väl, och inte som ett väggdjur. Ok vill hon vara hjärnspöket och plåga mig med sin låga stil så ok, då får hon vara hjärnspöket. Jag tycker jag förtjänar bättre; man tar hövlig
och skicklig avsked och lämnar ingen villse som hon gör. Man säger upp människor och avtal med tydlig vänlighet, jag känner mig arg. Hon av alla svek, hon som jag har gjort de vackraste ritningar av, som jag har lagat de finaste
bocksävrana för; 5 år gammal. Det går inte att göra som hon har gjort, och vill hon figurera på min blogg som hjärnspöket? Jag plågas och är det ok för henne. Jag kommer ändå inte närma
mig henne mer. Jag har blivit rädd. För att behandla mig som en parasit hon har blivit av med, gör ju att jag aldrig blir av med henne. Hon kan visa verdighet när hon går eller gick och formulera ett värdigt avskedbudskap till
mig. För så viktig är hon icke, fast hon har varit för mig. Men annars är hon en människa som har valt bort mig för vadå; väl svaret har hon inte givit mig; och det är hon som har börjat plåga
mig nu.