eller biolog?

Hur kombinerar man två utbildningar, en stormig uppväxt och olika sidor av sig själv. Båda sidor drar och mycket om barns utveckling handlar om biologi. Men hur kombinerar en intellekt som biologi och miljövärn är med känsloengagmang som jobb nära människor själar är. Är det intellekt kontra käsnlor, eller är det intellekt och känslor. Hur hanterar jag mitt eget tidigare utanförskap, med innanförskap, hur kan jag som inte fick plats och marginaliseras med skräck, hantera böckerna jag läser om det perfekta föräldrar och föräldrarskap. Jag har inte haft det ideella uppfostran, jag är själv i ett läkande, och enligt självkännedom och litteraturen, har jag kommit till kort i många av de krav som ställs på en kompetent människa. Jag som nu får ta de uppgör som tillhör tonåren, våga separera från männsikor som inte gynnar mig alls medan jag fortfarande är förälder, och inte mera skall låta ångesten för de som lämnar styra vardagen framtiden och mina relationer. Går det att använda kunskap till att skriva böcker, går det att vidareutbilda sig där man hamnar rätt och inte snätt. Går det att vara lagom anhörigterapeut, kombinera det med min kunskap om natur kultur, intresse för sång och litteratur. Jag spriker åt alla håll, som när du fölorar tändstickor på golvet och sen försöker lägga dem rätt på plats igen. Har jag självkännedom nog att landa rätt, har jag kommit tillräcklig långt att lita på mig själv i större sammanhang, att stå kvar när det stormar, att backa i tid, att välja rätt dörr och våga ta plats då jag vet jag är kunnig; har ett brett intellekt, har empati och värme, men saknar mycket annat, som sensor för andras välvilja för mig, sensoren för att känna solens varam strålar utan att koppla dem till klimatändringar. Att kunna njuta utan känslan av kraven som står i kö, att våga tro att jag är älskvärd, att kunna slappna av, att våga lita på livet bär och på jag står just där där det bär, och att mina barn landar bredvid mig som livet bär. Framtiden ser lite suddigt och luddig ut, men om man kollar upp mina meriter så handlar den alltid om att gå vidare. Något i mig drar mig alltid vidare, jag vet inte alltid var det bär.

Ni är välkomna att följa den vidare resan!

I dag finns i bland annat i Metro illustrerade serier eller täckningar om just det inom en som berättar något som inte alls gör livet bättre. Möjligen har vi alla en sådanna där. Jag kallar min Arthur, i mitt liv är det flest män som har tagit för stor plats.

Arthur representerar mitt skavsår, och när livet är bra tar Arthur inte så stor plats. Men just när det blir motigt växer han och tar mitt utrymme, den Arthur som då tillhör mig, sätter i gång och talar för mig om att jag inte alls är älskvärd, att jag inte hör hemma och att jag får lämna. Att det jag skriver är kasst, att jag inte vill komma at komma någon väg i livet, att andra människor är svåra. Det konstiga är att världen speglar då Arthur och det går troll i ord, eller snea tankar och känslor blir bekräftade. Världen blir en spegel på ens snea tankar och känslor, precis som att när är nöjd med sig själv och livet, så verkar även världen vara det.

Livet är motigt just nu, jag har mött väggen i min närmaste relation till min man, min mor går i gång när hon ser mig, känslor och tankar gör en berättelse där jag känner behov för att lämna, att gå undan, att backa så långt bort att ingen kan nå mig, att allt jag skriver är fel, och Arthur skuggar för alla möjligheter till att banda sig till andra, till att skriva mina kursbrev, att skratta andas fritt och att ta plats. Arthur tar platsen och med han som vägvisare kommer ingenting att funka. Av något skäl brukar Arther minska i volym när jag kommer på mig med att ha det roligt endå, ha mött något elle någon som får mig att glömma bort mig själv. Eller om jag möter Godhet. De goda människor är guld värd, då blir inte världen en spegel, men du råkar möta någon som ser förbi genom eller över Arthur, de ser rakt på en och igenom dem blir en till. Det är få av dessa människor, de är sällsynta och har en läkande förmåga.

Tänk om vård skola och omsorg var befolkade med dessa. Tänk om!

Han tar riktig stor plats när han benämnas, kanske vill han inte frivillig ge vika.

Det är värre för min mor, som trots att hon var med att plantera Arthur i mig, ligger under för Magda, hon har maktstulen min mor, och mor vet inte att hon ligger under för makten till Magda. Magda är mors skada, och hos min mor råder stort sätt Magda, hos mor berättet Magda och kanske hennes syster Matilda att straka kvinnor är farliga, och när mor eller Magda känner sig hotat av kvinnors makt, som stort sätt bara är en fantasi, så går mor till attack. Det kan vara mig som attackeras eller andra som kommer för nära. Mor vet inte att dette är hennar skada från barndommen och vet inte att Magda och Matilda snädvrir verkligheten i den grad att mor inte fungerar och blir fördömd, det finns inte riktig någon nåd när skadan är så stor. Och mor lider hemskt av det hela. Men det gör även jag då mor går i gång gång på gång på mig. I dag kan jag skydda mig bättre än förut, men aldrig tillräcklig, och det är nog en lojlitet mot mor, och att hjälplösheten hennar ligger tjockt utanpå, som hos ett barn.

Jag är ledsen för detta. För med en far som var ingen eller skal vi kalla hans skada för Inge, och med en bror som aldrig fick någon gräns för sin aggresion, så blev min brors Evil kronisk elak, och trots att han på något sätt har förbättrat sig, så kan aldrig Elak elle Evil benämnas. Och skadan eller Arthur som jag drass runt på får jag enligt vuxenlogik skylla mig själv för. Som tur är vet jag om honom, han har inte makten jämt, och jag kommer att skriva hur det går nu när jag har dragit han fram i ljuset, spräcker han som trollen i ljuset? eller är han mera som min bror, i halvljuset tycker han ha rätten att hänga mig. Jag vet ju inte vad som händer när jag skriver för öppet om familiehemligheter:

De är ju farliga och därför brukas de låsas inne brinnas och aldrig få se dagens ljus.

hos mor och en vecka där hon bor, har Magda tagit knäcken på mig. Jag börjar att tänka på vad som är meningen med att fortsätta livet, jag har hjälpt henne med att bära kassa efter kassa ur en ladugård, ingen andra ville hjälpa henne, och tacken är att jag är utskäld, jag skälde tyvärr tillbaka, men Magda är hård och nådlös, det fanns inte tack eller några fina ord, hon skällde mig ut, och jag börja skälla tillbaka. För både mig och min bror, är detta Moment 22, vi vill så gärna få hennen frisk, och dess mera det försökas, dess mera får en ta.

Tidigare hade Magda full kontroll över mitt liv, hon vill  nog inte riktig släppa det, och att be om hjälp och samtidig stjälpa med att vara kommendora, tar död på en varje gång. Nu de senaste fem åren har jag och min man grälat på samma nivå, jag har i bland lust att ge upp, jag borde möjligen gå till en anhörigterapeut själv. Jag är nära de som aldrig vill bli modsagda, som vill ha kontrollen och allting, min mor har i grunden förlorat, hon är inte strateg precis, men snart är min man kung, och jag får bygga hela pyramiden själv, precis som de fick göra för faraon, för några millienier år sedan. Tanken på att ge upp är ju alldeles inte konkret, men en rekation på sorgen över att ha vald min omgivning så fel, från förälder, partner, hemland, sitatuation, avsaknad av stöd, och en djup i boende rädsla som jag delar med min bror. Vi hanterar det olika, han har lärd sig tidig att anvädna kniven själv, men att bli dödat av sin mor gång efter gång verbalt, sedan decennier tillbaka gör känslan av en typ av livets meningslöshet. En böldpest som någon gång kommer att ta död på en länge innan det var meningen. Det att bli sådär knivhoggen verbalt gör att Arthur går i gång, och med honom i bagaget, är det inte alls någon mening med livet. I kväll hjälpte jag min mor i flera timmar i en mörk ladugård med lådor som var viktiga för henne, till tack högg hon kniven i mig.

Jag är död i själen men inte ennu begraven. Det sitter ett lik i rommer här och låtsas vara i livet, och det liket är mig, men det gäller att ingen ser att det är ett lik, de gillar inte folk som är det. Och du riskikerar ödet att bli begraven om de ser hur det verkligen är.

Nu skall jag hem i dag, och där finns tre djur och min familj två döttrar och min man. Vi har grälat de fem sista åren, garanterat att ge vår dotter en skada med. Jättesnälllt av oss. MIn man har skadan Dexter, ja självklart är det bara jag som ser det så, Dexter tycker han är defekt och därför får ingen komma nära min man och enligt min man är det alla andra som äger Dexter förutom han. Nu har Arthur och Dexter försökt ta livet av varandra i hela fem år. Hur kan barn förstå når vuxnas fantasifoster går i gång på varandra med mord i sinnet, de kan ju inte se Arthur och Dexter, och tror att det är de själva som er orsak. Det är skamligt att utsätta någon och särskilt dem en verkligen är mån om för gräl som liknar folkmord. Jag skäms, Men Arthur blir livrädd för Dexter och i redslan försöker Arther att försvara sig mot utplåning, för så upplever Arthur det.

Vi får nog alla förhålla oss til våra egna sår och agera därefter. Vi kommer att bo isär nu, och om Arthur och Dexter sköter sig, så kan ju framtiden bli mera och mera kontakt igen, missköter de sig, så får de leva som eremitter, eller hitta någon som gillar Arther eller Dexter.

Det är väl inget mera att säga om den saken.

Utfordra alrdig familjehemligheter, natten blev till skräckssener, och jag är inte riktig folk längre, jag blev skit rädd och är det fortfarande, och jag har i grunden en person som jag kan ringa till.

Väl i grunden är jag lyckat lottat som har en, utan är risken att förgå stor, jag saknar återhämtning, och hela kroppen har hamnat i läget skräck och i frysposition. Tänk att reagera så i min ålder. JAg borde riktig skämmas, få vänner liten släktskontakt och en marginaliserat familj, Jag måste stå upp för det, det är många som mig, och det är i grunden inget att skämmas över. Inte en gång 0 vänner 0 släkt eller 0 familj, är någon skam, Några får leva så, och i solidaritet med alla som inte fick de rätte förutsättnader tar vi en vakcker sång.

Vi tar alla för givet att vi mislyckas om vi inte når upp till kraven. Dvs det vi tror är normen för att vara lyckad. Dvs ett långaverig äktenskap, lyckliga barn med bra jobb och ditto lyckliga barnbarn. Det är rätt hårda krav på att lyckas eller vara lyckad. Men de flesta av oss, blir olyckliga om vi inte klarar att vara inom lyckad-normen.

Det är många i dag som inte klarar detta, lyckliga förhållanden lyckliga barn med lyckliga partner och lyckliga barnbarn. Tänk om det igen är idealen vi förhåller oss till och inte verkligheten. Jag har inte klarat det jag alltid har sökt: Den lyckade familjen, och blir olycklig av det.

Men om mallen var för stirkt, så måste jag ju bli lycklig någonstans utanför normen.

Jag hoppas detta sätter punkt för blottande på bloggen, och att lämna temat. Som tidigare nämnt har jag som vuxen drömt att jag blev mördad 4-5 år gammal, och att jag fick i uppdrag och lösa mordet. Dvs som en kriminal.

Jag tror uppgiften är fulländat. Bilden jag har är att jag är barn som sitter i en djup brunn och ingen kommer för att dra mig upp. Det finns ingen där för att hjälpa. Den känslan av att sitta i brunnen är den som kommer upp gång på gång när jag inte har det bra. Och skulle jag råka i skräck samtidig, så är jag lost. När jag hamnar i den känslan tar den över, det är som att vara i trans. Känslan är så stark, att verkligheten inte når in. Det var den känslan jag fick som barn, och känslan av att vara strakt oönskad.

Oönskad är ingen bra känsla men nu vet jag i alla fall hur det kom till och att jag måste ut av transen när jag kommer i den.

I dag vet jag att vi alla är lika önskade eller oönskade. Och trams får bota trans. Men Rom blev inte byggd på en dag, tur att det inte var nu de byggde Rom, för då hade det ha tagit en dag.

Känslan oönskad skapar problem för mig, jag törs inte ha kontakt med min kusin, då jag måste ha folk som visar att jag är önkvärd, jag förstår inte tystnad, och jag kan inte mera gå i audines hos folk. Jag har en typ av handicap.

Vil de ha mig med, så är det inte svårt att hitta nummer, sms, meldingar mail eller liknande.

Härmed öppnar jag stödforumet för alla de som känner sig oönskade, jag betalar medlems-avgiften, men någon annan får vara ordförande sekretärare kassör och möta på sammanträdan.

Jag är bara äresmedlem, och någon annan för ta ansvaret för driften.

Det är konstig att läsa kurslitteraturen lite paralellt med bloggen. Ok, men det ger en bra förståelse, och så långt har jag kommit att det ger inte större obehag. Det är svårt att skriva kursbrev, då kurslitteraturen har blandats för mycket med egen erfarenhet. Jag behöver inte vara världsmästare och tål insiktarana som plingar på. I dag har jag en skyldighet i att ta hand om mig själv först och sedan mina barn och sedan får vi se.

Jag har fokuserat på mina svagheter i skrivandet här, men har även alltid haft en välfungerande sida, det är lite som om den ena foten inte fungerar, medan den andra gör, haltar gör man men kommer sig fram. Det som är mina styrkor är ju att jag är en glad natur, har lätt för skratt och att jag har en stark vilja. Jag har vågat att blicka inåt på det som inte var eller är ok, förut var jag min hårdaste dommare, i dag kan jag se på det med mildare ögon, man vill så gärna tillhöra de bästa, och det kan vara svårt att lyfta på locket för det en inte vill veta av, jag har lyft på locket och i det står jag antigen fram som en mislyckat eller en med mod och kanske blir det både och.

Jag vill vidare, detta vill jag lägga till handlingarna!

Nästa sak på agendan får vi se vad blir, när allting har fallit på sin plats:

Det jag beskriver i bloggen, ja det blev inte om natur och miljö, det blev om livet som tenderar att komma imellan. Det som jag beskriver är då det som kallas psykisk lidande. Jag är inte utbildat i att sätta dignoser, men har försökt lesa på. Det som är prio ett är att alla människor har sina plågor och att inte våga stå för dem, leder till mycket lidande för många. Det jag kan uppleva mors besvär är liknande borderline, där hon led och vi alla gjorde. Det är att leva med att det inte finns satbilitet och förutsägbarhet, och sen det utlösande och tre dagar i sängen, som påminner om ett krigstilstånd, där alla dras in i en kris och ner i en brunn utan botten. Det är det kalssiska med en lojalitet, isolering, splitt och härsk. Att bror inte var snäll och att far verkade vara helt avstängd, gjorde att inge blev gjort. Detta har pågått fram till i dag, och har påverkat alla i familjen och alldeles säkert vidare alla generationer. Att inte ge mor adekvat hjälp, samtidig som mor saknar sjukdomsinsikt, har varit elakt mot mor, och stjälpt för familjens lekande. Pstd har nog flera i min familj, kanske vi alla i kärnfamiljen, och det är att tro att denna krigspjäsen som vi ständigt isolerad levde i, kom till att bli mera verklig, än att det farktisk inte rådde krig i landet. Att komma ut i världen med så olik erfarenhet från alla andra, utan självförtroende och utan någon, var svårt. Att landa rätt i livet vidare har inte varit lätt häller, det går ut på att klara sig själv, att uthärda tåla och utstå. Men via böcker och via vissa folk har det gå att förstå tillräcklig till att fortsätta och med att ständig söka info hjälp och stjälp. Långsamt blir allting till, och långsamt blev allting till. Att få egen familj har varit det som gav livet mening, men att bli lämnat så mycket själv som mor, har varit för mycket för mig med den bakgrund. Jag har inte haft tillräckligt stöd i den vuxna närfamilj, och mina svärförälder blev tyvärr sjuka. Att ha en man som prioriterar sitt och i dag är på toppen karriärmessig, har ett pris, där jag tycker jag fått notan, och fast det finns inget annat en kärlek till barnen så får de alltid betala ett pris, när det finns dissonans inom en familj. Min man har ingen aning om vad det kostar för folk om kring, och gemensamt för alla mina vuxna anhöriga är att de inte använder orden tack eller förlåt. Dessa orden som bekräftar och som är nödvendiga i relationer. Pstd är att sätta, i alla fall en del av dig, i ett tillstånd där det som var ständigt knackar på dörren, när den är aktiv så är det stort sätt på natten det får härja fritt, på dagen kommer kontrollmekanismer i större grad in, och det är skillnad på aktiv och passivt ptsd. Att föstå att alla människor har ett liv, där olika påfrestningar gör att de har olika problem, det behöver inte att vara just det samma som ditt, ger en förståelse av att alla människor befinner sig inom samma lagar och ramar, och att jag är väldig frisk i relation till många. Det att ha empati, våga se livet som det är, att försöka stå pall, att vilja väl och att försöka göra väl. Jag har även förstått att med min bakgrund tänker självständig, är ganska lite fördomsfull, vänlig och hjäpsam, är kvaliteer. Och var och en har sitt, och idalmänniskan är svart vitt tänkande, då det inte finns några sådanna. Vi är alla männsiskor, fött utan karta med samma behov och med olika kvaliteer och brister, och utgör en mångfald. Det som är sorgligt är att det naturliga stöd den enskilda behöver tas bort, det medför mycket lidande och odlar fram supermänniskor, de behövs säkert, men det gör alla andra med.

http://kkbox.fm/4n1nHA

Projekt konstruktiv får vika. Jag var på föreläsning i dag om antiscoiala och liknande syndrom. Jag blev mera och mera illamående, behöver hon att dra fram allt jag försöker glömma. Är det flera illusioner, är jag uvurhuvudtaget glad i min ursprungfamilj, är allting bara illusioner, jag kunde i alla fall solgt hela min historia till någon annan jättebilligt, kan jag bara avstå dem alla sådär, vad har jag kvar då? Dess mera illemående jag blev dess mera katt i bur blev jag, jag har börjat skilja ut rent kortisol, när jag blir fast. Och plötsligt var hela klassen utlänningar, och det är de ju. I morgon är det inte jag som är där, det är mitt alter ego, jag tänker inte sitta att lysssna på borderline, jag kan ju berätta om det behövs. Jag tänker använda compassionprotalen, och försvinna bland mjuka sommarängar, och det gör inget längre att ja gär ensam där, illusioner är dåligt sällskap.

Klockan går och går, jag ligger odh vill spy upp informatonen i dag, hon kom med något i tillägg till det jag visste, och hon låååångdrar informationen. Just nu vill inte informationen in den vill ut, för en gång skull önskar jag det fanns något lindrande. Det är så att du räknas inkompetent om du inte kan ta informationen, det är en av livets lagar. Du kan gott ha fått sväljat sand hela livet men det får du aldrig visa. Du är antigen kompetent eller inte. Jag är kompetent nog, och en dag skall jag ta mig rätten att få sagt det, samtidig som jag sprer öken omkring mig med största självklarhet. Det är inte meningen att jag skall ligge här och spy, när jag kunde ha sagt med största självklarhet att jag redan har haft denna lektionen, jag behövde den inte i repris.