och avmakt

Att melda sig ut av världen, ja i bland kommer känslan.

Kvinnor som sliter och män som tar äran.

Jag växte upp så, med far och bror som tog min och min mors ära, och frihet; och det upprepar sig med män som tycker livet handlar om deras frihet, de har inga större ambitioner, precis som min far och bror, för sin frihet tar de min ära. Jag är uppfostrad i underordning och måste se den i kvitögat igen. Vad är det med dessa män, vad är fel med dem. När det kommer till att bara försvara sitt, om det tar död på den andra eller inte. Vad fräckt, vad fult, vad nedrigt, vad lågt, vad oempatisk, vad narcissitiskt, vad förolämpande, vilken självgod attityd, vilket folkmord, vilken svaghet, och ändå har de makten till att slå igenom sitt med makt, kompromisslöshet och förakt, med kärlek på villkor, med slingrande ålande ovilja, med slapphet, med feghet, med trubbig trots, med passiv och flummigt bemötande, med odregligt gillande av maktspel, som om maktspel var en lek, där de triumferande och hjärndöda firar sin seger, över att de vann igen. De står överst på alla pallar, de klivar på sina fruar och mödrar och döttrar för att nå upp. Allt för sin ära, och äran bygger på folkmord och förakt och oärligt spel, falskhet mened, att tracka på andra och att sitta själv med tjock plånbok. alboga sig först, genuin förakt för svaghet, lusiga och lortiga avvik från gemensamma regler. Gång på gång tar dessa männ min ära heder och framgång, de är som en blodidlar, när det inte är mera kvar, lämnar de för nästa offer, de håller på med kvinnor på toaletter, bak fram under och över, barn, analt och oralt. De sitter överallt i Medias fokus, det ringlar av Nobelmedaljer runt halsen på dem, och alla de andra medaljer som finns, de är bäst på allt, det handlar i princip om det, och för det offrar de allting; sin fru först och sedan sina andra fruar. Jag mår illa av folkmord på halva jordens befolkning, som är hänvisade till jordgolv och damtussar och andra fiffiga straffmetoder.

Kvinna vad är nu det, det är nu att se ut på ett visst sätt, att få med sig förväntningar på ett visst sätt. Det handlar om olika personligheter som verkar ha lite samma udda psykiska sjukdom, för dumsnälla, enligt vissa män; man passar för fankern inte in i samhället. Et samhälle som i grunden inte ser ut. Det är ju för fankern att födas med ett syndrom. Att niga som en piga, sig fram. När inte det finns skamkänslor i män, för att kvinnor inte har rösträtt i stort här i världen, när de inte engagerar sig när tjejer giftas bort i en ålder av 8, när de inte verkar bry sig om annat än plumpt ingenting, som vem är starkast av du och jag. Ja då är det riktigt stort att vara kvinna, dumbrum och co tar ju all plats, och de hejas fram av de andra dummbrummar och co. Som då i stort är män.

Om jag är arg, nej inte alls. Vi har ju våra glansdagar kvinnorna här i Sverige, tror vi, men det är nog bara för en liten stund.

Är det konstruktivt att sura över det det inte går att göra något med. Ja absolut, det går ju att beskriva hur det känns, det finns möjligen inte några svar, ja vasså, eller är någons ansvar, ja vasså, eller en dag är läget mycket värre, ja vasså, det att spägla sina upplevelser, ger dock andra en spägling och kan ge lindring, för att förstå att vi sittter i samma båt. Om den är skruttig vasså. Men den ger även en referens till framtidens kvinnor, de kanske får sämre tider, det blåser vindar från öst där kvinnors plats är på köket eller är vandrande täcken, kvinnor kan inte välja sin framtid, i ennu mindre grad än män, vill man att de går som fjolls eller under stora tält, ja så visst blir det så. Men kvinnorna i väst tror att de har fått evig rösträtt, ja vasså, illusinoer är det som bär en vidare, illusioner liknar visoner, som liknar hopp, som liknar lycka.

Det fina med att vara kvinna, är att det är mycket närare Moder Jord, det nära perspektiv, emapti eller det långa perspektiv och empati, en källa, ett orakel, utan behovet för att ta all plats i historiböckerna, ett stumt lidande och vårdande. 

Men även en lite illusion, ungefär lika många kvinnor som män saknakr emapti, närt eller fjärnt,  jag förmoder även att dumhet av olika slag är lika vanligt.

Men hur kan män låta utesluta den erfarnhet dessa kvinnor har samlat på sig om mat uppfostran uppfinnngar, stöd, lösningar, att koka soppor på spik.

Ja det är nog för att det manliga ideal är ett annat, det handlade om musklar, och låta sittt namn leva evigt i någon bok. Och det gör de, de finns i alla böcker och dyrkas och diskuteras som förfäder från all konst från läkdemedel till fiosofin, men nu är moder jord under hot, de kanske har gjort allt förgäves dessa män, då de glömde bort kvinnan och moder jord!

Först gillade min man inte min sång, sedan gilade han inte mina ord, sedan gillar inte han kritik, så den gav han ordgrannt tillbkaka med 100x kraft och dynamit. Jag blev tillintetgjord. Och det sorgliga med att tillintetgöra någon är att de inte finns mera.

Jag hade en dröm om en gmensamt hem för kommamde barnbarn och att vila under en sten tillsammans med han den dagen jag dog. Den drömmen försvann.

Det värsta är inte att vandra ensam genom livet, man möter tillräckligt med många trevliga folk undervägs till attt vandringen blir intressant. Det värsta är att måtte vila under en sten ensam i all evighet. Och att alla ser det.

Jag hoppas de sätter ett fiktivt namn tillsamman med mitt på min sten och överösar den med hjärten och nallar. Det värsta var inte den ensamma vandringen, men skammen med att få ligga ensam under en sten.

Jag har nog förlororat den människa som älskade mig mest, min moster, hon bjöd mig hem och betalde resan, hon visade öppet att hon var glad i mig. Hon bekräftade mig, hon tog mig i försvar, hon var inte konform, hon var sig själv fullt och helt och inte styckevis och delt. Hon var som mig, som ett pntagon, hon passade inte alls i någon kopiator, men i hennes hjärta rann riktigt blod.

Hon vilar tillsammans med främmande på en minnolund.

Jag förlorade min far, ja två gånger som barn och förra året dog han. De har placerat han längst ut på kyrkogården, det är nästan utanför staketet. Precis som i verkligheten är han marginaliserad bort. På en främmande kyrkogård i en bygd som inte visad vördnad.

Måste det vara så jäkla tydelig efter döden vem du var i levande livet, min moster tillsammans med främmande och min far nästan utanför staketet på kyrkogården.

Hur ärar man de döda när de vanvårdas efter sin död, jag får resa en egen minnessten på ett berg och ge dem ett varig värdigt ställe, där jag kan sitta lugnt och konversera med dem. Jag tror jag fortfarande får klokare svar där, än här i en världen där de flesta verkar ha gått villse.

I dag sa jag det dummaste jag har sagt på länge, livet är spännande för att det är oförutsigbart. Hur kunde jag säga något så dumt, vi vill ju ha kontroll över livet och döden ju. Oförutsägbart innebär ju i praktiken att gå som ett närvvrak och oroa sig för allting kan i praktiken hända, plötslig slår du huvet in i grannens osynligt rena fönster och hänger i fönstret död på utställning. Tänk vilket skämmigt sätt att dö på. Oförutsigbarhet är spännande; jag måste smaka på den dumma meningen. Allt grymt kan ju hända när det är oförutsägbart, ja tänk på alla pedofiler som luskar runt i buskarna; livet är oförutsägbart, det innebär ju rentav ett hot mot alla trygga rutiner vanor struktur ordning og reda. Vilka gordor som ramlar ur ens mund, nu har jag liksom tänkt livet som en brant nerförsbacke mot kyrkogården länge, och sedan säger eller skriver jag världens dummaste mening, det går ju inte i princip att planera något, det går inte att förventa sig så mycket eller motsatsen. Ah måste en mening förstöra en hel kväll, nu som jag var zombietrött och ligger och glor på ett teveprogram utan ljud som jag inte har någon aning om vad handlar om längre, totalt förutsägbart.

Ja du med den meningen får jag ju inte frid i kväll, det hade jag ju planerat in. Det var som attans när oförutsägbarheten slår till och grodor kommer oförutsigbart ur ens mund och kullkastar alla välplanerade trista tankar som jag som en riktig gumma hade tänkt att hålla fast vid, så att jag inte skulle få den minste aning högmod. Lite högmod förstör ju även, för då orkar man ju inte ligga rästen av livet och glo på en teve med avstängt ljud.

Det är ju ok att bestämma att de ska hålla munden stängt på teven, men fy fader vad tråkigt i längden.

Jag är "hemma" och tillsammans med min argsinta man och får inte sova, jag är otrygg i samma hus som han. Snart är det blodmåne, jag får vänta in den om typ 6 timmar.

Hur ska det här gå, jag får inte sova här och samtidig bor även min fina dotter här.

Änglar finns dom! Ja Kristina gav mig nyckeln till sitt hus, jag får sova innimellan, hon är en riddare i nöden, hon är en ängel, den första i mitt liv? Ja i alla fall den största. Nyckeln till att få sova nyckeln till trygghet, nyckeln till frihet, nyckeln till godhet.

Jag har ärvt min fars introverta sida, han sa nästan inget mannen, men dessto mera tänkte han, han har som mig ett stort innre rom med så många varialblar, att om vågen ska balansera måste alla varibler samstämma, det kalles även moral. Vi delade detta rommet jag och min far, var för oss, men jag är krystallklar när det gäller moralfrågor. 

Jag har ärvt min mors extroverta sida, jag var mycket utåtriktat som barn självklar och populär. Under terror-regimet i barndommen blev jag alldeles tyst, och sedan jag häller inte fick uttrycka känslor, vände jag mig innåt till mitt innre rom. Fördi jag kände mig tillintetgjord av min egen familj, fick jag ta själv de stora frågor som hur kan man utrota 6-7 miljoner människor under andra världskriget, för att förstå måtte jag läsa, jag måtte förstå ondskan och ondskans natur, kukluxklan och den amreikanska ondskan, orättvisefrågor, och orättvisans natur, egoismen och egoismens natur, kvinnofrågor och föraktets natur och til slut var bara ordet natur kvar at förstå. Jag var nog för ung för alla dessa svåra frågor, men man gör allt för att överleva, och jag blev som min far röd, alla svaren plingar in som röda, eller gröna, det är alldeles fel att ta från någon värdet för att höja sitt eget.

Men det som var borta kom tilbaka, en dag återvände hela det limbiska system, känslocentret blev återaktiverat, jag blev primitiv ett tag, jag såg rött ett tag, innen sorgen kom och den var svart. Men nu kan jag skilja olika känslor bakom sorgen. Jag sörjer inte bara min kusin, jag är även arg på henne. Hun svek mig inte bara då, hon sviker mig varje dag, vi lever, men hon agerar som jag vore död. Hon gillas av alla, men man kan inte göra alla till lags, sa gud då han skapade torsken, och av alla var det mig min kusin svek.

Hon är dum, då hon inte en gång fattar miljökatastrofen, hun är plump, feg och saknar ett eget jag. Hon har alltid väninnor med sig, hon är nog inte ensam med sin man en gång, det är som om det alltid finns någon stand in om en av de 7 vänninorna är borta. 

Jag återkommer, det är ju inte min kusins fel att jag inte får sova, det är inte min dotter, men jag har en manneond man, och jag är rädd här jag ligger ensam på mitt rom, som inte är mitt men min dotters gamla. tapetet har ca 700 fåglar i glada färjer, väggarna är kanarigula, gardinet rödrosa och snart kommer blodmånen.

Tja det beror på, som retorikerna gillar säga, jag är int eden typ av kvinna, så jag fattar nog inte innebörden helt. Jag tänkte få ett nytt punkt när det gäller min kusin. Min man har sagt att han inte orkar höra mera på mina problem, och för första gång förstår jag, jag orkar häller inte höra andras i oändlighet, och häller inte mina egna. Det var kanske därför min kusin försvann, det finns ju gränser för all ting. Men i vänskap är man rak om orsak, att dra sig undan utan att jag kan förstå, är svek.

Jag kan i dag även känna avund, inte på min kusin men på hennes bästa vänner, det var trevligt tillsammans med henne, hon fick en att känna sig bekräftat sedd och hon var snäll och närvarande och spännande och rolig. Jag hade ingen tivivel på henne, det var 100 % ren förtroende. Jag var ju naiv.

Och i dag får jag ta sraffet för min naivitet, det är blir och kommer att vara den största sorgen hittils i mitt liv. När man älskar någon man eller kvinna, och man upptäcker plötsligt att det inte finns på riktigt, då blir man rent ut av Håvard Hedde och får ta som Håvard den långa resan:

Hemma och nattskräcken har börjat, det här är relaitvt nytt, men nu börjar jag bli van, jag sover hos Kristina tryggt som ett barn, men här i huset kommer nattskräcken, BANG! med en gång jag har släckt ljuset, Det är som en dålig film. Om det är spöken i huset, tja någon ville kankse ha tänkt så, jag tänker inte så. Om detta är posttrauma? i så fall komplext, då ingen bilder dyker upp medan skräcken går längre och längre in i själen till jag ser alldeles ut som ett spöke på morgonen. Om det handlar om en överkänslighet, jag det tror jag, vi har haft jobbiga år jag och min man, inte bara relationsmässiga, men även för min man som har gjort karriär, men han har även försökt vara en god familjefar, försökt att ta hand om tre djur, hem, handla mat, bil, räkningar stress och stress och pendling på övefyllda tåg och stress, och jag har blivit mera och mera arg på hans undvikande och sura sätt, MEN, jag har haft Insomnia i 10 år och även jag har överpresterat inte haft ork för hundar och katt och en evig avsaknad på sömn och vila, alltid försöka vara vänlig trots att det knappt går att stå på benen av underärnäring på vila sömn, efter insomnian kom poststressen, med vidare underärnäring på vitalitet, alltid berätt, INTE förumma barnen, då de inte ska ha mitt öde, alltid passa på, aldig salppna av, allrid berätt, alltid skuld, alltid ansvar, alltid krav, aldrig vila, BANG! sa det, det slo låger i mellan mig och min man, han ser lika underernärt ut som mig, jag kan kalla han psyko eller vad som hälst, men dock är ett faktum at varken jag eller han har stöd från familj släkt eller gemensamt nätverk, vi måste inte försumma barnen eller djuren eller huset, alltid berätt aldrig vila, alltid komma i håg alle avtal alle läxor alle plikter, till slut fanns bara plikter. PLIKTER.

Rent rationellt är jag privilgerat, har fått två väldigt fina döttrar, och har en bra familj, men har tappat bort kraften till att se vad jag har och har varit för inne i mina sönmnlösa nätter och uppätne dagar, för min man har det varit för många ord, och när kommunikationen svikter, så finns inte broar till slut, bara underärnärda spöken i eget hus. Ett lite men allt för stort hus, som ständig fylls på med damm, lort, smuts, smutsiga kläder, gammal mat, bananflugor, smuts lort på skåp, i källare, den eviga faran för att källaren ska fyllas med vatten när det regnar, änglsan för regnet, alltid något som går sönder i huset, alltid berädd, ALLTID.

Då jag var fem år kommer jag i hår att jag tänkte att jag kände mig som nästan 100, det är faktisk sant, gammalklok, nu är jag nästan hundra och känner mig i bland som fem år. Jag har köpt nattlampa som självklart inte fungerar. Men Cirklen måste även brytas, det handlar om att bygga upp igen broar och kraft och mening osh styrka och ork. Jag vet inte om min man kommer att bli med på projektet, men han har allt att fölora på att inte göra det.

Med de finaste döttrar går det inte att leva som underärnrda spöken, jag vill ha en framtid där jag har kraften att vara den jag är, och jag vill bättre för min egen skull, jag vill vara en resurs igen för min döttrar, ha orken, och livglädjan och en varaktig värme runt mig. Jag vill kunna älska mina döttrar utan att vara på randen av marginalen. Härregud vad jag saknar en större och bättre kontakt. Jag måste seperera miljökrisen och glädjen över min familj, jag måste kunna ha haft min barndom, men den får inte ta från mig glädjen och värmen av min familj. Herregud jag har ett ansvar för att inte vara på randen av marginalen, jag VILL ha styrkan till att vara en matematisk konstans, Dvs en som inte svänger med väder och vind, jag måste stå stadigt i vinden, det är ju jag som är MOR.

Jag löser nattskräcken med att skriva, jag läste att sömnlöshet kan bota, och visst kan den, det är bättre sömnlös några nätter, än att vara halvsövd, och bedövd. 

Jag har kanske kommit mig upp från nollpunkten, men det handlar i grunden om att kunna leva älska och se, det handlar om att vara leka le. Det är ingen mening med livet om man inte kan njuta det. Det var tuffa ord men jag tror jag står för det, har jag fått så mycket som jag har fått i livet, så är det en skam att inte njuta av det livet gav mig.

Njuta är ingen plikt, det är av mycket större värde än som så.