och inuti

Miljöbloggar kan ända hur som hälst, är det en manlig blogg finns tal siffror och statistik, matematik logik och semantik. 

Denna miljöbloggen blev pikant privat och personlig, eller ganska enkelt inte trovärdig som miljöblogg, det finns inga tecken på expertkunskap, bara ordrik vardagsfilosfi, som började med ambitioner om en seriös naturblogg, men så dog min far en månad därefter oväntat, och bloggen drog i väg.

Jag är i grunden en ganska seriös miljöengagerat männsika, och skulle viljat vända vågen åt naturens håll. Jag är mycket intressarad av grön biologi, artmångfald, naturskogar, naturupplevelser, naturlig natur och samsspelet i naturen.

Att vi är på fel kurs kan någon skriva bättre om, alla saklighet och statistik och siffror sitter expertena med. Men om jag skulle ha en mission så skulle det ha varit att göra om det till vardagslig värdslig visdom, jag skullle vilja använda det språk som talas utanför ekspertisen, de flest vet inte vad detta betyder: biologisk mångfald, resiliens, divestering, hållbarhet, klimatändringar. De som kan vänder sig till de som kan, men alla har inte den logiska intelligens, medan vardagsliga ord går hem. Varför sverigedemokratarna får medvind? Ju de pratar så att folk i alla fall förstår några meningar där och då, det kanske är svårt at förstå deras bakomliggande agenda däremot. Vardasgliga folk förstår det som liggger dem nära, i närområdet och de gillar naturen. 

Det kräver någor mera att förstå att vardagslyx inte är naturlig, att det inte är en rättighet, att det är onaturlig. Att all bekvämlighet har en peak då det det blir obekvämt, att all teknik har en peak där den började misgynna oss, att all överflod av mat och kläder finns nu här i nord, där svälten är naturlig om vintern, är svår att fatta just nu. Men i framtiden ligger krisen, barkabrödet får vi kanske hitta receptet på igen, börja äta och leta växter, gå tillbaka till källorna eller vattenfallen och viddorna.

Tack för mig som miljöbloggerska, det kanske ger någon något någonsin. 

Läser i kuslitteraturen om en kvinna som dog av ålderdom 33 år gammal. Vissa av oss männsikor, är uppfostrad till att exploateras av människor, precis som dessa människor exploaterar jorden. Det är nog denna vetskap som gör engagemanget, men en dag när en fattar det att engagemanget kommer från en grym erfarenhet, måste tyvärr miljöengagemanget vika ett tag. Det är något som heter balans. Och jag har nu varit utbränd i 30 är om inte mera, jag är uppfostarad till utbrändhet. Innan jag kan stoppa vissa från att exploatera hela jorden, måste jag sätta stopp för exploateringen av mig. Detta blir nu kanske svårare, då att jobba för sig själv anses egoistisk - av mig, och även andra tillvända. Om jag skall jobba för något och någon någonsinn, så måste jag ha ett liv rikt nog till att verkligen kunna veta vad jag kan göra och när jag inte ska. Jag sitter här utan sövn i 3 veckor, med värk i alla leder, utan stöd utan nätverk, jag är fattig, då det är människor som beriker livet mera än pengar. Jag är ledsen, jag är för många erfarenheter rikare eller fattigare på kort tid. Det är obekvämt, det är roligare att vara miljökämpe och framåtriktat, det är inte roligt att säga att nej just jag är bara jag, jag har inte yttre status, jag är fruktansvärd trött, Jag får inte sova tillräcklig och de folk jag har nära tärar, ja inte mina barn, men så att säga alla vuxna jag valde och till allas ursäkt: Det var jag som valde dem. Det är väl ingen höjdare det, att ha gjort bort sig i den grad, dvs att jag har all grunn till bekymmer när jag nu inte vill längre vara alla till lax, jag vill hällre vara en norsk torsk.

Fast en bra torsk och med integritet och värdighet! Och jag vill inte fastna på kroken mera!!!

Jag sitter i en lägenhet i Bergshamra, för att försöka hitta tillbaka till lite återhämtning i tid, jag är lost in space, detta är en bomaskin och allting är 10 gånger för stort minst, folken är för stora, de pratar i sina telefoner 10 gånger för högt som vore de fullständigt galna, ljuden är 100 gånger för höga, chiauvovven är som irsk varghund, neontermometern på if ljuser för mycket 9°C, det är allt för mycket av allting, och hur kan folk överleva här? Teven är norsk och 100 gånger får plågsamt norsk, folken på teven är alltför norska, hur har de blivit sådär. Världen har blivit för stor för mig, jag är simpelthen alltför trött. Min man har möblerat upp och ner, ting är snudd på huvudet, alla hans vanor är mina motsatsar. 

Micke är med, han är normalen, trots att han står med huvudet i varje tjejhundkiss-spår och det är en varje 10 cm här. Hur klarar de att stapla så många människor övenpå varandra, och i dag får man inte intereagera, man skall även lotsas som om alltför många vore 0.

Härregud, världen är för stor för mig, kan ingen göra den lagom! dvs vi tar bort 90 % av alltför mycket, så jag och Micke faller in i världen igen? snälla nån.

Jag har tappat respekten för status-jäkt, som är heldumt, det betyder att konkurrera om något någon annan har bestämt är status. Alla som har läst denna bloggen har nu fattat det, jag gillar inte status och har ingen beundran för just det. 

Låt oss säga att vi vänder på den, allt jag har är status: tid, ensamhet, sömnlöshet, kläder från Coop ( ok vanter ol.) ideellt arbete, antikarriärist, et lite hus med en liten elbil, om överhuvudtaget någon, inte väldit mycket pänger, inga märkeskläder, inga märkeskädjor, ingen smink, eller doft, hår under armarna ( nu börjar folk att lämna sidan, och jag har inte hår under armarna, jag är lite för mainstream där ) furu-möblar, hjälpsam omtänksam snäll dumsnäll, inte ledaretyp, gillar inte ledaretyper, komme inte studera vid handelshögskolan, är inte intresserat av pängar i sig själv, gillar blommor fåglar ogräs mördarsniglar, myggor, ormar, att klara mig med lite, gilar inte stora bilar, gillar inte robotar gillar inte köpcentra, gillar inte shoppa, gillar inte teknik, gillar inte datorer 💋 osv osv, ok detta är status från och med nu, och nu startar konkurrensen om ingenting. Det är inte jag som sätter reglerna, risken är att det inte finns en enda vänn kvar efter min högmodiga och lågstatus egna högstatuslista.

I samhället risikerar jag mycket, särlig på Solsidan med mina nedlåtande och högfärdiga statuslöshet. Om ingen tycker som jag så blir jag bara udda. Mycket av de jag skriver står jag för, oavsett vad andra tycker, min far var mitt ideal där, det var status för han med smalt smått och snällt.

Jag tycker det är status, men det är nog säkert för att jag saknar vätt på något sätt?

För fankern du är ju utbränd, högmod stod för fall, recepten ovanför fungerar ju för alla vi som vill bli utbrända, shopping ol ger ju dopaminkickar, dvs glädje och glädje. 

Min störste sorg är nog att jag sitter på ett potensial i mig och att jag aldrig kommer i position att realisera den, det är inte alla det som får den möjlighet, vi utgör nog även en stödgrupp, för alla vi som inte fick realisera sig. Det är inte alla som blir upptäckt eller headhuntade, eller sätt eller hörd, och med mitt recept är det nog möjligt att ingen kommer att göra det häller. Det ekar av tystnad runt mig, ingen letar efter mina talang, jag gör men jag hittar inte riktig någon plats för dem. no.match.dott.com. Jag sörjar! Dessutom ta detta snart all min tid, jag gör inte annat än att sitta här medan livet glider förbi, fankern jag har fastanat i datorn som jag sa jag inte gillade.

Nej nu ger du dig, här i svackan kommer skammen som jag trodde jag var av med förlängst, den kommer som på postorder, och som på postorder är den högst opassande. Det är ju en anledning till att allt jag gör är anonymt, jag har skam i livet, ja det är skamligt att ha blivit slagit, kuvat och sedan mislyckas med att inte få ferdig examensarbetet för 100 år sedan, jag höll på dubbelt så länge som jag visste jag borde, det är SÅ skämmigt. Det är skamligt att säga skam, att äga skam, att visa skam, rent ut av helsike vilken ofunktionell känsla. Det är ju även skamligt när jag vet att jag är ressursrik och sitta här 100 år senare på en anomnym blogg som skam nog inte är min, men en annan stackare som skäms. Nå ja de sista var ljug, den är min. Men skammen jag bär på kom ju i samspel med andra, let de mig sitta på skammen, hur är det, att vara skamlös? Trump måste vara symbolen för skamlöshet, han hyllas för det, men hade de varit mig, hade jag aldrig mera gått ut. Jag agerar som jag vore Trump, jag skäms som om det var jag som står där och hiver ur mig vulgariteter. Skam har två sidor, som regel blir man skammat av någon mera skamlös, och det är inte den sista som får bära skiten, detta är ju även alldeles skrudd.

Jag äger en annan skamlig känsla av skuld, den fick jag även med, och mycket av mitt ideella arbete är skuldavskrivning, även det för något andra gör eller gjorde. För så vidt på behövs det någon som städar upp efter kalaset.

Jag måste bli av med skam och skuld, för fankern de måste ju röja upp efter sig själv. Jag borde inta ledareposition, jag är även arg, på dessa som ger mig allt merarbeten, jag borde ta kommandot över dem och sedan sätta dem i arbete, de gillar sådanhär folk de skamlösa, någon det inte går att skamma och som får dem att röja upp sin egen svinstig.

Det hade varit roligt att vara St Peter och där vid perleporten skickat dem ner till nedre våningen. Men du, ja jag, detta låter ju riktig skamlöst, ok det är nog det.

Var på träning i dag, och med tröjan på insidan ut. Nästa blir bak fram och upp och ner!

Jag känner mig lost, jag behöver en mor, jag förlorade hennes närvaro vid 4. Ett förvuxet barn söker en mor, jag behöver då även någon i livet som är där fast, de andra finns inte på riktig, snälla nån, alla behöver ju en mor, jag behöver någon som villkorlöst stannar, nån som finns på riktig. Som inte bara bjuder dig på sitt kalas men som kommer till mitt. Som även finns när jag inte alls duger till, som är en konstant, någon som vill och någon som förstår, som kommer och inte bara går. Som inte sätter konstiga spelreglar som inte går att förstå, och när jag missar så blir jag Ingen då. Nu har jag hatt dessa i nära relationer, och när jag sa nej, då gillade de inte mig. Folk som bara behöver beröm för att stanna, som gillar jag när jag var glad, men när jag inte längre log, de bara rätt och slätt drog. Detta kan jag inte fatta, det kunde jag aldrig ha gjort, det är ju relationer som bara funkar, om du står där och på ryggen dem dunkar. Men hur är det egentligen att vara dem, som väljer bara att ha med folk som tycker som dem, som gillar som dem, som vill som dem, som inte skall bli arga på dem, som inte ger kritik, som faktisk är det enda du har att orientera dig i livet efter.

Ja du det får jag aldrig veta, för det är inte just den jag är, eller?