om borderline sjukdom

Det jag har skrivit om temat har varit upplevelser, men efter att ha suttit i Anbos trånga lokaler i två - tre år nu, kan jag även skriva om temat som erfarenheter, det är svårt att bll någon expert på detta området. Det som troligen är ett jätteproblem i samhället, som det inte talas om, troligen då så många har problemet. Det var Karolinska som hade frågat om att någon starade en anhörigförening då problemet för anhöriga kan vara dödliga. I de små lokalen prässas varje månad hundra desperata människor samman, för att få hjälp. i da erbjuds bara hjälp till den som aktivt söker hjälp för sina problem, inte de anhöriga, och är det något som är en familjsjukdom så är det detta, den trasar i sönder alla anhöriga.

Det kan vara mor syster eller dotter som har sjukdommen, det är flera kvinnor än män. 

Men det är häller inte långt från det som kallas narcissister, sociopater, passiv aggresiva, sadister, ja gudarna vet.

Den som har problemet tycker inte alltid den har ett problem och undviker vård, då blir de anhöriga i stället gradvis sjuka. Det går inte att leva tillsammans med en som har dessa problem. 

Personen är utagerande, instabil, aggressiv, krävjande, oförutsegbar, och skiljer inte mellan sanning och inte. Målet är at vinna, drag som omsorg, emapti ånger ansvar och likande är borta hos personen. De är rent av totala energitjuvar, och saknar noramal mognad. 

Och jag undrar om de faktisk saknar ett jag, i alla fall ett helt jag,. De väljer ofta partner som har stor moral och ansvarkänsla. 

De har ingen logik, allt är infall eller spontanbeteende, och det kan växla på minuten från svart till vitt, humöret växlar, pang, och så är det krig, och om du inte själv har anlag för detta beteende har du redan förlorat. 

Avunden är ett annat drag och de ska ta från dig det du har som de vill ha, det kan vara allt från dina vänner till din snällhet, dina ägodlar osv

De manipulerar hejvillt, de skapar splittring i familjen, de har någon de gynnar och någon misgynnas, de lagar dramatik av ingen ting, de kan hålla på med detta i 20 30 och 40 år.

De kan vara förälder, syskon eller barn, och de runt lider lika gränslöst som sjukdommen är.

De lägger felet hos dig eller andra, de hatar dem du tycker om, de har en finkänslighet för hur de kan träffa hårdast, de visar ingen nåd.

De har två ansikten, de kan vara världens trevligsta och upplevas som fina människor, till de tar av den masken och byter till den andra. Det kan vara just du som får se den andra masken, och blir skräcklagen. Det handlar om gaslightning, och en agenda som kan vara lika sjuk som drepande. 

Det finns inte mycken litteratur, men gamla sagor som askungen snövit och törnrosa, berör utsattheten, de som utsättes och har ett normalt känsloliv, vil börja tvivla på sig själv och i värsta fall inte palla, detta samliv i längden. Barn partner och förälder blir sjuka, de blir utbrända de kan få ptsd, de blir deprimerade och isolrade, och ofta förstår de ingenting om vad de är med om.

Det var inte detta vi lärde oss i kvällsböner, i skolan, i utbildnigen och i samtal, detta är elefanten i samhället, de vandrar runt och det omtalas inte. När du utsättes vill du automatisk börja undra vad du har gjort fel, när du gjorde det, och hur du kan reparera det. Då är du allt i klorna på personen, som har fått dig in i sitt spel och trots att spelreglerna är sjuka, utbytbara och bara för stunden, så kan det ta decennier innan du förstår, och då är du medberoende i någon annans spel, och flyttas runt efter den andras behov, du har tappat kontrollen över ditt eget liv: 

Och dansar en häxedans:

Jag ligger risligt till, och det vet jag. Jag har förlorat mina två personer och en illusiln, och kvar finns inte något nätverk kvar. De männsikor förutom barnen, som är kvar klipper gärna hål om de fick öga på nätverk i min närhet. Nu kan man förställa mig som priviligerat, lägre medelklass med bakgrund från överklass. Det är inte lång avstånd från hjälte till status i hjäl. Att vara född med en silversked i munden är inte någon garanti om familien stjäl den, vad är det med dessa illussioner av kärner, varför dödas det inom familjen. Det är ganska enklet så att det finns brist på kärlek i världen, därför konkurrerar makar, syskon, släktningar med varandra och mot varandra, för att vinna känslan av vunnen kärlek. Och de håller på rästen av sitt liv mot fienden syskon eller far eller dotter. Och vinner de? ja annars vore det ingen mening i att döda sin familj, de vinner men fölorar samtidig. Bara win win är att vinna. Jag har en familj vars livsglädje handlar om egen vinst, de kommer kämpa till sista sekund för sin ära. Jag mår illa, måste jag gå i deras begravningar, detta är mina närmaste av familj kvar. Än om jag inte kommer i min mors eller brors begravning. Gud, vad det hade snackas, men vad gör det. Ju sådant gör man inte, då blir man släktens zombie. Ok de har vunnit, jag måste gå i deras begravningar, och sörja vadå, nej jag orkar inte tanken i dag. Jag har ju även kusiner och man, med släkt. De har nät med så stora hål att bara värkligen Stora personer sitter fast, undermåttligheter är inte något för dem. De kan verkligen skilja klinten från veten, de sollar oavbrutet. Vi får och tar våra roller i livet, sollare och nollare. Någon gör en klassresa upp eller ner. Någon får leva sin barndom i illusionen av trygghet, dessa blir pelare. Att börja bygga sitt liv som vuxen kan bli svårt, dessa som tar och tar finns inte långt borta, de lever för nära, de inkräktar med sin blotta existens, möjligheterna för nytt liv. En gång använde de våld och hot, i dag räcker det med at de finns för att leva spre skräck. Jag undrar på om de vet och njuter av det. Men på ytan driver de ett annat spel, kampen om världens beundran.

Just i dag har de vunnit,  men jag hoppas morgondagen ser lite annorlunda ut.

Jag är glad i min mor, alla har bara en riktig, en på riktigt riktig. Jag har en mor, som inte klarar ta hand om sig själva, jag har fått emapti av det, och min mor har rätt, hon är en bra mor utifrån det hon fick med sig.

Av sin mor ärver man en roll, den kvinnliga rollmodell, och sin syn på kvinnor och sig själv. Jag ärvde även ensamheten, och med den en tunn tråd av kvinnor bakåt på den tråden.

Mina mostrar, är och var de ensamma med. Eller ärvde de något annat? Min kusin vad ärvde hon? Från kvinnotråden i släkten, så klart hon har ju även en annan tråd, en farmor. Just som jag har, men som dog 10 år innan jag föddes ungefär? 

En tror sig känna någon, men en människa har många sidor och potential. Jag har även ärvt annat en ensamhet, jag har även ärvt förmågor. Men allt beror på var en har perspektivet, i många år var det liksom inga potential, det var survival som gällde, på riktig riktigt. Det var så många baskunskaper som hade blivit borta. Baskunskaper är ju det en skal lära av sina föräldrar. Handbagaget. Jag vet att min kusin hade mera med sig i handbagaget. 

Och sedan har vi det gnetiska bagaget, jag tror jag var välutrustad. Men slitage och slitage och slitage och slitage, sedan blir det ju ändå mycket genetisk. Vem är jag i detta, vem var jag och vem blev jag? Vem är jag i dag?

Jag saknar mor, min mor, den enda mor jag har på riktig riktigt. Jag vill min mor gott. I det ligger även det som kallas arvsynden. Och att minnet är selektivt. I dag kan jag leva livet, jag kan ta hand om mig själv, jag behöver inte ta med mig det som inte funkade från rollen bagaget, och det genetiska arvet är jag stolt över. Jag kommer från en kreativ och poetisk och musikglad familj, med rötterna i frisk jordsmon, med kulturellt fäste, med traditioner och moral. Moral är viktig, det är pilen som alltid viser väg som en GPS fast det är mörkt och kallt och tomt och öde. Moralen har gjort att jag står fast med en vägvisare som pekar på vikten att vara en levande själ som värnar både om mor och moder Jord, och alla dess små och stora varleser, dess formation med berg och älvar och forsar. Och med respekten för den som den är. För gränsen och våra begränsningar. Det blev summan av det jag fick från far och mor, som jag själv har bearbetat och ältat och snutt runt på och som jag inte kan ta för givet. Jag kan inte säga att det är det bästa arvet, och jag vet att jag har den för stunden. Som människa är en alltid på glid, och måste om och om igen greppa tag om sig, så en inte blir passiv likgiltig, tar allt för givet, det kräver en årlig revidering samt en verksamhetsbeskrivelse och en budget och en verksamhetpalrnering, samt en kassör revisor och en ansvarsfrihet. 

Nej nu vännen min gick du till överdrift, du försökte impa med att ha suttit i en styrelse.

Kan skrythalsen ha kommit tillbkaka? För Carambole var inte död, eller hur?

Jag är glad i min kusin med. Hon är inte sjuk på det sättet. Men det finns många sätt här i livet som är ohälsosamma.

Vi var bästisar, och för mig är det något varaktigt. Jag var mittpunkten som barn, helt naturligt, jag blev Ingen. Jag var populär i skolan i början, jag belv periferein. Jag var glad som barn, jag blev stum. 

Min kusin kallade mig bästis, till en dag jag måtte börja komma på audiens, till en dag hon inte ville dela samvaro, till en dag hon tog mig bort från sin livshistoria på 4 sidor i distriktets största tidning. Och på vår gemensamma födelsdag var jag inbjuden som gäst nr 111, typ.

Det var inte jag som föstörde den relationen.

Det var hon som gjorde det, som är mina blåa skor, hon tog mig bort i periferien, hon gjorde sig och mig stumma, hon utraderade mig till Ingen.

Det är ett extremt högt fall, från bästis till bortagen. Fallhöjden är oändlig, och det var inte jag som inte kunna dela toppen och utsikten.

Jag är fortfarande glad i min kusin, annars hade jag inte använd två och ett halvt år om henne på denna bloggen. Jag hoppas fortfaradne vara glad i henne, stadiet likgiltig, liknar lik, död och tömd för positiva känslor.

Jag hoppas sluta fred med mig själv, och låter henne vara, inte likgiltig, men som ett minne. Jag hoppas jag kan strunta i de åren då hon började med audiens, och tänka att hon har gjort en lika stor förlust som jag. Och med det avsluta något som bara skadar mig.

Och tänka att bästisen blev fångat i något som inte har med mig att göra, och att hon har förlorat sin bästis med.

Det håller vågen i jämvikt. Och så är det nog; ganska enkelt.

Glad i brodern, ja visst. Fast han tog den fula vägen till makten, den fula vägen var mig. Vilka känslor har jag egentligen. Han är nöjd med sin fula väg till makten, och kommer aldrig lämna den hög han sitter på. Han kommer inte göra någonting för att ändra sitt förhållningsätt till mig, han kommer till att tycka det var gott åt mig, att nästan kuva ihjäl mig på vägen.

Men jag är och blir glad i han med. Tokigt? Ja visst. Men han är ingen ond männiksa troligen, bara utan förmåga att se konsekvenserna av att ta den fula vägen upp. Och klamra sig fast vid sin hög, och försöka se ner på mig från den. 

Jag är antagligen glad i han ändå, för han har ju flera sidor, och jag har antagligen flera känslor i relation till han. Glad i ja visst, men det får vara på avstånd. Som kung på högen passar han dålig, och lite mera skam i livet hade nog gjort ett bättre syskonskap.

Mera är det i grunden inte att säga om den saken, i bland sker det mirakel. Men det är undantag. Jag förväntar inte något mirakel eller broderliga känslor just i denna relationen.

Jag och min man har grälat i några år nu. Varm vind har blivit till sval bris, han är ingen elak typ, men han gillade att sitta på alla högar, det blev bara dammhögen och soptippen kvar.

En dag gick det inte längre, men utav det blev det en utveckling och något att lära. 

Jag har en moster till, min kusins mor. Jag tycker om henne, är det ömsesidigt eller tycker hon synd om mig?

En dag när alla dessa realtioner har hamnat på sin plats och det inte stormar och jag står på däck och spyr, så kanske finns det grobotten för mina andra relationer, jag kan börja att ge större plats åt dem och de som kommer? Kanske det kan börja blomma runt omkring mig.

Miljöproblem och andra problem är där oavsett, jag kanske kan odla något fint runt ikring mig ändå. Relationer är inte garanterat varaktiga, sjukdom och död, olka vägval och öden.

Men om jag kan ha det fin i och runt min egen trädgård, så jag trivs, så kan jag ju bjuda på en kaffe och ett samtal. 

Fortfarande står jag på däck i stormen, det gungar och gungar, men jag kan i bland skymta land, är det fata morgana eller skimmring eller kan det verkligen vara så att det är fast grund? Time will show, time is short, and anne goes to school.

Dessa relationer som har varit mina närmaste, är nog förlorade. Det ville kräva något av DEM om relationen skulle lagas. Detta är folk, jag tror, som tycker de inte bara har rätt, men ÄR rätt. Jag tänker om dem, att det i deras ögon ville tillhöra en lägre kategori av männsikor. BARA rikitga syndare som brevik - ursäkta min datadysleksi - ber om ursäkt eller om forlatelse. DE behöver inte alls gå så lågt - och inte för min skull i alla fall.

Den enda som har gjort något för att ändra sig är min kära mor - henne som alla räknar ut och bort, har klarat det omöjliga, att försöka få till ett förhållande och försöka att inte trö över gränsen. Hon gör sitt bästa och mer kan ingen begära. De kunde gå i skola hos henne de andra, och faktisk lära något. 

Punkt ett: Ingen står över någon i rang. Punkt två: Man skrotar inte människor. Punkt tre: Säger någon att du har gjort en urett, så har du nog gjort det. Punkt fyra: Säg förlåt eller ursäkta. Punkt fem: Du har gjort rätt för dig OCH relationen finns kvar. Så lätt och SÅ svårt är det.

för 40 000 gång grövt räknad, hon har varrit labil hela våren, det är slitsamt jag klarar det inte mera själv, det ska vara i smyg och bara jag skall veta om det.

Det måste vara skammen över att inte vara frisk, men om mu mor står upp för att hon inte är frisk så kommer stödet. Nu undermineras en efter en, det är inte skamligt att vara sjuk, oavsätt åkomma.

Jag försvagas tappar sömnen, min man går i gång på mig, så klart obetimligt, men så är det.

När nöden är störst är stjälpen närmast. Nu hade jag behövd stöd från släkt och familj, och slagit ring runt mor. Jag är ju så indragen i detta att jag vet inte själv hur man får hjälp. Men gud jag behöver det, och till alla er som är i nöd just i kväll: Om jag håller ut, så gör det ni med. Världen behöver oss som håller ut.