Välkommen till: Natur och muljöbloggen.

Hej och välkommen till min blogg!

Jag, som är naturintresserad, vill dela med mig av kunnande och upplevelser i 2014.

Ni är välkomna att följa med!

Hej!

Jag vill försöka skriva min naturblogg här. Jag är intresserad av allt från natur litteratur psykologi och musik, och jag vill försöka kombinera detta. Jag är en människa och därmed kommer den mänskliga faktor in, dvs att fel kommer till att oavsiktad inträffa, då det är mänskligt att fel uppstår då och då. Och sidan blir skandinavisk i ocn med att jag har bott i två skandinaviska länder. Ja tre om man nu räknar med ett halvår på en folkhögskola. Jag vill försöka varva lättsamheter med allvar. Vi är över 7 milljarder människor i dag och konkurrerar med naturen om platsen. Dvs att naturen ofta får lida för människans krav, och min önskan är att vi inte i blindo förstör den oärsätteliga unika naturen vi har här på jorden.

i dag hörde jag vårsången till talgoxen, ett vårtecken!

Jorden är som människokroppen. Den har en gräns för vad den tål, precis som vi människor har en slik gräns. Vad som händer en människa när den pressas maximalt är ett sammanbrott. Hur sammanbrottet blir kommer an på vem den är. Det är många faktorer som kan förstöra en människa. Recepten på hur du gör det, är det mänga som har. Inget att rekkomendera. Den levande jorden, har även en gräns, och när den överskrids hamnar den i obalans. Och om vi fortsätter att överskrida gränsen eller dens gränser vad händer så? Vi håller just nu på med detta. Är detta något vi vill? eller bare händer det, medan vi bråkar om vardagens "gigantiska" vardagsproblem, som känns mycket närare.

Nu är inte människan en grupp, men över 7 milljarder individer, som lever i var sin bubbla. Med var sin bild av verkligheten. Denna bilden skiljer sig åt hos alla dessa 7 milljarder. Och varje individ präglas av i största grad den nära omgivning.

Ok! Det är kväll och mörkret slutar sig runt hus och hem. Känsla av bubblan blir starkare. Och i min bubbla ser omgivningen ut på mitt sätt. Utifrån min uppfostran, vad jag har läst och människor jag har mött. Och här finns min bild av min omgivning. So long!

I dag fyller min far 87 år!!! Jag och min far. Far är den jag tycker jag liknar mest på. Min far som inte kan göra en fluga förträd. Som är en idealist. Min far är tystlåten men det är inte jag längre. Min far är lyhörd och intelligent. Min far är uppvuxen på en gård som ligger i Norges vackrste dal, och den ligger upp emot fjällen. Medan gårdarna nere i dalen var bördiga, så kunde en varm sommar törka bort skörden på min fars gård. Enligt min far hade de dock den bästa gården, trots den skrinna jorden och den återkommande törkan. I dag bor min far i en stad närare kusten. Det regnar mer eller mindre alltid, och det gillar min far, men om det blir flera sommardagar utan sol så måste min far vattna, trots at jorden redan är dränkt, antageligen, av vatten. Dessutan bor de nära en skog och min far kappar träd grenar och kvist och gör ved. Den staplar han rundt huset. Han har ved nog till 9 liv. Var kylan hård på min fars gård når vintern var kald, eller vad är orsaken till att han hamstrar väd? Min far är ju hedning så han kan knappast räkna med flera liv.

I dag blir min far 87 år gammal. Det vill säga att han är född 1927. För de nya genarationer är det väldigt länge sedan, men det är i grunden rätt nära. Min far säger att han fått uppleva det enkla livet under sin uppväxt. Han har aldrig jämfört fortdi med nutid, men jag har en stark känsla av att nutiden blir förloraren.

Jag villl återkomma till min far, men just nu får vi spela en födelsdagsong för min far, men den blir lite annorlunda:

I dag kom snön och nu börjar vinteren.

Så nu vilar naturen. Men vad är natur och vad är motsatsen - kultur - struktur - teknik - storstäder eller avfall sopor.

Vi människor är en del av naturen och dets olika kretslopp. Elemntär biologi, eller elemntär? Solenegi och CO2 och vatten (och näringsämnen) gör att gröna växter producerar kolhydrat (mat) och syra (oxygen). Växtätere blir konsumenter (i dagens smahälle är konsumenter de som shoppar) och det blir även köttätande varelser och när dessa dör finns nedbrytande organsimer som baktrier, svampar, maskar m.fl. som bryter ned och tillbakaför näringsämnen till jorden. Dessa olika näringämnen ingår i olika kretslopp.

Den elemäntära biologin sitter långt vädigt långt bak i hjärnan, från det förra århundrade. Det hade varit fint med illustrationer.

Men att vi ingår i olika kretslopp betyder att vi måste leva så att det vi gör sammnfaller med de olika kretslopp, eller hur? Annars blir det föroreningar.

Men varför biologi när de som någonsinn läsar sidan ändå kan elementär biologi. Resten tänker tråkit och hittar till andra sidor med lite mera fart.

I dag när de naturliga kretsloppen är dyfunktionella finns det flera sätt at agera. Någon försöker påverka så att vi skall mera leva naturligt. Andra bygger bunkers, lite enklare. Någon tror på artificiellt liv och att vi skalll överläva digitalt kompatibla med intelligenta datorer. Och när jorden är förbrukad, flyttar vi till nästa förbruksplanet.

Här passar denna visan:

Det var som attans. Nu har jag suttit en halvtimma och skrivit om mitt miljöengagmang. Nu försvann det.

ja ja kanske "lige mäget"

Nej det är det inte för mig så i repris:

Den senaste tiden har jag ifrågasatt det mästa jag gör. Jag har gått hos sångpedagog i 2013, som visst är bror til naturgfotgrafen Mattias, men han kommer ju jag inte möta. Vad får mig at gå till sångpedagog? Visst var det en tidig interess, men jag har ännu inte hittat svaret.

Jag har varit på facebook och delat med mig Greenpeace uppdateringar för det tycker jag är viktig. Efter år utan någon like har jag givit upp. För mig är arbetet de gör viktig, men jag har en känsla av att för många är Greenpeace extrema. Är de? Konstigt.

Jag har varit med i Omställning Sverige som är en organisation som vill förändra från grunden här och nu och just där man lever, och det är också hur jag tänker.

Nu har jag inte varit med på träff och möten, och då värkar man inte engagerat och inte någon, och osynlig. Det är nog inte så här de vill ha medlemmerna.

Jag har varit med i facebookgruppen till OM Sverige, och det som förvanar mig är den stora gruppen klimatskeptiker. Jag förstår inte deras envisa kamp inom en miljöorgansiation. De är som en egen grupp och är mycket kontraproduktiva i och med att de tar fokus. Jag är i bland skeptisk till något som skrivs, men jag kan ju inte starta en kamp för att försöka motbevisa detta.

Till det är tiden för kostbar:

I dag var vi på vårat stamställe Ytterjärna kulturhus. Först gick vi i parken eller trädgården. Naturen hade färgene hvit snö, grå himmel och sjön var i brunt. Jag började för första gången tänka på kulturhusets färger, för jag vet att antroposoferna använder färgerna medvetet, och på en bok i Robygge stod det at det var Goethes färglära. Färgerna var blågrå över i grålila gammelrosa gult osv.

Apropo Inger Hagerup så hittade jag en annan text som ni kan läsa i videon ovanför.

Menar hon egentligen att vi inte föds för vi blir sätt eller hörd, eller berörd. Vill det säga att vi kan läva ett liv utan födas. Vill det säga att ett barn som inte ses rörs eller hörs förblir ufödda tills någon ser dem?

Alla som ev läser denne sidan vet ju att man inte skall sätta stora ekologiska fotavtryck då det tär på jorden. Som att köra stadsjeep med dubbdäck i storstaden. Men betyder det att man måste sätta personliga spår om man skall känna att man har levt?

I am bound for Norway; den mentala resan till Norge har börjat, och i morgon bitti går flygplanet via Oslo. Ja flygplan; värstingen. Och jag borde redan börja att klimatkompensera. Jag undrar hur många som reser med flygplan som alls tänker på detta när de reser. Kanske en per tusen. Som tänker de får äta vegetraiskt veckan derefer. Nej jag tror ingen verken tänker eller gör det. Att flyga har blivit alldeles alldagligt och lika naturlig som vad som hälst. Ingen skäms över att flyga än. Eller finns det någon själar med supersamvete?

Jag siiter på Arlanda med min klimatkompenserade vegetariska macka.

Nu är det allvar; jag skall hem till min uppväxtort och min far skall hjärtopererast i morgon; om han inte är för sjuk.

Sin mor och far behöver man livet ut: Det är länken bakåt, som ett ankare mot att nutiden tar dig med på sin science fiction resa mot framtiden.

Jag har jobbat inom äldrevården och riktigt dementa kommer i håg - sin mor. Mann och barn är främmande, men mor och säkert far är närvarande.

John Lennon har uttryckt det vuxna primalskriet perfekt; og det låter:

Jag sitter på Arlanda och det är den perfekta vinterdag, soluppgång vit snö och några minusgrader. Det är snart en timme tlll flygplanet lyfter mot Oslo och om en dryg timme senare mot Trondheim. Säger vi hemma hela livet om vår uppväxtort, är det vår rot som är vårt hem? 

Jag vaknade 3.30, fär sä vidt inget märkvärdig. Jag är i Trondheim hos min far, jag och min far, och de säger han är för sjuk till att opererast och de säger han inte är närvarande. Min far är närvarande men klarer inte av särkilte svåre frågor. Han klarer enkle frågor men inte när de kräver att han skall besvara komplexa intellektuella uppgifter. Jag tycker inte det är så snällt. Kan han inte få vara sjuk och bara få de enkle frågor nu, och kan de nu inte ge han den här operationen. Framför står bara ovärdighet inom en institution, Jag vill att far skall släppa ovärdigheten jag såg då min moster dog i cancer i februari 2013. En ovärdighet i och med att man blir avpersonifierad; och flyttat runt som kollie.

Ingen melodi plingar fram i mitt huvud. Vi, jag och mig själv får mobilisera styrka och då spelar jag Adeles: Set fire to the rain:

Det blir ingen operation för far är inte tillräckligt frisk.

Hur sörjer man en förlust av närvaro. Hur många sorger klar man att hantera på en gång?

Detta året har varit förlusterans år. Det finns många typer av förluster, man kan även förlora folk som finns, och när man även förlorar illusioner, så kan det blir förluster så enorma som Mont  Everest. Måste man bestiga Mont Everest? jag gillar inte motbackar. Det kan då omöjligt bara vara motbackar. Det borde balanseras med nedförsbackar. Men ordet nedförsbacke låter inte så bra det häller. Ok vi tar Mont Everest. 

Hur blir någon så extremt populära att de får 116 likes på facebook. Imponerande! Jag är grön av missunsamhet. Om jag får två likes så undrar jag på vad jag har gjort fel. Jag inser att jag är totalt omogen i önskan att bli populär. Att speglas i beundran, att champgneglasen lyfter sig mot mig när jag kommer. Just för en dag bara, att njuta av glänsen från blitzljuset när jag i min   strålansde självkänsla kliver fram. Tyvärr, det blir jag aldrig. Jag är fullständigt fel när det kommer till champagnen. Det första och största felet är att jag är snäll, ja faktisk snäll och det är nog inte vägen till champagneglasen. Det andra är att jag ser folk och gärna ställer mig sist i kön, för det har min far lärt mig. Jag tycker dessutom inte riktigt som de flesta och när man är snäll så borde man säkert det. Så är det någon som vill ha receptet på 0 likes på facebook så kan jag ge den, ja inte gratis, så snäll är jag inte. Dessutom är inget gratis. Det är en sorts grundregel nummer 1. Allt har ett pris och betaler du inte det så får någon annan lida. Äsj nu är jag i färd med att ruinera min popularitet igen. Ja om du inte vill bli populär så kan jag ge snabbkurs. Påmäldingsfristen gick ut i går. 

Tomt. I dag beställde jag hemresan, hem är nu Sverige. jag har bott på sjukhotellet här på St. Olavs sjukhus, tidigare Regionsjukehuset i Trondheim.

Jag har bott i Trondheim i 1 och ett halft år; Trondheim ligger 4,5 mil från min uppväxtort.

I Trondheim pluggade jag kemi, innan jag åkte vidare till nästa stad. I Trondheim lärde jag danske Dorthe att känna. Vi möttes på ett kurs då båda gillade att rita. Jag tror ingen av oss ritar längre.

En stor del av min släkt bor i fortfarande i Trondheim; jag har undrat lite vad som får mig att alltid lämna och gå vidare; det är som ett behov; nomadgenar; möjligen har de slått igenom hos mig.

Jag var på folkhögskola i Danmark efter tiden i Trondheim. Där lärde jag Danmark närare att känna; ett bra bekantskap. Visst har Danmark lite orörd natur igen, men när det kommer till estetik är Danmark suvären i förhållande till Norge men speciellt Sverige.

Jag bor ju i Sverige nu, men arkitektonisk skäms jag på vägne av svenskarna. 100 meter bortom en väldigt gammal kyrka tonar Mac Donalds skylten upp. Sverige är postmodernismens hemland. Traditioner är till för att brytas. De bygger hus som har kaninfarmliknanade design. Och åker man igenon Sverige dyker betongköpcenter upp igen och igen med precis samma innehåll: HM, Rusta och Jula och Kapp Ahl osv osv osv, och det är precis 2 kilometer mellan varje Mac Donalds. Det är bara att mäta nästa gång ni kör. Sverige har tagit det värsta från socilademokratin och den borgarliga politiken. Till Sveriges försvar så är de ju ett affärsland, geniala i att komma på nya lösningar; och de är väldigt serviceminded; ja i motsatsen till Norge. I sverige möts man av ett hej och en vänlighet när man kliver in i en affär, det är naturlig att känna sig välkommen.

Den gröna medvetenheten är även starkare i Sverige än i Norge, där har alltid Danmark lägat före, men för att Sverige är förstörd i störra grad än Norge växer medvetande fram mellan macdonaldsskylten. Sverige har ett enormt potesniale för jordbruk; nu ligger det mesta av marken brack. Och för de som tänker grönt ser det hämskt ut. De kunde haft betande får mellan macdonaldsskylterna, eller betande gätter. Nu gror kulturlandskapen igen och just nu sker en invation av gran. Kjell Arne är så frustrerat över granerna som växer fram som maskros i ädellövskogen och snart kväver allt annat.

Medvetande; hur blir man medveten och vems värdepriorteringar har störst värde. Finns det något rätt eller fel när det gäller medvetande. Väl jag tycker det.Utifrån tankar om lika värden och om ett helhetstänkande om jordens tillstånd. Måste detta medvetande lärast in? Troligen då den gröna flocken stångar mot väggen; just nu vill inte världen ta in det elementära vetande om att vi rör oss farligt när gränsen. Vilken gräns då, gränsen för vår egen fortsättning.

Alla vet? att i dag utrotar vi dyr och växter i en fart som knappast har skätt tidigare. Vi utrotar små djur och växter och sedan de är små är det nästan ingen som märker det. Vi håller även på att utrota några av våra vackraste stora däggdjur. Och det borde läda till ett unisont männsklig vrål. Vad är världen utan noshörning tigrar ja nu har jag inte den röda listan här. Med dagnes maknadstänk stiger värdet på det som är är sällsynt. Det vill säga att den som skjuter den sista noshörningen vill få en skottpremie som slår värdet av målningen Mona Lisa.

Var blir det av det mänskliga vrålet. Är dt ok att utrota majestetaeran i djurvärlden. Förstår inte folk vad som sker, eller tänker de att; men jag såg ju en noshörning då jag var på Zoo senast så detta är nog inte så farligt. Vad är det för fel på oss människor som inte reagerar i tid. Ett problem är ju att vi alla skall dö. Kanske deta är mer närvarande en noshörningens död. Och kankse kräver det mycket av en människa att äga insikt; det kan vara utroligt påfrestande.

Några av oss människor får gå i tunellar. De har ändå haft tur för de gick i ljuset inan tunnelen började och vet att det finns ljus i ändan av tunellen. Värre är det för de som vandrar in i en grotta eller en labyrint. Det man inte vet när man går i tunnelen är hur lång den är och det skall pågangsmod till att vandra på obestämd tid. Det andra är att folk försvinner. Det är tråkigt med folk som går i tunellar. De är inkommunikativa och det är lätt att glömma bort de. Men för varje som försvinner blir tunellen mörkara för den som vandrar och tanken på att ge upp kan komma då och då. I bland märker inte den som går i tunellen att människor försvinner. Den dagen man ser ljuset i ändan ser man även vad man har förlorat. T.ex sin bästa vän. Sorgerna kan ta år. Men trots allt går man i ljuset igen. Mn själv i ljuset rägnar det i bland, det snöar och stormar, men i bland är det bara ljust.

Den som har gått i tunnelar gillar solen. 

Är nu i min mors och fars hus. Far är på sjukhuset och där skall han igenom många undersökningar för att förtå vad som har blivit fel.

Jag närmar mig sluten på besöket i Norge och färden till mitt nya hem i Sverige. Det närmar sig även slutet på min tid som bloggare. Men det har varit roligt att prova på.

Som vanligt uteblir fanklubben och dagbok fungerar bra och är mera privat. Jag är mycket glad för att jag har mitt hem där i Sverige och för min fantastiska familj där hemma. Som varje mor? tycker jag jag har de bästa barnen och den bästa famil, och där finns lyckan.

Det som har varit har varit, och varje erfarenhet i livet kan man nytta som en resurs. Tidpunkten har kommit då jag anser mig vara resursstark i och med mycken erfarenhet från så olika sidor av livet, från så många olika miljön. 

Så möjligen blir det här avslutet och det går inte att undvika den här:

I dag skall jag resa. Från min uppväxtort och från min far.

Min far vandrar nu i sin tunell; jag hoppas han kommer igenom. Jag hoppas an inte går i en grotta eller en labyrint.

But who are we to judge.

Who is the fool. It depends on the eyes who sees.

Det är vår hund Chalies födelsedag i dag. Han blir ett år. Stor pojk som ännu kissar som en tjej. Hållå hundpsykologer, vi behöver en förklarning.

I dag slog tröttheten ner i mig, och följde alla nervbanar långt ut i tå och fingerspetsar. En trötthet som fölamar åven ansiktsmuskelaturen.

Igen är det John Lenneon som beskriver den här typ trötthet så att det går att känna igen den, och som i värsta fall gör dig sömnlös. Jag är inte drabbat på den nivån:

En hård dag. Jag var på klimatträff i går. Det var otroligt roligt. Plötslig var jag 30 år tillbaka i tid då engagmanget flödade. Det var kunniga folk på träffen och det var högt under taket och jag kände tillhörighet.

Kanske reaktionen i dag är sorg; förlusterna kryper närmare: 50 shades of black.

På klimatträffen var de yngres frånvaron öppenbar. De som skall ärva jorden sitter i sina digitala låtsåsvärlder. Och vem har tillåtit det. Var generation. Går det an att göra flera misstag, curlingföräldern har även skyddat barnen från verkligheten. I barnens scince fiction världar så många fiktiva hot att verklighetens faror, blir småplock.

Den näraste sorgen, är min far nu.

Det finns musik om sorg. Denna platsar inte riktigt här, men den är riktig sorglig.

Jag brottas med: må bra testet. Hur mår du, och om jag säger: jag mår bra och du?, så har man passerat testet och är en fullvärdig medlem av samhället. Om jag nu som har fått svårt att svara på frågan, då jag tar den bokstavligen (möjlig bokstavsdiagnos) så går det inte att få de orden genom munnen.: jag mår bra eller takk bare bra. Det sker en låsning där, och hela frågan är högst problematisk. Om jag nu mår shitt, och om jag nu svarar på frågan hur man mår, och säger jag mår shitt i dag, vad händer så. Samhällsregel nr. 1 för tillhörighet är bruten och människan mitt emot vet inte hur den skall hantera svaret. Den börjar kanske lite panisk att prata om något annat. Eller hittar snart vägen bort. Jag är nu bruten en regel och klassas som problematisk. Och en möjlig enrgitjuv.

Efter att som tidigare berättat har gått i tunell, finns det inget tjockt nätverk. Fanklubben las ner undervägs. Fasaden försvann och jag tar folk på allvar och även frågan hur de mår. Det är en alltför närgången fråga. Men det gär inte att säga, att det har du inget med. Det är svårt även att ha dålige dagar. det går inte att ringa och säga att nu mår jag shitt. Få kan ta den, eller tar jag fel?  Finns det någon där i andra änden som säger: ja men du det är ganska normalt, det gör även jag i bland. Och förrästan du just nu går det en film på bio, den MÅSTE du se och har du hört det senaste: osv osv.

Så långt delar jag Johns erfarenhet. Vad är det med John sedan jag ständigt återkommer till hans musik. Det kan vara jag som har lyssnat för mycket på hans musik och för litet på andra:

Men det var då. Jag har fattat ett beslut om att även vandra på livets ljusa sida, och har i dag de förmågor som möjliggör det. En sanning är då att livet är en salig blanding av olika dagar, men även att jag kan bruka mina erfarenheter på konstruktivt sätt. Och att jag kan möta folk i olika stadier i livet. Och att jag tar ett sorts aktivt beslut. Och att i vissa av livets faser kan man välja vidare riktining.

Nu är jag lite villse för det betyder att välja att använda sina resurser. Jag glömde bort några år att jag har hade många talanger. Och nu känner jag mig ja villsen. Jag har även begränsningar. Så hur väljer man väg nu. Sedan det är bra att kunna passera må bra testet, så får känlslorna visa väg? eller låter det lite för "Hare Krishna" ?

Den här melodien dyker upp, men det är kanske bara förde att jag gillar den:

Fosterlandet Sverige, mitt nya hemland, vittrar under mina fötter dag för dag. Tillit handlar även om tryggeten till i sitt land. Regeringen har byggd ner Sverige och marginaliserat både folk och land. Nu när jag sitte på pendeltåget, känner jag en oro, för det känns bara som en tidfråga innan tåget spårar ur. När jag får canser, och nu skriver jag när, för att de verkar snart unikt att inte ha canser, måste jag dö då, i kön för operation som kan bli flera månader. I dag är det kollektiva ansvaret borta och en måste börja tänka egen säkerhet. Privat sjukförsäkring är inte något jag gillar men får jag någon allvarlig sjukdom vill jag inte dö i en kö. Alltså får vi invesera i en privat sjukförsäkring. Det svenska folket är extremt hövliga. Regeringen borde vara mistroendeföklarat för många år sedan. I stället sitter vi och ser på att de tar bort grundmuren i Sverige, de skyddar inte sin befolkning mot kommande faror som t.ex miljökrisen. Ja jag sitter också bara och ser på att grundmuren blir borta. När blir svenskarna arga. Svar: 50 år efter att det är försent:

Efter jag kom ut av tunnelen har jag börjat se på min omgivning med nya ögon. Vad är en vän och när övergår det till bekantskap.

Det finns egentlig inte någon definition av vänskap. Det finnas någon idé att en vän står up för dig oavsätt.

Jag tror att de människor jag har knytit an till har stort sätt varit bra människor, men nu bor de flesta långt bort och är etablerade, gift och har barn. Lojaliteten är så klart där.

Gamla vänskap där kontakten är liten, blir så klart längre och längre borta. Det är i vardagen livet försiggår, och den delar man inte med människor långt borta.

Jag tror nu ändå vänskap är en sorts kontrakt om att inte svika, och som är underskrivit mentalt av båda. Hur vet man at den andra personen är en vän. Jag vet faktisk inte. Är julkortet en ren plikt och vad händer när jag slutar skicka julkort? Vill personen efterfråga eller inte en gång registrera avsaknad av julkortet. Är julkort tillsträcklig för kontakt eller kontrakt. Hur långt vill någon vän gå för min skull, och hur långt vill jag gå för någon.

Jag har haft stort frånfall av vänner. Som tidigar nämnd blev det gläst under tunelltiden. Men de som är kvar, är de kvar på riktigt?

Kanske människor inte försto att jag gick i tunell och tyckta jag svek dem. Det måste finnas en kontakt och svaret är att jag inte vet längre. Jag borde heta fråga och inte svare, för inga ting är självklara längre. Jag ser på andra med nya ögon, men ser jag och ville jag få en överraskning om jag såg in i mina vänner och bekanta. Ville jag hitta att några är gjorda av hållbara material, medan andra är tapta illusioner?

I dag flukturerar tankaran utan att festa sig vid något tema. Jag förmoder det kan platseras på plussidan. I går kväll ringde det på dörren och det var en Greenpeacemedlem som försökte förmedla sit budskap. Han fick chock stackaren, då jag var den första att ta emot han med positivitet. Ka farsken är det för fel på folk när de inte bemöter dem. Har genomsnittsmänniskan än lägre IQ eller EQ långt under genomsnittet. Det här fattar jag inte; vad sysslar människan med i sina innre världar? Det kan då omöjligen vara svårt att se att 1+1=2.

Vi ser inte våra grannar. Bilerna står nära dörren och de kliver in, åker, kommer tillbaka, parkerar vid dörren, och går in i det som kallas hem. Man undviker all kontakt och visst är det bekvämt, men kan det ävan vara det här:

Vaknade 3 och är inte mellan 3 och 4 det de kallade vargtimmen. När vargarna står på bergen och ylar ut i natten, ja förr i tiden. Nu är det kanske varulvar, spöken och fullmåne. Det har även något koppling till männiksan. Just då är drömmerna intensiva och nära och hotande, och poff försvann de 10 sekunderr efter uppvakanande.

Det är inget som kommer av inget. Så något i själen vill säga mig något men sedan detta är bortanför medvetande får jag inte tag på det. Det är något i mig som strrävr och strävar men möter motstånd i mig själv. Det är nog David mot Goliat i själen men vad är David och vad är Goliat och varför stidas det inuti?

På ABF mötet var Ronja rövardotter ledare för gruppen vår. Ja hon heter inte Ronja på riktig och är i dag politiker. Och apropo vargar och skrömt så spelas denne i filmen eller serien om Ronja rövardotter och handlar om moderrskärlek och är en bra visa om man nu vill skydda det som man har kärt.

Vår i luften. En svårdefinerat känsla att det går åt rätt håll. Ja ljuset självklart och reportoaret i fågelsången. En förväntan. Visst påverkas vi av natur och väder, av omgivningen, av folk runt oss av klmatet och samhällsklimatet. Men nu har våren börjat för mig och temoperaturen har mindre betydelse.

Vi skall på bio i kväll och se: när jag frågar så er svaret, jag vet inte. Men den handlar om Walter Mitty, och dottern spelar denna på datorn:

Några saker återkommer och återkommer. Och återkommer. Undrar hur det är att vara paris hiltons best friend. Det är nog en risikosport. Fel outfit och du är ute. När man binder sig till folk kan även det en risikosport. En dag kanske inte personen vill vara där längre. Relatioenr är ju svårt. Kan man äta en människa? Ja. Kan man äga en människa Nej. Man måste låta männiksor som vill lämna gå. Och sorgen är nog hårdare än om personen är död. Det gäller vid skillsmässa och det gäller när någon har gått ut av ditt liv. Detta kan kallas den vita sorgen just som den vita skammen. Den är kanske olika hård beroedne på personlighet. Och den är kall och just vit. Men sorger skall genom fyra faser och till slut då kanske bara är den där utan att ta för mycket plats. Vänskap och kärlek bygger på band av tillit. När någon lämnar bryts dessa band och kan få större konekvenser, då bruten tillit kan bli något som i psykologin kallas betigning. Du kan altså börja tvivla även i andra tillitsförhållande. Och den som lämnar får även tänka sig före, det är inte säkert det finns någon retur. Man kan inte komma och gå in och ut i andras liv hur som hälst. En dag är dörren stängt och en dag tar livet slut och då är det definitivt för sent.

Feminism, det går inte att besvara om man är feminist eller inte då så månge äger definitionen. Det går inte att avkräva någon något svar heller. Man måste veta vad man säger ja ev nej till. Det är högst problematisk med manligt eller kvinnligt, om det är strukturellt eller biologisk. Vem är elak och vem är snäll. Ungefär lika många kvinnor som män mishandlas enligt en tidning. Men klart är det attt kvinnor undertrycks när det går, och de ända frizoner som finns är länderna nära oss. Det känns som om män klarar sig fint utan kvinnors sfärer och kvinnor är beroende av mäns? Män läser inte kvinnlig litteratur, medans kvinnor läser båda och. Det borde vara enkelt; män är elaka, men: då jag föllde min moster i slutskädet av livet, vem var det då i vården som tog ansvar och vem tyckte man om: jo det var de män som jobbade där. Jag har jobbat tillsträckligt i vården till att se att i dessa kvinnomiljö frodas mycket oanstädnighet om det får. Om män nu är elaka så varför finns det så många som är ok. Men tillbaka i historien finns inte kvinnorna med i litteratur eller i historieböckerna; varför? Män är längre än kvinnor; ser de bokstavligen ner på oss. Eller är det två olika arter som tvingas samarbeta om det skall finnas frotsättning. Är män mera enriktade och hierarkiska, medan kvinnorna har större ansvarskänsla och sämre självkänlsa. En utsatt grupp är unga tjeier, som lätt exploateras. Känslor står lågt i kurs hos många män, är det där förakten ligger. Ja det ligger något där sedan män värkar automatisk plassera kvinnor bakom dammsugaren, och själv vill ha obegränsad frihet. Jag tror däremot orättvisekänslor är lika stor hos kvinnor och män. Många lämnar pga känslan av orättvisa. Jag tror inte det finns självklara svar eller gör det? Men faktum är attt män undertrycker kvinnor om de kan. Det är inte mindre än 100 år sedan den kvinnliga röstretten. Men är detta ok för män, eller sker det pga de olikheter som finns, och har män i dessa samhällen där kvinnor tvingas bort glädje av det eller är de likgiltiga eller är det ovesentlig eller bara bekvämt. Thats the question?

Min far blir allt sämre. Jag kan inte ta flera förluster. Inte nu. Nu försvinner mina ankare. Och snart finns ingen anknytningspunkt kvar. Jo visst gör det, men känlsan är att stormen tar mig jag får slåppa taget och flyger i väg som en heliumsballong; och ingen spår finns kvar. Efterorden blir som tittlen på Agathes Christies bok: (Jag läste ungefär alla hennes böcker vid 13 års ålder, lånad från det lokala biblioteket) Doktoren mister en pasient. Och världen går sin skäva gång med eller utan heliumsballonger.

Nej jag kan inte låta stormen ta mig. Efter stormen kommer stillan. Och jag måste fortsätta läta efter min livgivande källa. Bortanfor sorgen finns kankse något. Så jag får stanna kvar i stormen och vänta och se vad som finns bortom bergen:

i morgon går resan åter till Norge, landet med backar och berg utmed havet. Psyket är någon konstig grej för jag känner ingen ting. Det kanske vilar lite för det går igång igen. Jag känner ingen skuld för att jag skall flyga, jag känner inget för det som står framför, men vet att det blir tungt. Jo den gräsliga ensamskänslan. Men den är fiktiv. Då jag inte är det, men bara känner så. Jag är däremogt lite underernärd. Jag har förstått att jag frodas tillsammans med andra, men i dagens samhälle finns inte riktig de forum där man möts för att ha det roligt. Jag tror att många i dag är underärnärda. De sitter med expressen och hämt extra och tror det representerar verkligheten. De blir grundlurat och ensamma då de tror på värstinghistorierna och glömmer bort att själva välja in vad de vill ha i sitt liv. Och när man möts berättar man senaste värstinghistoriean vidare vare sig den är sann eller inte. Och fem fjäder blir till en flock emus eller är det emos de kallas. Nu är jag i visst igång med en riktig rövarhistoria. Näste kapittel följer i boken jag skall ge ut snart under fiktivt namn och fiktiv identitet: löp och köp!

fader fy fader fy fa... har varit hos min far och nu har jag snart ingen far mer, fy fa... man kan ju inte svära nu fast man inte tror, men i fall så inte min far råkar illa ut.; ja det är bara svärord som vil ut ur munnen; världen förlorar ni min far ligger ni lit tunnare till. Min far var en garant för hederlighet. Utan han ser der fulare ut och en kämpe för det goda blir borta och det blir ännu lite mer plats för det fula. Käre Gud vill du att jorden skall gå åt skogen så kan du inte ta bort min far. Snart övesvämmas vi av ohederlighet, om det nu inte just nu föds en ny medborgare på jorden av min fars kaliber, i fall så finns det ett örlitet hopp för jorden fortfarande.

och gräsbränder är problemet här förtiden. ja ni hörde rätt: grasbränder i mittre Norge mittvinters. Ja så är det månge som röker gräs också i sin naiva dumhet för att någon har sagt att det inte är så farligt. De leker med älden nu för tiden. 

Det är tungt, det är för tungt att förlora sin far så långsamt och med sin närvaro intakt. Ovärdighet innebär att man måste inte kränka någon som är allvarligt sjuk och har ett medvetande. Det är svårt när han inte har något språk. Och den hämska utdragenheten och den hämska tunna nätverk vi alltid har haft. Var finns alla hjältar. I Norge försvann de sista med oljepengarna, de fick mer än nog att göra, pengar har ju den effekt att man blir så upptagen; upptagen med vad då? Det är otroligt vad man blir upptagen med när man har mycket pengar. Svaret är att jag har ingen aning. Norska teven har ett intressant projekt med att kartlägga alla farliga psykiska störda som mördar. Jag tror det vore ett långt mer intressantoch intelligent projekt att kartlägga hur alla "normala" empatistörda nordmänn mördar folk i sin kyla. Det hänger folk båda här och där i detta samhället för de förfryser. Nu ja detta går det ju inte att mäta. Men om man nu skall vända lite på steken så tror jag det hänger flera än det är som mördar av den sorten. Men det har inte de empatistörda nordmän tänkt på. Det är något med dessa oljepengar, man slutar tänka, det är ändå svarta pengar som nationen lever stort på. De kanske skulle byta nationalsong för det blev likspom en ny nation med alla dessa billiarder som rullar in. Nej nu är jag för hård mot nordmän/kvinnor. Det vill alltid finnas bra folk oavsätt. Det är något genetisk tror jag, och godheten går det inte att förgöra; den växer som lyng på naket bärg.

Nå fikk jeg lyst til å være riktig elak eller slem; jag skrev ju om Norges nationaldag i går. Kanskej nordmän borde byta ut bunadssilvret i guld ja i vitt guld om det bryter med stilen, och dessa kan ju ringla lite extra så att man riktig hör de nöjda nordmännen, finns det inte kvinnor i Norge? så hör man och ser man dem ännu bättre, där de skrider fram på den asfalterade catwalken, alla dessa självbelåtne världsmästrar i sina fina världsmästarekostymer; bunaden. En gång var det ett fästplagg. Nu är det symbolen på den enskildas nordkvinnans överlägsenhet.

Ok den var väldig låg, så lågt att om någon nordman läser detta, som tur finns det ingen som läser det jag skriver, så ville jag bli dömd som landssvikare.

Tänk hur dåligt samvete jag fick för det jag skrev som ingen läser. Men innan jag biktar måste jag få ut slutklämmen om bunadstågen. Senaste motet är säkert sylvassa hälar på bunadskorna och det går inte riktig längre att skilja det tramapande bunadsbeklädda gänget från den röda Armé.

Bikt: jag fick verkligen dåligt samvete; jag är ju så glad i mitt lilla Norge. Min uppväxt på farfar och morfars gård. Mitt lilla vackra Norge som har varit så invaderat och blivit fritt. Jag röstade ju mot EUinträde för att jag älskar dets självständighet och det vackra lilla landet.

Nordmän är nog som folk fläst om man nu riter normalfördelningskurvor. Och vem väljer attt sitta själv att tänka när man kan ha det roligt med andra. Vi tänkarar har ju blivit nött till att tänka för vi har mött så många problem som må lösas. Man kan tänka att självständigt tänkande springer ur problem som måste lösas och hur många orkar att sitta att tänka igenom varje lille gnuttsak. Nej man vill ha roligt. Nackdelen är om man nu bara har det roligt så kan det bli lätt att tänka i flock, det är inte särskilt kreativt tänkande. Men vem vill sittta för sig själv och tänka; då blir det meningslöst för ingen hör ju vad man tänker. Lösningen är som vanligt att hitta andra som tänker och målet måste vara att ha det roligt - i Norge - ja var man än är i världen och situationskomiken är universiell och kräver inte än gång så många tanker.

Situationskomikens språk är enkelt och hur som hälst rolig. Finns det sångar om situationskomik eller är nu alla sånger om problem? Går det att laga sånger om det. Jag får ta ett you tube sök.

Far har sagt någon gång att det är svårare att komma ur livet än man tror. För han gäller detta. Det är 4 natt på sjukhuset och nu sover jag på en soffa på 1.50 m på avdelningen . Jag har inte duschat eller fixat mig på flera dagar. Shit det samma. Det gör inte mycket från eller till. I natt på den 1.50meter långa soffan hade jag en speciell dröm, jag drömde att far fick en dricka som gjorde han nästan frisk, ja bortsätt från att han inte hade riktig kontroll över kroppen. Jag och mina förälder blev skickade till Etiopien, ja jag har aldrig varit där. Min far fick sova i en övervånigssäng och självklart på överfvåninggn och självklart var det ingen stege. Så min far som då inte kunde klättra upp fick komma sig upp dit ändå. Ja det hände mycket mera där nere i Etiopien. Drömmar är en otroligt blandinhg av fiktivt och verkligt. Etiopien symboliserear något; vad är det? Det montro? Annars går morgonen över till kväll och kvällen över till morgon och nu er detta stället vardagen. 6 våningen på geriatrisk avdelning. Vi har en otrolig fin utssyn över Trondheim; ut mot Nidarosdomen och omägn.. Det är sol varje dag och ingen snö. Sedan vi är så högt uppe på våning 6 så ser man ju inte riktig om det är sommar eller vinter. I Norge tar media miljöfrågan mer allvarligt än i Sverige. VG som är en tidning åt högersidan har en lång artikkel om klimatproblemen och problemen med att länderna inte slutar att använda kol som bränsle. Jag måste lägga ut den när jag kommer till Sverige. Den har så många konkreta siffror och det är något handfast att förhålla sig till. Den är skriven i en neutral informativ ton.

Jag skall snart gå för att bädda.; soffan på 1.50 m står och väntar på mig. Ok så är inte soffan den bästa sängen, men utsikten därifrån är så vacker att den kompenserar för det mästa.

Jag var inte sanndrömt, det fanns ingen mirakelkur och jag och mina föräldrar kom aldrig till Etiopien.

Far dog 4/2-14 mellan kl 19 och 20.

Det finns inte riktigt mera att skriva då det inte finns några tankar egentligen.

Men av erfaring av förlusten av min moster kommer sorgen som vågor i bland på gränsen av tsunamistorlek. Den kommer och den går.

Och igen undrar jag om detta är sista bloggande för denna gången.