Det är lätt att säga att man har lagt ting bakom sig. Man äger inte sittt psyke. Det kör med en precis som det vill, i alla fall i större grad än man vill. Jag har besltuat att lägga bakom mig min egnen barndom
och som det så fint heter i dag akseptera den som den var. Jag har beslutat att lägga gamla oforätter bakom, ja det är självklart bara jag som äger detta och dessa. Men det går inte att ta slika beslut; man kan akseptera
in i helvetet så mycket man vill, och så dyker fågel Phenix upp mitt i natten och gör om drömmar till Dantes inferno. De rider om natten var det en bok som het en gång i tiden; och det gör även mina drömmar.
Sedan det är jag som äger mina upplevelser, tar jag mig friheten att vara lite oanständig när det gäller slekt och familie, det säger inte något om dem, bara om mig och min oanständighet, ja sedan allting bara handlar
om mina upplevelser, så kan det inte vara så stor synd. I går pratade jag med min bror i telefonen. Det var ett lite merklig samtal, något odefinerbart skorrade som en diskant, och i natt red de in mardrömmarna och min far och
bror var med i dessa: ungefär halva natten plågades jag av hämska historier till den grad att jag var vrakgods på morgonen. Men inte är jag intelligent nog till att förstå vad som skorrar och att detta skall väcka
liv i fågel Phenix. Men det gjorde det. Ok jag kan då fortsätta att ha aksepterat allting, men nu är jag tydligen inte chefen här i mitt hus. Om marerna vill rida på natten så gör de det, och torpederar därmed
all fina ord om aksept. Men även detta får jag bara aksptera!
Nu ramlade kaktusen efter min avlidna moster ner. Det är möjlig att hon tyckte att jag gick lite för långt här i oanstendigheten min.