Jag har förlorat min far och jag sörjer min kusin. Det är tokigt det. Det var detta året jag förstod att jag had lävd på många illusioner, jag kanske behövde de för att överleva. Och jag kan
inte skylla på min kusin, det var jag som ägde illusinerna. Vi är födda samma sommar och i alla mina uppväxtår var vi där alltid. Jag älskade min kusin, fram till i år kunne jag väl nästan gått
i döden för henne. Ja fortfarande är det tokigt. Det som även var tokigt var att jag trodde det var ömsesidigt. Stackars min kusin, hon var a fairytail. Då illusinerna föll, fanns det bara ödemark och sorg kvar. Så
mycken sorg, även det är tokigt att sörja illusioner. Sorgen över tapta illusioner har varit den hårdaste sorgen. Den är i hållande och vill nog kräva ett utvidgat sorgschema. För min kusin representerar nog flera
illusioner, stackars, men det fattar inte min hjärna så då sörjer jag min kusin lika mycket som jag älskade henna. Och det är nog heltokigt.