I går var min fars sista resa. Min bidrag till sång var :att leva det är att elska all urett og lygn i grav......det har givit själsfrid att få vara med far på hans väg mot sista resan. Men det är vel fel?
Man skall väl gråta och sörja och inte få frid när någon dör. Ja nu är det bara gått ett dygn och framtiden vill visa. Jag har av erfarenhet sätt att sorgen blir mer kompliserat dess närare personen
står dig. Jag har aldrig gråtit så som då vår katt dog; alle sorger över ett liv kom fram i den sorgen över vår katt då den somnade in hos veterinären. Jag kunde inte sluta gråta och sorgen var
som en flod utan att veta var källan var. Jag har aldrig sörjat så stärkt som över kattens liv. Den hade inte 9 liv men ett och sorgen mitt var utan botten.