I går var vi på pjäsen Strebaren av Stig Dagerman och jag hade sällskap av två trevliga personer. När vi skulle hem tog de bilen då de bor en resa bort, och jag tog pendeln då jag bor nära pendeln. Och
vem setter sig ner på säteran bredvid, ju strebaren och två av hans medkompanjoner i pjäsen. Ok vad konstig kan man tänka. I mitt liv är det motsatsen. Självklart sattte de sig där, lika självklart var jag ensam,
och självklart hade en av de två jag såg föreställningen tilsammans med berättat en kortversion om Dagerman:s liv, jag visste intet innan, bortsätt från att ham har skrivit en novell som heter: hur dödar man
ett barn, el liknande. Och självklarhet nummer fyra så börjar jag samtale med dem. Jag är allt för nyfiken som person till att låta bli. Jag hörde typ kunnig ut, efter mina 5 minuters info om Dagerman. Dessa jobbade på
Dramaten jag vet fortfarnde inte vem de är, och jag har varit två gånger på dramaten, varav en gång frivillig.
Livet mitt är lite som hundraåringen som klev ut från fönsteret på ålderdomshemmet.
Typ, det är som ödet har bestemt att jag skall uppleva de otroligste konstigheter och lika förbannad själv varje gång.
Ja, jag var inte fött till att bli ensam, jag var och är väldigt social. Och nu skall jag
igen vara oanstendig, men innanför vissa gränser. Man kan tänka sig att jag föddes med reskistan full, men min kärnfamilj, och då alla tre, tog för sig av innehållet och då jag reste hemifrån med reskistan
var den tom, ja eller med något kvarglömt skräp; och dessutom var kistan låst och nyckelen försvunnen. Detta skulle bli min vuxenresa med den fördömrade tomma kistan som jag inte hade nykkelen till. Nu har jag brutit upp
locket och provar att fylla kistan, men trasig vill den alltid förbli. var och en i min kärnfamilj får själv stå för vad de tog, där går anstendighetsgränsen; dessutom vill jag inte bli anfallen av kaktusen efter
min avliden moster. Det får vara vissa gränser Anne säger hon.
Kaktusen hänger på väggen bredvid datoren. Förra gången jag började bli oanstendig ramlade den ner. Nu har jag fått mycken respekt för
kaktusen och får inte överträda oanstedighetsgränserna. Min moster var en mycken rettskaffen och bra moster. Hon var den ända i min ursprungssläkt som tog mitt parti, men utan att prata illa om de andra. Kanske bor hennes själ
nu i kaktusen, så jag får vårda den väl. Jag saknar min moster. En typ av hederlighet som jag inte finner hos de restrande. jag kanske inte har letat tillräckelig.
Åren efter (ja även före) jag flyttade hemifrån
var gräsliga. Precis allting jag gjorde gjorde jag ensam, i alla fall känns det så, jag gick ensam på teatern och såg alla Dario Fo pjäsen med Frode Rasmussen. Han had enmanföreställningar. Jag åt ute på
kafeer och liknade, ensam tillsmamns med maten då självklart. Två personer förgyllade tillvaron ett tag, det var Dorthe och min kusin. Tills jag flyttade ensam vidare med min ensamhet till en folkhögskoal på Als i Danmark.
Jag förstod inte dansk men lärde efter några månader, typ; de förstod alldrig vad jag sa. Det var lige meget eller shit det samma. Då kan man dock försvara ensamheten. Ändå har jag kontakt fortfarande med en
tjej där. Jag flyttade vidare ensam till min födelseort Bergen ensam. Och det var shit det samma, men där och då började livet ändå att vända om än i slow motion - långsamt mot mindre ensamhet och om man
nu tar de två sista bokstäveran i ensam och sätter dem bakom "sam" så blir det sammen som vi sägerpå norskan och det är motsatsen av att vara ensam. i dag är jag ju inte ensam, verkligen inte, men känslan hänger
som smäten när man bakar och inte kan tvätta sig. jag lider av kronisk ensamhetskänsla och nu är den inte en gång reell. jag är betingat på ensamhet. Ja ordet kommer från psykologien betyder att man kopplar i
hop en erfarenhet med andra liknande. Så den dagen fanklubben öppnar igen och det slingrar sig en kö utanför huset, blir antageligen dagen jag dör av ensamhet. Jag ät inte alls ensam längre. har världens besta familj,
provar att röja upp i gamal realtioner. och behöver inte gå ensam på taeter eller äta ensam ute. Men så pass empati har jag att alla de ensmma själer jag ser, så delar vi något, vi delar en lång ökenvandring
mot eller från oasen. Och sorgligt är det. Men apropå Dramaten och Sveriges nationaldramatiker Strindberg så ÄR det synd om människorna.