Tidevarv

midsommar, men ännu inte.

Vi fortsätter lite i samma gatan, i dag mötte jag Kristina, en av mina bästa vänninnor, det blir ju dem, som gjorde en skillnad. Kristina är det man kan kalla ett vittne, en som såg ännu mera än jag såg och hon uttrycker det helt fristående av det jag såg. Det är inte alltid så roligt att se att andra har sätt, men det är helt nödvändig, sedan då finns bekräftelsen. I vissa fall måste man ha den. Så hemskt blev det, att det nästan vara bara jag som såg. Det har varit hemskt, sedan jag underskattade det som hände, då det hände.

FrP i Norge går av, min far blev deprimerad det sista halva året han levde, för att de fick del av makten; de hörs ut som en avrättnings-gevär, bang bang bang!!! skjuter de budskapet rakt i huvuvdet på dem, som de kan manipulera. Jag är för lika far, för då ser man bakom gevärkulorna och ser man rakt i mynningen på geväret, och sedan kommer den lilla döden via budskapet, sedan budskapet är JAG, och sedan låter en tredjedel av befolkningen dem manipulera sig, de tror på det, stödjer kraften i ett budskapet med ingen ting gott i sig. Bara ett Det-är-JAG-som-budskap. Det är för många folk som inte gillar några andra och aldrig vill det, det finns åt alla håll, som aldrig kan samarbeta med person, fast de delar samma sak. Slitsamt har det varit att stå rakt, att våga att se hur världen ser ut. Den ser inte riktig ut, på någon håll, det ser inte ut och folk ser inte ur sina små egon, de tror visst de är naveln alla ihop. Naveln av universet? Alla samman är naveln? Hopplöst. 

Alla är egon, men de som fattar att de är det, fattar också att de inte är det. Några fattar sin roll, vår lilla roll, jorden har varit där i många miljarder år, livet lika så, männsikan har varit där i ca en miljon är, de måste förstå hur lätt easy come blir till easy go. I en särs begränsad roll.

Jag tycker att jag har sätt för mycket, för det ser man, om man stirrar förbi det grova budskapet, och ser nämare på det hela.

Att ta kampen upp med den samma trion i Sverige, som sitter i en brun soffa och ser mot Norge? Det beror på svenskarna, sedan då måste man sluta fred på den andra sidan, splittrad finns det inget att bjuda på annat än splittring, och det är Inget motstånd. Samlad gör man politisk motstånd. Självhävdande är inte charmerande alls. Självklart deltar man i en enad kamp.

Men bara inga kan enbart ta alla och envars kampar. Det är bara tillsamman styrkan finns. För gudskelov så är man inte allting, och jag är inte svensk och alla kampar blir inte mina. Vad med att köra svenneskämt? Det vore något att reta upp sin granne, det finns knappt nog något som retar mera. Men det väntar vi med, tills klimatnödläget är över, går det åt fel håll så blir allt över. Då finns det inga grannar mera.

Räddningen personligen är möjligen att det hela i rätt forum inte ligger långt från komedin, för det gör allt som är tragisk. För huvudet bänder om det som händer där ute i verkligheten och vänder det på sitt sätt. Och komiken är inte det värsta perspektivet, eller den värsta snäd-vridningen i en hjärna, som inte är stor nog till att förstå all världen i världen. 

Varje känsla har sin motkänsla? De dagar med denna känslan kan jag inte fördra, den är som ett stort hinder i Mario-spelet, och gör att man snoplar på vägen, som skulle ha varit klivet upp till Next Level, men man kan inte låta en känsla tala till en, som det var skriften på väggen, det var en känsla bara. Och de bara kommer och går, om de får.

eller räddharen. Man skall aldrig medge sina svagheter och därför gör jag det. Lilla Sniff eller delen som vi kan kalla räddharen, en väldig bra beskrivning. Den är motsatsen till alla högre nivån, men lever gott gömt blant plunmpt skrot och tull. Varje mod kräver en motpol, och motpolen är räddharen, som vi alla miljöengerade nu har omdömt till aktion Rädda Haren, den ursprungliga i Sverige, fjellharen, som är vit bara på vintern, ungefär som att rädda Joppe, det är ju inga höjdare att vara utrotningshotad och ständigt måste vara på flykt. Som den svenska fjellharen, eller jag har glömt både det svenska namnet och latinnamnet, som verkligen är hotad när årstiden vintern försvinner, och övergår i en evig grådaskig brungrå verklighet. Utan någon variation. Och jag har inte lust till att flera miljömöten ensam, jag har gjort det hela livet, och det ser bara mera och mera udda ut, snackar om att gå ensam. Folk förstår inte det djupa engagemangen och därför ser det riktig udda ut. Bara mera och mera och mera. Och mera. Och ännu mera. Det räknas inte som normen förståss, och allt som inte tillhör den räknas som udda.

Ja även fjällharen har blivit udda. Och bara mera och mera sällsynt.

hur i all världen kom jag alls på att skriva, hur returnerar man denna smörjan och får igen sina pengar. Reklam? jag har ju gett mig på reklamen, hallå, går det att skicka varan eller varan-s i retur? Hallå, jag tar det i kontant när varan är returnerad och jag skall på next level bli konformt tystlåten. Den perfekta mitt i prick. Den som aldrig finns varken på nätet eller privat, så att bolagen kan sambla information som de skräddarsyr till just inga ting. Som knappt nog finns.

Efter det skall jag bli iskallt beräknande och jättepopulär, så populär att jag skall slänga mina autografer a10 000 per styck på mina fans. Och då blir jag i tilägg jätterik.

Efter det kan vi konkludera med är att jag är alltför lite rädd för att säga mina åsikter högt, plump säger ljudet då, och plumpt kan det kallas, i fall man inte gillar att det sägs högt. I all världen skall man nu vara rädd för det för. Är det bättre att tycka att kejsarens kläder är fina? Svaren skickas till min webbaffär, den går som grädden. Märk kuverten, plumpigt värst. Och sedan mellan reklampausen rullar Bridget jones över skärmen, scharmigt värst eller bara rent utav penibelt värst.

Next level, måste vi gå tillbaka till Harald Hårfagre som samlade Norge till ett rike, jag har också fått långt hår, men väntar ständigt på samlingen under paraplyn miljömärkad befolkning. Jag ser inte alls ut som Harald, håret hans var långt och fagert, medan mitt ser nu lite lurvigt ut, det ser inte som stolta Harald, det saknas något som behövs för att samla sig själv till ett helt rike, någon typ av kompetens kan bli långt bättre. Skomakar bliv vid din lest? Kankse var det så det var, håret speglar allt. Och det är lite lurvigt som hos Trollet Trygve? Som inte liknar på Harald alls. Kontra-harald, typ. Eller bara kontra?

Det var en tid för allting, nu var det tiden för trollet Trygves entre.

Och next level ligger kanske lite för högt?

sedan?

Nu som det har vänd, är det en tidsfråga innan klimatändringar och naturförstörande blir common sence. Det är experternas epok, dvs de kunniga, meteorologer, biologer, geologer geografer, agronomer, och de som lever nära naturen och så vidare som utgör grunden för kunskapen, och tyckandet blir lite värd, och det kommer in i politiken och i media. Falsknare dyker upp, men det kan bara gå bra, om man följer naturens lagar och gränser och mått som grund.

Hur det gick med mig, det är next level som gäller och dit får man ta sig själv. Snart får facebook som inforamtions-spridare mindre betydelse och jobb är nästa steg, och troligen blir det inte som anhörigterapeut, då glädjen över biologin kom tillbaka.

Nästa nivå är att hitta: Var jag trivs, med vad jag trivs, och med vem jag trivs. Jag kan inte sitta själv, det är jag för social till, men klarar inte av för många, jag behöver röra på mig och jag behöver musiken, och man tar sig bara dit med att gå vägen dit.

Hur gick det med trauman, det vid 4-5 årsåldern är ganska klart för mig, det vid 14 och det vid 20, men inte det vid 8-10 årsåldern, det var kanske flera? och vad de var? Det är självklart högst personligen och inte delbart. Och var det några innan 4, det får jag aldrig veta, sedan minnet inte är så långt. Men det handlar alltid om händelser som minnet inte kan integerera och därmed bearbeta, det är det som är trauman. Det sista i 2017 får jag leva med, och utgången är inte given. 

Next level är som ett Mariospel, man sitter fast i folk runt sig, i miljön man färdas i, och med situationer och bankar och myndigheter och skolor, och det är så, för ägde man alla stolar och var the Godfather eller inte mötte motstånd, så var allt för lätt, man behövde inte möta motstånd kritik eller självklritik, och det är något av det farligaste som finns, att sitta i en position att kunde bestämma andras öde, och samtidg ta bestlut utan kritik och motstånd, det kan aldrig gå bra, då en själv alltid är inkompetent på helheten. Ja, självklart gäller det även mig, när det nu kommer nya tider, så står vi alltid på nya val och svaren är inte givna då vi är 7,7 miljarder folk på jorden ungefär. 

Next level kan göra livet lättare, sedan man väljer in saker som man mår bra av och försöker lotsa sig ur situationer man mår dåligare av, och next level vill handla om jag stagnarar i mitt tröstlösa träsk eller kommer vidare, där jag kan börja leva igen.

Nu skall vi lotsas att livet ÄR ett Mariospel och se om jag stagnerar eller kommer vidare. i vidare handlar det även om att resa, men man behöver inte offra miljön för att komma nåtvart. Jag hittar inte låten: Glömma inte bort att leva tills du blir gammal; för då har livet gått utan att du har deltagit. För vad är livet? om en inte har vågat att leva det. Skrivandet får ett fokus, en riktning, sedan livet får ett högre värde om en har levd det.

Jag måste även vända behovet av att skälla på folk, och deras dåliga bemötande, eller dåliga attityder, utan att sjunka till nollnivå, i dag skällde jag ut en kvinna i banken och en coop- medarbetare. Det är inte alls någon höjdare att låta sig påverkas åt fel håll. Och under en nivå, som en aldrig skall röra sig i. Eller som jag vet är undermålig.

- just nu mår jag bättre av att inte blogga, det är som att blotta sig, och ger en stresskänsla

- jag behöver möta människor med namn och ansikten, i miljörörelsen, är de antigen namnlösa eller i facebooken bara ett namn. Det saknas miljön där man mötas på lika fot.

- jag trivs inte i stora stadsmiljön, där allha inte är några i relation till någhra

- jag dras av höga ambitioner, skall jag sjunga är det ungefär Dalahallen eller inget, har jag påverkad av att växa upp i familjen Allht eller Ingeht? Precis som då jag började plugga biologi och skulle bli miljövärldsminister. Fallhöjden blev stor. Dalahallen eller inget, funkar det?

- next lever är att hitta sin hylla eller nisch i livet, minimera det som drar ner och maximera det som ger. Delar av det blir en okänd väg som handlar om att förstå vad som ger en något. Och lämna det som är för problematisk.

- next level blir även en plågsam närstudie av tiden vi lever i och att vi nästan har knäckt jorden. Allt för många vill inte nöjas med sina 2000kvm, och sedan vi är för många människor på jorden och några alltid vil utnyttja läget, vill det bli en hårdare tid vi går in i, särskilt om politiken drivs av politiker utan insikt om att orätten frodar motsatsar och hat. Och att social ojämnlikhet dödar ett samhälle i grunden.

- och vad med konsekvenserna efter barndommen, trauman och hur det går vidare? Om att inte vilja bli sedd eller fotograferad, om att dra sig tillbaka, om att vilja vara osynlig och de olika roller som blir en senverkan; ja det ni, bloggen måste även få ett bra avslut, eller hur? Då får ni vänta like länge som jag på att se hur det verkligen gick.

som en saga, och föräldrar bygger grunden under en och skickar en ut i världen med ett bagage, och det är den goda eller den onda fens ord som följer med en vidare? I sagan får de inte mycket med sig, och låt oss säga att jag fick en trasig resväska med skrot i och en ryggsäck enbart med stenar och ut i stormen och med budskapet, vem bryr sig? Det är inte tillräckligt till att överleva. Så jag hade inte överlevd om inte det fanns goda hjälpare på vägen, och jag fick inte med mig det som skall till för att bilda bra nya relationer, och det har varit som å gå en evig motbacka omsluten av dimman och molnen. Att det är ofint att klaga? På vägen genom livet bankar mitt hjärta för dem som inte fick tillräckligt, men som visar uppskattning för det de får. De som inte blev bortskämda och som visar tacksamhet ändå. Det är där storheten finns i livet.

En får ha med sig att alla som får för litet och den onda fens ord med sig i början, så kräver varje ny nivå lite superkrafter, sedan en beveger sig i motsatt riktning av vad budskapet som skulle styra ens väg, var. Att bli av med ’trolldomen’ som dåliga önskningar ger, är att bryta med det som förväntades av en.

möter man pessimisterna: Det går inte, är deras mantra oavsett vad det gäller, och det är klart att det inte går, om någon vill bestämma att det inte går. När det gäller klimatändringar, så går det visst att ändra det rätt snabbt, det saknas mod, sedan det är en viljesak. Sä klart är det mycket bättre att inta Dalhalla direkt, än att måtte höra att det inte går, på varje nivå. Okej då, självklart har jag sidor med som hindrar mig i att ta mig fram, jag är perfektionist, och när jag först börjar skriva, så måste jag hela vägen korrigera bilden, så att den inte blir fel.

Allth eller Ingeth, är det vägen fram? Självklart får inte sura kritiker biljetter, sedan de bara sitter och klagar på folk. Och därmed var det problemet löst.

Och sedan kostar allting, en optimistisk grundnatur och att gilla de flesta folken som passerar på vägen, innebär inte att folk tycker det samma tillbaka. Priset är baksmällar, och därför följer ledorden; le åt världen och du får en stövel i ansiktet, le ändå. Citat från norskan av Arild Nyquist.