tråden

kontinuiteten i det egna livet, den är tråden som binder ihop vår förtid med vår nutid, och som skall fortsätta helst långt framöver, som blir den röda tråden för de kommande. Vi lever nu som om tråden är slut eller bruten, och många verkar acceptera att just vår generartion var så viktig att fortsättningen inte behövs. Med mobilen tryggt begraven nära oss, så var det nog. De som kommer efter oss, ser vi inte längre, och de äldre sitter fångna på oika hem. Den röda tråden? Den behöver då inte vara röd? 

Kontinuitet, att fortsätta på något, som var påbörjat, och skapa en meningsfullhet, runt det. Rötter och visioner är det som utgör tråden, och själv är det viktig att följa en meningsfull vardag, ritkad mot mål och mening och tillrättalägga, för den vidare och kommande tiden. 

Att bygga upp en stark tråd som håller vidare. Att göra det som gynnar det. Att hålla fokus, på det som är konstruktivt och binder ihop förtid, nutid och framtid, och att kunne släppa det som står i vägen för den.

Apropå nacken så lärde jag i förgår att ens JAG-känsla ligger bakom bröstbenet ungefär, och därför får vissa nacke, axel och ryggproblem, det är ju inte så lätt att vara någon, förståss.

Men det är lättare om man tillhör en sammanhnag och meningsfullhet riktad mot något som är konstruktivt och leder vidare. 

Att begravas med mobilen och datan, kan kännas tryggt, för att då missar man inget vidare? Onlined för all tid, liksom. Ja, inte om de på gamla-hemmet pluckar av dig allt samt, värdigheten, men det kvittar för att inga ser det?

Sedan vi inte har lärt att uppskatta det och dem som var, och visa hur man behandlar andra, kan vi få en ny gernation som inte vet vad en röd tråd är, och som oss inte förstår att ens fortsättning beror på rötter och en sammanhang och visioner. Som inte är science fiction. Men något mycket mera.

Traditioner, är det viktig? Eller är det bara en hemsko? JA det skall vi se vidare på, sedan det kan ju bero på, och vara både och.

Men traditioner skall inte vara exkluderande eller brukas som vapen, inkluderandet är limmet som binder ihop oss. 

vad som är bra traditioner eller inte, beror ju på samhället och dess invånare, det sker ju i ett samspel, och måste man dela alla traditoner? Men i all fall skapar det samhåll när alla delar vissa traditioner. Bygda-djuret kallar man det i Norge, när bygden vaktar sina traditoner eller reglar, från avvik, och får de teften eller spåret av någon som avviker, så går de igång på det, med skvaller och utfrysning. Motsatsen är när det inte finns några egentligen traditioner, i julen frossar man bara lite värre än till vanligt, och julbelysningen hänger i träd och fönster året runt, på stora fester konsumeras nu upp de snart utrotade ålarna och kräftorna, det har simpelthen blivit helt ovärdigt och gränslöst och ofint. PÅ något sätt behöver ett samhälle, skillnaden mellan vardag och fest, och att få vara med på något som är större än det de upplever i vardagen och att göra det tillsammans. Man behöver dela något som gör tilvaron meningsfylld. Det är inte menings-skapande att äta upp de sista ålarna. Det finns ingen mening i det. Det hela är bara ganska så fult. Dvs det att klamra sig till vissa traditioner, inte skapar någon fortsättning av dem. Det vill säga att traditioner är föränderliga, sedan de beror på en sammanhang.

Allt sker i den sammanhang som omger det hela.

och vi gått de gamla färdvägarna, jag gick tillsammans med Micke, Charlie och Tiger, leden och gamla stenbumlingar som härstammar ifrån ifrån bronsåldern och vägarna knyter samman min historia och vår gemensamma historia i nuet, och blir som en led från från förr till nu och som helst skall få fortsätta får vara en led i all får framtid, utan gamla led som binder ihop nu och för i ens historia, så är man lost. För koplingen har blivit helt borta.

I dag har jag glömt bort ungefär alla mina lösenord, just nu kommer jag bara in här. Det hela eller bara mobilen är ju som en datacentral, som inte går att ha koll på, den samarbetar inte alls, och jag förstår inte riktig hur jag skall få någon ordning på den, och jag tror inte att den är en del av min röda tråd, en dag måste jag kunne släppa datorspråket, olika kommandos och en virrvarr av lösenord. Det var en tid för allt. Däremot har jag fått en självvald last, marsipanbröd, som det heter på norskan. Jag har hållit mig så hårt genom livet, lyft mig upp efter öronen, men att hålla sig så hårt upplyft verkar vara för strängt. Allt har sin tid och nu är det kanske dags, för ett marsipanbröd eller fyra.

marsipanen som är min länk, det är nog mina egna blommor, som är länken just nu mellan allt och till inga ting, mellan för och nu och mellan nu och då. De måste ju ha vatten en gång per vecka ungefär och en gödninge-pinne var, en gång i halvåret. De måste ju ha det för att överleva, och se det har de gjort i stort, sedan det går inte att hålla liv i dem alla, sedan då måste man verkligen bekanta sig med den enskilda, och så stor kunskap har jag inte haft. Men varje växt har sin egen historia, de kommer ifrån ett ställe på jorden, och råkade hamna i mina fönsterbredor, och vanvård vill man nu inte vara bekant med, de är ju också små liv, förståss. Och beroende av någon, för sitt varo eller inte varo, som det var en för-frågan om.

och tycker det är det som gäller, men det betyder ju att livet har ett värde i förhållande till döden. Livet är dyrebart, det är hela kontrasten. Det är inte alls likgiltig, det är det enda som vi har här och nu, som vi kan vara helt säkra på. Och sedan är ju inte denna fortsättningen för evigt, och därför kräver det en insikt, om att allt inte är likgiltigt, att något betyder någon ting, att det gäller att ta hand om det du är glad i, sedan inget är för givet, det är så kort väg, mellan allt och till inga ting.

I dag lärde jag ett nytt ord, i stället för, orkar inte, som är ett utryck som jag har lagt mig till, så kan man häller säga, ids inte, som är ett gammalt mera värdigt svenskt ord och utryck. Sedan jag tykcer inte något är helt likgiltigt.

Nu har vi tappat hela Nacka med sin näck, ur sikten, Nacka har en å, bäck eller vattendrag som kallas eller heter Sickla, och på norskan betyder det att spilla på sig när man dricker eller äter, det rinner ur munden samtidig, och detta vattendraget skall vi kolla lite närmare på.

Och om det verkligen finns en näck i ån.

Tråden måste få ha sin fortsättning även i denna historian, och en fortsättning på denna röda tråden, fortsätter i det nästa avsnittet! Med eller utan en röd färg!