Next Level

det som inte ger något, blir negativt och inte konstruktivt.

Och välja in det och dem som ger något och vara där.

En del försvinner av sig själv, sedan det inte är överallt en passar in för andra. Man är inte önskad i alla situationer, och det är bra, då stänger vägen sig själv. Allt är inte upp till en själv, sedan det är upp även till andra att visa intresse.

Det är egentligen bra, sedan då ville det och jag sprika lika mycket som alla mina folkus. Det med dans och liknande är bara ideen jag har fått om vad jag tror blir bra. Det behöver inte alls passa just nu. Man kan inte bli gillad av andra, men det är bättre att bli gillad av en av tio, än av 100 procent, sedan det ytliga ofta inte är så beståndigt.

Dess bättre dess mera, blir ledmotivet. Fast jag inte känner vägen än. Men jag tänker gå den.

slå fast att det inte blir något spikrakt kliv eller steg.

I dag hände det väldig mycket, först var Tjejen och vi på besök hos Berit, med stroke, som nu vistas som fången på ett kortidsboende, de har rekrytterat personalen dirket från stasi och gestapos gemackor via plats eller var det plast-banken, vi kan undra över hur den rekrytteringen kom till.

Tjejen var problemts kärna, då hon inte är någon individ, och försåvitt inte Berit häller längre, enligt kortids-boendet regeleringar.

Sedan var vi på ett hundkafé, där man häller inte får ha hundar, annat än på god avstånd. De har blivit så fruktansvärd glad i sina reglar. Regel nummer ett två och tre, och ett två tre och fyr.

Sedan är det frågan på skillnaden mellan Berit och en surrogatmamma? i kväll kan vi slå fast fast vi redan har slagit fast, att det inte var någon större skillnad.

Fast det hade vi ju redan slagit fast.

Dessutom kommer jag möjligen få bli fastlönad plantch, sedan jag kan allt om allt redan, och är redan sedan länge inventar på alla ställen, dvs anhörig, AVC ovh sedan var det förlossning BVC och sedan var det CVC, och sedan hela vägen ner till RVC, TV C och så vidare.

Vägen verkar ändå bli ganska spikrak, och det återkommer vi till, oss plantcher imellan. 

Desstom har jag även varit i bergen ovanför Avignon, för där besökte vi, eller jag, Dorthe, då hon gick på konstskolan där uppe, i alla fall en kurs i ritning, dår uppe i fjällen.

Jag har även varit överallt, och kan fungera som en geografisk planch med eller utan t, i så fall.

Detta blev kanske lite platt eller plats eller plast, som en plantch i form och format, för så känner jag mig efter dagen, också.

ta klivet, så kan man inte bara irra runt, sentimental, som vore man riktig på fyllan! Eller hur? Gottfolket! Ja men just.

JAg vet INTE om jag gör rätt, hur kan jag veta det, och det måste man göra får att nå klivet, jag bara gör, utifrån att klockan tickar mot något, som jag har förstått inneeär förintelsen, sedan 7,7 millioner männsikor nu skall slåss om det lilla som finns kvar, när vi har ren-plundrat planeten. Det är vi mitt i nu, men ännu har vi energi kvar nog till att hålla korthuset uppe ett tag till.

Jag tror jag har uppfattat problematiken korrekt, men jag var inte oraklet i Dehli eller Delfi, och sedan behöver jag Stöd för att inte kliva fel, det är för lätt att kle orden i för stora eller för små kostymer, det finns folk som tycker man får välja komplett rätt sida på färgskalan, och att det alltid finns dem, som tycker att om en inte är med dem, så är man imot dem. Och då landar det i det centrum, som vi alla dras emot, och som de stora dragsugen i haven, som på norskan kallades Draugen, drar villfarande ner mot den vissa undergången, där ute på de stora haven.

Man gör utifrån att klockan var två sekunder i tolv, och nu får vi går in i de tiondelars sekunder, antageligen, medan folk äter sin middag, just nu, med eller utan dressing på.

Villkoren är jättetuffa, för dem eller den som bryr sig.

Och att knacka på för att få stöd, är inte riktig jag.

Det är för många som smäller igen dörren.

Rakt in i ens ansikte, rakt på.

Mitt i anisktet

på en.

verkar det som om folk inte klarar att förhålla sig till verkligheten och de verkar kunna tro på vad om helst, så kanske Draugen är på riktig och tar med sig de dumma folk mitt på natten och dumpar dem Mitt i Nord-Is-havet! Akta sig för att få somna in! För gott!

Här börjar Draugens återuppveckande: https://nordligefolk.no/sjosamene/fortellinger-sagn-og-myter/draugen/

Jag fick boken av min farbror, som var min gudfar, och som jag minns ha sett bara en gång i mitt liv, då min far dog, men i all världen som han traff prick då jag fick boken av honom som barn, mitt i prick landade boken om Nordishavets härskare Draugen. Jag måste ha varit !0 år, då jag fick den och jag skulle så gärna ha hittat boken min igen. Min farbror var en väldig vänlig och givmild person och farbror.

tomten kommer den på natten och tar alla dem som är dumma mot miljön, i sin säck, och dumpar den från släden sin, rakt ner i Nordis-havet. Plump. ekar det ! ! ! !

OCH det är JAG som skvallrar ! ! ! !

av två motton eller ledmotiv: Att inte flockas runt dem, som det redan är fullt runt, och att undvika att konkurrera om platsen. Varför då? Där är det ju redan fullt, och det finns alltid plats nog. Att det inte lönar sig ekonomisk och häller inte i nätverkandet. Ja men då tyvärr blir det ömsesidigt, och de går miste om mig. Att de inte bryr sig, ja fast det kan vet man ju inte riktig, men det valet har jag tagit för att jag inte tycker om att stå i kö, och för att jag tycker det borde vara onödigt.

JAG TYCKER!

När livet handlar enbart om vad de olika folken tycker, och alla de egna ord blir helaga för dem, så behöver de alla akut vård, sedan livet har lämnat deras blodådrar, för den enskildas åsikter är tillnärmade likgiltiga.

Hålla, kom igen! För det är ICKE själva livet, för det finns inte likgiltig! 

Så rart! Eller Så förunderligt, på svenskan: https://youtu.be/_iTtaDgQ1SY

Alla klangar och klang-botnar livet äger! men låta det bli platt som en platt-teve, och det måste nog vara en dödsynd i sig själv! Inte en klang är hämtad enbart ur människan, och sedan tappa respekten för det som ger allt?

Tänk, vad jag gjorde! Så inte folk tror, att jag går runt här och självberömmar mig: omsider hade jag fått tag på sjampoo, men då jag hade fått den i håret, så var det conditoner jag hade köpt, håret är mera fättigt än innan, och jag eller det stinker kokosolja hela vägen, och inte var det miljö-vänligt häller! Vilket lidande! Och alla kokoknsöt-sångarna, får jag nog inte plats med häller!

av det levande livet, som pågår, handlar om att ta livet av sig själva, fast lite långsammare, det generationerna innan byggde möjsomligt upp, tar vi knäcken på i rekordfart, det är väl ingen som är dum nog att tro att det går att plundra sig själva, och tjäna på det? Varje utrotade individ och artar lider hemskt under utrotningen, döden är lika iskall mot alla. Vi har kunde leva stort på att förminska, förringa och förgöra, vi har därmed byggd upp ett samhälle som bara är säkert så länge, det finns något eller någon att ge sig på, det är hela vår överflöd baserat på. Den dagen det är slut, så kvittar det vad den enskilda tycker, nöden och döden ger fanden i, vad personen tycker, det är precis som med kjesarens nya kläder, löjligt i sammanhangen. Dit kommmer vi, då ingen åsikter spelar någon roll, bara vad du gjorde innan.

Att själva möta nöden och döden, innbeär precis det samm lidande som vi utsatte de andra individen för, djur som människor, döden är lika långsam och grym oavsett.

Apropå så är det enbart mitt projket att få slut på att råna jorden, det är allas projekt, sedan vi alla skall ut samma väg. Det är inte JAG som ska åtgärda det problemet.

Självklart ser också jag det som pågår, och förstår skillnaden folk gör. Men folk har mångas ögon på sig. På passiviteten, dubbelmoralen, sveket och lik-giltigheten.

Och ögonen ser även alla DEM, som står upp mot lik-giltig-heten. Och jag tänker att köra mina projekt, de livs-bejakande! Jag kan inte enbart fokusera på alla Dummingarna! Det klarar de själva.