på norska avvägar

Jag tror det första stora intresset var sångboken, den är sönderbläddrad. Och därmed kan jag väldig många sånger som det är svårt att hitta tillbaka till. Der var inte mycket ideologi i den första musiksmaken, den var väldig tjejig och jag gillade Margrethe Munthe sina barnsånger. och den sönderbläddrade sångboken fick jag troligen då jag var tre år gammal.

var mina dockor så fina, men jag hade en fyra fem stycken, de blev fullständigt rakade då en gammal väninna dök upp då jag var 7 eller 8, ja och inte 12 hoppas jag. Troligen sörjade jag riktig länge.

jag har gått hemåt gonom stadsdelen som jag aldrig belv någon del av, förbi affären med Karl marx, nu är han till salu för 50 krornor, och jag som trodde han var död.

Norge är idylliserad, det är vackert när solen skiner, men det har varit mest storm blåst och tuffe villkor langs kusten, det är folk som tycker de sitter fast och längta bort från gården bofast, och mörka kroken. Senare kan längtan komma, det är väldig vackert när en får det på avstånd, och en inte längre är hemmablind. Många av norska bästa, inte låtar, men vad heter det, är skrivna om att antigen villa bort, eller längta hem. Några av de vackraste handlar om hem-längtan. 

När en blir riktig själv, och det sedan klimat och miljöförstörning har tagit allt perspektiv, och det är inte mardröm men fakta, är det konstig att tappa bort den röda tråden? Varför fattar jag, men inte de flesta, har jag någon glädje av det? Det går inte att blunda, det kan jag inte, jag är en nordamnn, ett folk som har det högste förbruket på jorden och bidragare till klimatgassar och tar de största fotsteg, jag tillhör värsting-landet, och de i värstinglandet ser konstig på mig, och går lite en annan väg, varför klarar någon att fatta, fast det kostar allt. JAg tror det hade varit bra, med ett miljö med likasinnade. Jag får ompriotiera. Det är allvar och jag vill inte stå så själv som jag alltid har känt. Är det jag som har en annan kontext än de flesta, fördi jag föddes i en familj som var exluderande? Och sedan verkar det mesta ha upprepad sig, vilken väg väljer man, när det känns som avgrunden för människan, och det är inte fiktioner eller mardömmar, det är bara ungerfär att leta upp motsvarande maj i manns minne. Uppfattar folk att jag är farlig, för att jag säger att det är farlig. Jag måste välje bort folk som är jumna, jag behöver folk som är tvärs i genom folk, Jag har nog alltid haft denna utanför sammanhang-rollen men att det blev reality är något jag inte trodde. Troligen skall jag hitta flera likasinnade och sluta jäkta för inget, hur klarar tidigare miljövärldministern det? Uppdraget hitta folk en gömmer sig för? Kanske utanför kontexten är det som känntäcknar dessa folk som ser. En måste sitta lite utanför för att se vad som händer. Kontext publik, inte deltagare, jag kommer att vilja välja miljön, där jag väljer, jag har givit och givit ett helt liv, nu känns det bortkastad, jag är en nordmann på avväga, jag borde tillhöra en sammanhang av folk, där när det bränner så samarbetar än och hämtar vatten som går från mann tiill mann. Eller kvinna, och sedan släcks älden? Illusion? Det vet jag inte, men jag, nordmannen, har ett lite tydligare målbild, samla er, och är lite stolt av de folk och normenn som klarar sig på litet och är stolta. För det är unikt i dag. Men sedan historian upprepar sig, finns de.

Nu har jag en plan, medan de andra miljöl sitter och nippar til sina fina öllar, så tar jag, normann nykterist, med en whiskey flaska under bordet, och dränker mina sorger, jag behöver nya erfarenheter, och de är säkert död seriösa där med. Och det orkar jag inte riktig på riktig häller, jag har nog med mina egna sorger. Jag menar det inte, det vill bara se fruktansvärd tragisk ut. Ranglande i Stockholmsgatoran mitt i natten och krockar med ett träd, av monokultur. Tjena mono-kulturtädet, vill du ha lite whishkey....on the rocks?

En verklig tragedi från verkligheten.

för mycket själv, utan skydd av de närmaste, så om jag väljer, så väljer jag en miljö, där folk hjälpar varandra, och inte kräver som attityd, målbilden, är en miljö av flera folk, där en har en roll och är en del av en lite större sammanhang. Då är jag mindre sårbar, och kanske gör jag saker lite mera effektivt, sedan jag rådför mig med folk jag har förtroende för, illusion, nej det borde det inte vara. Det att alla flockar är några ohyrar är en illusion, tror jag. 

ett lydrike, efter digerdöden, som tog knäcken på så många av folken i den redan gläst befolkade landet. Det var ca 1349, var det inte? och sedan så var de liksom som en fotboll i en fotbollkamp mellan Sverige och Danmark, sedan kom ju nationalkänslan och frihetskänslan, i alla fall hos många. Danskeitiden ändrade skriftspråket till tillnärmad dansk, men sedan gick Ivar Aasen över fjällen, lite som Asbjørnsen och Moe, och samlade ihop ett skriftspråk som liknade mera å talspråket. I dag är de en minoritet, men de vackraste skrivna textarana är ofta på nynorsk, det är alltid tuffare att vara i minioritet, och kanske skapar det, något vackert utav lite. Min far var nynorskman på sin hals, det var DEN stora frågan, och hans intresse var språk, norrönt och gammalnorsk och norsk, som han kallade nynorksen. På nått sätt är det bara jag som har gått helt i fars fotspor, han var tyst, och det såg inte ut som han bar på så stora tankar, men jag fångade lätt upp hans outalade budskap. Släkten efter har ju tagit efter många av hans viktiga saker, som sparsamhet, nacksidan är snålhet, flera skriver nynorsk, men finkäsnligheten för naturen, all natur, känner jag att han och jag delar. Det att se de minsta strån, och att tracka försiktig fram, det har vi gemensamt. Den har bara nog kanske bara han och jag. Och i den varsamheten kan man känna klimat-ändringar och utrotningen på kroppen. Och som far så har jag en respekt, som gör att vi står på några meters avstånd till allt som ser, så som jag ser det. Det matchar inte resten av världen, det känns även lite plågsamt i bland. Han var dålig på att ta för sig, och det har jag varit med. Humorn min matchar lite också, han hade sina skämt. På något sätt var han kejsaren av portugalien och jag hans dotter, jag är redan den som sköter graven, och varje år minst, står jag där i spöregnet, som en annan alien och vattnar redan dränkte blommor. Det känns lite granne hopplöst att repetera en bok, men jag vill inte att det hela skall stå till förfall, även det handlar om respekt. Min far körde bil, det gör inte jag längre, och sedan jag inte skall flyga längre häller, tar resan upp dit ett dygn. Det är nog säkert många som tycker jag är löjlig, och så känner jag att det känns fortfarande att jag är, men det är säkert egentligen värre att strunta i att hålla koll på hans grav.

Jag har inte alls samvete till det. Och det börjar redan bli en fin tradition.

Jag, far och spörenget, som han tyckte så mycket om.

startade i Bergen för min del, och jag vet lite om mig själv, till minnen börjar bli mera som en linj, jag vet att jag var med på dansskola 4-5 år gammal och musikalisk barnehage, men att det inte var självvald och jag trivdes inte där. Jag var med i Trygg trafik, en klubb som skickade med posten plattor och musik och pyssel och det gillade jag, och det var ett mega-engagemang, Tryggtrafik-låterana kan jag delar av ännu, jag tror det kan ha varit i fem-sex-sjuårsåldern. Samlare har jag varit, det var glansbilden, servetter, frimärken, och plastpåsar, apopå plastproblemen, och i dag samlar jag lite på pännor, och egentligen kyslksåpsmagnetar, som är stiliga.

Jag började läsa tildg, Alf Prøysen var och förblev en favorit, getkillingen som inte kunde räkna till 10 och musevisor, teskedgumman, han var en duktig på att skriva och att framföra musik. JAg samlade och läste samtilga Anna kath vestly-böckerna 20-30 stk, fram till jag var 12 år. Det mesta av det jag gjorde vet ingen någon ting om, det var nog ingen om frågade, på det sättet var det i alla fall ingen som förstörde detta. Det här tillhörde min egen världen. Jag var en typisk pysslare, ritade, lagade korsord, virkde, borderade smågrejer, lagade julkorten och alla julklappar, samt paketkort som jag gav bort i flera år. Allt skulle vara hemmagjord. Jag har tänkt att försöka ta något av detta tillbkaka. Sedan så har jag nog ärvt en logisk abstrakt sätt att tänka på, och saksfrågor blev allt viktigare och gav nya intressen. Jag får inte glömma the Beatles, de följde mig sedan 14 års ålder, jag läste böckerna om dem, och intresserade mig för de enskilda i banden och relationen mellan de olika. JA och sedan vet nog alla nu att jag läste alla böckarna. Av Aghata Christie, som jag kunde hitta. JAG viile tidlig ha hund, jag gillade djur, ville rida och ville gärna vara med på saker, som då inte var möjliga för min familj. 

Musiken var inte bara att lyssna men orden var misnt lika viktiga, jag lärde orden med att sjunga låtarna om igen och om igen, det har fortsatt genom hela livet, fast de sista åren ahr de inte sjungit inom mig, säker på grund av allt det påfrestande som har varit.

Vi övergår till Prøysen, creme ala creme, och den gäldje jag hade av allt han skapade av musik och ord.

fick jag då jag var 3 år, troligen, då er den utgiven, det var då i Stavanger, dit vi flyttade efter Arendal på Sørlandet. Den är sönderbläddrat, men jag kan väldig många sånger, och gärna flera värser och i bland alla versen. Som fløy en liten blåfugl, og mannen ville fra nissen flytte, nisser og dverger bygger i berget, liten mann i skogen står, opp lille Hans, og tre små kinesere på Habro plass, som satt og spilte på en kontrabass.

nog mest på radion, fast jag inte kommer i håg någon radio före 6-7 årsåldern. I många år var det norsk eller svenska och mera sällsynt danska hits på radion, någon av dem sitter kvar. Det var Beatles, grannen och plattan Help, som drog mig ur en mindre värld, och utökade musikutbudet adskilligt. Beatles fick många funktioner, musiken tiden och livsstilen förebilden idolen osv osv, fast jag som vanlig var nog 10 år efter mina skolkamrater och samhället förövrig. Åttitalet kom som ett obhegligt 10 år för min del, jag passade inte in i stilen, men glitter och fjas, tänk att inte passa in i tiden? och musiken tyckte jag inte om, idag kan jag tycka lita bättre om den. I skolan lärde vi psalmer av vär lärare i småstadeit, vi måtte plugga dem, jag kan dem fortfarande och jag hade stor glädje av det. Där är jag kanske lite speciell? På högstadiet hade vi en annan lärare med en annan musiksmak, och vi måtte lära dem, det var Taube och andra visor och jag tyckte väldig mycket om just det. På gymnasiet var det musikalen Jesus chist supertar i såmglektionerna och jag lärde att dirigera, det sista var koolt. Att ha intressen gör att det går att haka sig vidare, trots att det ser lite natsvart ut omkring. Musiken kan ersätta en del av det som fattas.

Läraren på högstadiet lärde oss visor av Trønderen Otto Nielsen, riktig bra var de: Det brinnj eit bål på tangen min, och: Maritn dreng, de var även roliga, men jag inte hittar de inte, och vi tar en annan av han. och igen provar jag att ta sommarhuppehåll i mitt lilla konditori av sångar från svunnen tid.

De var så tragiska de gamla shillingsvisor, jag sitter nästan och gråtar, så sorgligt hörs det ut.

Från, Store norske leksikon: 

Skillingsviser, gateviser, folkelige dikt som ble spredt ved kolportasje og gatesalg. Karakteristisk for dem var sterke effekter, naiv uttrykksmåte og iørefallende melodier, ofte lånt fra teater og varieté. Visene handler mest om kjærlighet, utroskap, voldsomme hendelser og aktuelle emner av alle slag (skandaler, streiker, utpanting osv.). Slike viser er blitt trykt helt fra boktrykkerkunstens eldste tider, og en del fikk stor utbredelse.

«I en sal på hospitalet» er en skillingsvise som er en av de mest kjente i Norden, og blir sunget til to ulike melodier. I boken Frem fra glemselen -- hele historien forteller Per Johan Skjærstad at etter en rekke undersøkelser viser det seg at sangen er skrevet av overlege Nicolay Bath på Namdal sykehus i 1896. Bath var overlege på sykehuset fra 1893 til 1931. Han skrev visa på bakgrunn av en liten jente som kom fra et sted utenfor Namsos, men dette er bare en av mange teorier, da både Danmark og Sverige har egne teorier hvor og hvem som er opphav til visa. Fra 1910 ble sangen også populær i Danmark under tittelen «En liten brystsvak pike», og i Sverige under navnet «I en sal på lasarettet». Den kjente Lapp-Lisa var en av dem som sang den svenske versjonen på plate. Det mest troverdige er at visa er skrevet i Danmark rundt 1910--1915. I 1913 ble teksten skrevet ned av en skåning på besøk i Danmark. Tittelen var «I en sal paa Hospitalet», og slik kom vel visa til Sverige. I 1912 utga Julius Strandberg en bearbeidelse av visa med tittelen «Den lille syke pike» som skillingstrykk og i viseboka «Danmarks syngende mand». Denne teksten var mer litterær. I Norge synges «I en sal på hosptalet» oftest til melodien «Elvira Madigan», mens i Sverige er en noe roligere variant brukt. Visa er innspilt på platen Frem fra Glemselen kap. 1 med Helge Borglund.

Här möttes min mor och far, på sjukhuset i Namsos. Och en läkare där har fått äran fått denna shillingsvisan. Men är det ett egentlgien bra att lida utan klagan? Ordet är fritt!