halvåret

i förskott.

Jag är inte så säker på när vinterhalvåret börjar, + 1,1 grader var det i morse. Tidig i morse.

Jag bor på ett märkligt sted, de är den bundne tidningen här, de kanske binder folk för att få någon läsare? Och Marx säljs fortfarande. Jag kan gott förstå att ingen vill ha honom, för snygg är han inte. I skogarna här går man bara vilse, de har inga fjäll, på detta stället. Då de byggde här så hade de brist på material, så då fick de ta alla de röda tegelstenen de fann i hela Sverige. 

Det är så mångt att spekulera över här i världen.

Jag tänkte ta en objektivt blick på historian, utan klaga och älta. Jag kan prova, tycker ni inte det? Allt har sin tid, för att älta detta i fortsättningen betyder ju att jag bunden till det. För alltid.

i bland kommer man till vägs ända, länge för en är 100 år. Man det för givet att livet är en sträcka med tillräckligt med materialet ifrån 0-100, men det är det inte, när som helst i livet kan materialen ta slut, det finns inga broar och ett illvilligt samhälle som vill ha mängder för att hjälpa, och folk som står och ser på när någons väg tar slut och personen ramlar, hejdlöst utför. Någon har så lite vägmaterial, att de krisar rätt ofta, och behandlas därefter.

för att understryka att empatin totalt är säkert ganska konstant mellan tiderna, inte så väldig stor totalt, men stor nog till att männsiskan har en historia på jorden, men den är inte så extrem lång. Och som vi vet, så är det häller inte för givet vidare.

Förr i tiden fanns det begreppen god eller ond som ytterpunktar, men det är extremerna. De flesta är inte det, är de väl?

Dr Phil börjar, han har med värstingar, jag är osäker på om det är ett bra programval, just i dag.

Det finns en stor genetisk variation mellan människor, jag trodde alla var som jag, det var inte så. Djengis kahn var en erobrare, det hade inte funkat att vara en läkare utan gränser, och dra dem som låg tillbaka på slagmarken upp, samtidig. Även i dag har vi samma genetiska variation, ungefär.

Försåvitt hade det inte varit bruk för gränslösa läkarar utan folk på slagmarken. Kan mam kalla det utbyte, eller? Eller en cykel?

kan det kallas det jag upplävde som liten, men det värste är kanske att ingen har respekterat, att trots jag har överkompenserad ett liv efter, så finns det ingen tacksamhet, bara nya och nya krav.

Historian ja, jag hade en mormor en morfar, en farmor, som dog 5-10 år innan jag föddes, jag är osäker, morfar dog då jag var 4,5, farfar då jag var 6-7 år och mormor då jag var 14,5 år. Jag minns ingen av dem annat än som stillbilder. 

Jag kan kan minnas morfar då som föddes på 1800-talet, det hörs hemskt ut, jag hörs ut som en fossil själv, i det perspektivet. De gifter sig hemskt sent i min failj. Nästan som bibelns Sara och vem hun nu var gift med. Abraham kanske. Min morfar kommer från en mindre bygd närmare mittNorges huvudstad, gamla goda Nidaros med Nidarosdomen. Han var nog inte från någon riktig gård, det var vel de kallar platsen mera, kanske ingen gård överhuvudet. Men han blev härradskogsmästare och det är inte dåligt det, det var en mkt bra utbildning, den gången.

Då blir det pausfiskar ett tag här. 🐟🐠🐡🐟🐠🐡🐟🐠🐡

Det här blir lite spekulationer, men han har väl kontor då, i bygden eller kommunen där min mormor, som kom ifrån en riktig storgård, växte upp; han har en dotter och ett förhållande, men väljer min mormor, det kan även ha varit att familjen hennes var förmögen? Motiven kan man inte veta så länge efter. Men hon får jobb som hans kontordam, enligt brevet. Min morfar har syskon, jag vet inte hur många, men två av dem känner jag namnet på, en bror och Ida, som är en duktig sömmerska, eller hantverkare kan det kallas, jag har fortfarande fina broderier som hon gjorde till mig. Först länge efter blir folk som Ida respekterad, hon var ogift, och kunna ha hett Inga, hon med. I går men inte i da? Kanske. Min morfar och mormor gifter sig, ja ingen aning om när, och sedan min mormor är kvinna och i mitten ungefär, av nio syskon, så köper min mormor och morfar gården i utkanten av bygden, men den är ganska stor, med skogsägendommer, med fin och välnärd jord, med grobotten för mycken elände och glädjer, för det beror på. 

De får tre döttrar, och medan min morfar jobbar som härradskogmästare, så driver min mormor gården själv, som jag har förstått det. Det enormt mycket arbete. Men de hade precis som i Emil i Lönnebärget, gårdsfolk, som är betalad för att hjälpa till. De räknas som bra folk, arbetsamma och skötsamma, på sitt sätt.

Sen kommer kriget 1940 - 1945, de två närmaste städerna bombas sönder och samman, det finns knappt hus kvar, tyskarna ockuperar gården till min mormor och morfar. Min morfar väljer att stå tyskarnas sida, helt passivt, kanske för att få behålla jobbet, men det vet jag inte, men min mormor väljer aktivt den andra sidan. Jag vet inte vem min morfar var, jag minns två stillbild, men jag minns hur hela köket såg ut. I de åren efter att jag föddes och till han dog, drev de gården på gammalt vis, med häsjning, vad är det på svenskan? Det var utetoa i ladugården, det var kor och hästar, får? Och korn och väldig mycket hårt arbete, vatten och klädtvätt i bäcken. Men jorden är platt och bördig i dessa områden. Det finns ingen ord efter honom, jag vet att min mor tycker om honom, men jag anar inte vem han var. Han skall inte ha varit så vänlig mot dotter nummer två, eller tre, det beror på var man startar att räkna. Han dör då jag är 4,5 år, och det blir väldig mycken dramatik, det kommer upp till överflaten att han har en såkallas utenomäktenskaplig dotter, hon begär lite av farsarvet.

Min morfar dör av stroke, menar jag, det är även schock, han blir bara 67 eller 68 år gammal.

Ja så då blir det punkt slut för honom och jordelivet.

Så då tar vi en sorgligt song och fortsätter senare med min mormor.

innan mat och motionen.

Det är lite tristesse över det hels, ett oglad kapittel, som en hoppar över i boken, för att veta hur det egentligen gick. Hon föddes på en storgård i Trøndelag, delar av gården finns fortfarande kvar än så länge. Min mor är en duktig berättare och borde ha skrivit familjen historia, den innehåller mord, troligen pedofili, alkoholisme, sjukdomar mm, men ungefär alls deras efterkommande sköter sig väl. Men som alltid hålles allt inom familjen. Jag minns detta fruktansvärda hemlighetsmakeri, inga ting skulle sippra ut, familjens ära skulle inte smutsa ner. Alla var kränkande och placerades det hos någon annan. Det är som Dramaten har förreställningen till evig tid. Tills vidare i alla fall. Man är blodig förnärmad på någon, och när alla är det, men inga ber om förlåtelse, eller omferlatels, som de sa där på den tiden, så kan en tänka sig hur vällyckad resultatet blir, och detta fortsätter i nutiden. Klankänslor och att de andra har kränkt en. Jaja den är jag helt fri för häller.

Min mor borde ha skrivit ner deras historia, hon är en duktig berättare och behöver fokus. Jag ska försöka en snabbversion. Mormor är en av nio syskon. De två äldsta, Peter och Paul, ska ha varit sanndrömde, Peter såg sin fru, klädd precis som den dagen de möttes på riktig, men här får en gå in i bygdeböckerna, för där berättas detta. Bygden har i dag Snåsamannen, som är känd för att kunda känna in framtiden, det gick biofilm om han i Stockholm för ett par år sedan, kanske förmågan ligger till bygden, det var mycken inavl, för i tiden. Jag har tidigare katogeriserat det som trams, jag ska inte göra det mera. Så var två det två syskon till före mormor, Karen och Alf, hon hade parkinson. Min mor hade fyra yngre syskon, Solveig, Karen och Ivar, och vem till har jag glömt, det här bara åtta av dem, jag minns inte tyvärr. Ja just det var Helga. Karen skulle ha varit den gladaste av dem alla, hon dog få och tjugio år av polio, tror jag, medan de var på sätern eller fäbon. Ivar den yngsta, blev sjuk som ung. De var fruktansvärd skrocktrogna, allt var farligt, svarta fåglar, speglar och ja, det var nästan inget, som inte kunde vara farligt. Den här historian skulle ha varit nerskriven, det liknar på de gamla tragedier, men det beror säkert på hur en ser på historin, och på hur en vinklar det hela. Min mormor skulle ha haft väldig gott humör, och skrattat, jag minn inte det alls, jag minns den andra sidan. Och som stillbilder, jag minns ingen nära kontakt, varken beröring eller samtal, däremot minns jag en del av det hon sa, men inte som samtal. Jag minns dramarturgien, alla problem som följde med. Elände. Jag satt bredvid hennes dödsbedd, då hon dog, på sjukhus i Trondheim, det var en ganska långdragen sjukdom, och jag skulle helst inte ha mintes det hela. Jag tror hon var ganska utsliten, olycklig över alla problem, som följde med familien, och av att allt skulle tystas ned, komplett, hom trodde de var mindre farliga då, kanske, men det är motsats. Skall vi rätt och droppa den vidare historin om min mormor. Hon dog då hon var 76, av avsaknad av livsglädje, men det är mina ord.

Jag minns inte bara henne som plågad, jag minns henne som en plåga.

Min mor var äldst och hon och min bror som skulle ha haft gården vidare, men jag tror att min mor sa den ifrån sig, min bror har valt bort att vara förnärmad på det, och det är bra av honom, sedan alla andra var det. Ja min far valde bort att förmärmas på folk. Alla var förnärmade på alla, ungefär. 

Så vi sättet stopp där, jag var där knappast mera efter min mormor dog, som jag minns, det var ungefär från tre månader om året till noll, det fanns inget mera där att göra, och jag var inte förnärmad över det. Men bär familjens elände av en historia med mig vidare, som en kroniker, av någon anledning. Och jag saknar gården, syrenerna, akeleijerna, vinbären, smultronen, men även kortspel och den leken vi dalade. Fast jag inte minns personer, så minns jag spåren efter storfamiljen.

Jag droppar att skriva mera om historien om familjen och återkommer kanske någon gång om fars historia. 

Min egen historia, är helt infisedrad med alla virius och bakterier som finns, jag har även läst mikrobiologi, då såret öppnades för fullt för ca ett år sedan. Det är så infekterat och inficerad att det behövs någon läkning, innan jag rör vid det

jag borde ha varit alldeles platt, men något retgen har överlevd, jag kan inte låta vara att bli att kalla oliktänkande för dumma, det är som att sätte illbrand i rompan på dem, snart kommer flygande i sina limousiner med svärd, pil och bågar, kalnisjikover, AG-tre, och hydrogen-bomben, ja det finns säkert mcket värre saker i dag, sidan heter aktieportføljen, på Facebook, ja på danskan, och jag klarade inte att låta bli idag. Det går verkligen att undra på vem som är dummast.

Troligen har jag varit så som barn, livlig nyfiken snäll och ganska kaxig samtidig. Det hade jag inte trott. Det kan bli en jobbig kombination för ett hemlöst barn.

Lille spegel på väggen där vem är den dummaste i länderna här?

Jag har någon överskattat min snällhet lite, jag trodde jag var ängeln Gabriella överlägsen. Jag måste börja tvätta smutsplättar eller oljeplettar ifrån glorin min? Eller inte. Jag har nog ingen glorie? Tror jag.

Jag vet inte, men behöver röra lite mera på mina fötter!

jag har som klimatändringarna haft ojämna svängningar i humör och form, jag brukar vara hyfsat satabil. Ingen tål vad som helst, och att lägga på någon extra bördar, när ryggsäcken var överfull, är ganska lågt, som att predika klimatbudkapet onlined på resan med concord till afrika, typ. Lite högfärdigt och vädlig lite igenomtänkt. Vissa dagar när jag ser mig i spegeln, sjunger den detta: