sin

jag måste medge att jag gillar att berätta, det känns ok. 

Min far har skivit ner mycket och det meste har jag inte läst. Och nu blir det min version. Klagomål skickas till mig. Så vi tar snabbversionen. Min far kommer ifrån gården, uren luren himmelturen, steinrøys steinrøys sveltihjel, i dag är det den finaste gården, sedan den ligger upp emot fjällen, med den vackraste utsikt, för all mark i dalen var nog upptagen. Gården benäms på 1500 talet, och är nog jättegammal. Och där har de skött sig och gården väl. Namnet tror de handlar om vatten som rinner över berg, det finns en bäck som rinner och även möjligen drejer, inte långt där ifrån. Men torkan var det stora hotet där uppe, det tillhör Norges i dåtid torraste områden. Min far hade skräck för torkan.

De hade fäbo eller säter, med aktiv säterdrift, nu mera används den för rekreation, men även som betesmark, för fjällbeten. Den ligger brant mellan fjäll och jordsmånn. Och hade den gamla byggeskicken med omålade våningshus och ladugårdar. Jag minns min farfar som stillbild som rör på sig, han var 91 år gammal då han dog, och jag var 6-7 år. Ja de är gamla i min släkt när de får barn. Jag har uppfattat att han var ganska hård, men vet egentligen väldig lite. Han blev avhålldsmand eller nyrkterist, pga alkoholmisbruk och våld i hans uppväxt. Sedan gifte han sig med en ung grannflicka eller som var en god del yngre än han. Hon sägs ha varit vädlig samhällsengagerat. De sto klippfast på det vi kallar rätt sida under krigen. Och någon eller några i släkten blev avrättat på gurnd av motstånd. Där räder det tysnadskultur, det var som de inte kunde får orden ur sig. Tyst var nog idealen. Allvarliga och arbetande och alltid vara arbetsvilliga, stolthet, och de var räknade för solida och hederliga, som jag vet.

Min farfar var duktig med felan eller fiolen, och folkmusik är områdets signum. Jag tyckte musiken var gnuck gnuck gnuck, typ. Min bror var allergisk för hö, så han fick allergi varje gång, jag var inte allergisk. Är det någon som har fastanat så är det estetiken, jag vet allt för lite om dem. Och deras historia. Min farfar var ljus med ljusblå ögon, min farmor, nästan svarthårig, med mörka drag, men min farmor som dog av långdragen canser då hon var några och femti, och som präglade alla sönarna; hon dog innan jag föddes, jag vet inte när, men min far hade ångest för cansern, så jag är genomröntgat, lika så gott. Ingen ting är så vackert som deras säter eller fäbo, och på våren lät det ko-ko, ko-ko, ko-ko. och det var vy rakt ner i djönndalen, tror jag den hette. Det går att ha romantiska minnen, siden jag var by-fröken och bara njöt av det på sommar-semestern. Tänk att inte veta någon ting om dem nästan. Men det var ungefär fem gårdar med samma namn, och jag bevarat namnet som efternamn, och jag har stolt över det. Det konstiga är att det är ungefär samma namn, som namnet på gården där min mormor växte upp.

De drev gården på ursprunglit sätt länge, och levde enkelt med utedo till jag var tonåring. Med tidningar som toapapper. Det var toppen tyckte jag. Mera fin på det, är jag inte. Men när det gäller deras mat, färsk mjölk, bläähh, då var jag petig. Och de hade gröt till nästan varje måltid, och satt tysta som graven och åt allvarsmat sin mat, männen på gården. De hade alla möjliga och omöjliga djur på gården, men mest får och kor kanske, och får är väl traditionen vidare. och de odlade hö och gräs och patatis och sötapotatis mm. Jag kan verkligen återkalla barndommens minnen över hur det såg ut där på gården. Det var bara vackert i mina retospektiva ögon. Filmen Liv från 30 talet är inspelat på gården. I dag är det äldsta sonen till äldsta sonen till äldsta sonen som driver gården, äldsta sonen heter alltid det samma som sin farfar.

Som vanlig har jag problem med att återkalla minnen om folken, men min farbror och fru minns jag väl, de var vänliga. Annars är det som vanlig naturen djuren och fjällen som har satt sig fast i minnescellerna. Alla där var senterpartister ungefär, och jag tror inte min far blev populär precis, då han valde att kalla sig socialist. Tänk att bli arg på ett namn. Han var väldig idé-styrd. Språk och nykterhet, och han gillade mossan, fjällen dalar och vy. Han var fingerfärdig och gillade att sy, både folk och strumpor, då kunde han sitta still ett tag. Han fick föling när vi köpte mat ute som kostade för mycket. Det skulle vara enkelt. Som alla släkter har de sina lik i skåpen, det är så kallade undangömda galningar, det har varit alkohol, slagsmål, men inte nu längre, de är ju skötsamma duktiga och flera är duktiga musiker. Medan morssidan är duktiga med ord, var farssidan duktiga på att spela musik. Ja självklart inte alla.

Jag kommer inte på mera att berätta, och berättelsen längre bak i tid har jag inte, tyvärr.

Min far har gjett får och geter, på riktig. Det fanns rovdjur på tiden, och där klarade inte far att dela mina åsikter, eller motsats.

Jag är ganska stolt av det mina föräldrar kom ifrån. Båda kom ifrån vackra gårdar.

Och jag har bevarat mycket av stolthets-kulturen i mig.

tar vi en resa i bygdernas musik, dessa dalar finns i norge runt jotunheimen och hardangervidda och lite runt förbi, det tillhör mera min fars tradition, min mors släkt har inte alls denna musiktraditon, den har andra traditioner. En kan gott säga att Norge är dugktigare på positivt och negativt sätt i att bevara kulturen och kulturarvet.

Efteråt tar vi en resa i svenska hagar för att leta musik. Musiken sitter i kroppen hos dem som tycker om den. Den kan däremot utryckas på olika sätt. 

men då jag kommer till att se ut som en uppäten tulla, om jag skall sitta och inte sova ännu mindre. Så då får jag återkomma. Tulla är en gjet eller ett får. Det är nog ett får, sedan hon var krullig och ullig. Jag tycker väldig mycket om denna musiken som var en del av min uppväxt. Natti natti!! I morgon fortsätter vi med buckar gjetter och får. Får får får? Nej får får lam! 🙂

sång bara de två första versen, det är ju minst tio vers! Fy skam gubben, han fick inte med då hon svek, tänk att gå hela vägen över fjällen i onödan, det gör man inte i dag, man gömmer sig bakom en dator i stället.

Detta blev bara ett axplock, i morgon fortsätter vi uti de svenska hagar, de var inte så bortresta svenskerna häller när det kom till musik! inte alldeles borteresta!! Bara lite granne bortresta!!!

folkmusik från sin musiktradition, det läte gnick gnuck gnick gnuck. Min mor gillade visor, Dan Andeersson var konsensus. Far var inte dutkig på teknik, mor är duktigare, men det var jag som fick sätta på plattspelaren og kasettspelaren. Far ville höra Dans: jordfärd, och mor ville inte, så det blev det hemska gräl om. Alla låtarna gick under huden på mig, och blev en del av de visor och texter jag kan. Men inte törs sjunga högt, det är konsensus, att man inte får sjunga i kollektivtrafiken, stackars DEN! Det tillhör även PTSD, att allltid ha en sång i huvuvdet, det är en anknytning till livet. Och ja gär en sådan en, jag hade gärna valt musiken, men ville inte häller ha varit utan biologin och kemin. Varför glömmer jag ordet inte hela vägen. Far var nykterist, mor var inte, men jag kände att jag inte klarade alkohol så bra, det var kort väg till blackout, och har därför valt den bort. Och jag är glad för de val far gjorde. Jag har en enorm känslighet för livet och lidande. Vi delade mycket far och jag, utan att säga det högt. Vi tog inte lätt på någonting. Min mors sida borde ha varit musikare, så det inte blev bara alkoholen, de är typiska spelemänn, men far kanske skulle ha valt att leva mera. Han blev nästan lite för minimalistisk. Det är svårt att sakna någon som inte utrycker sig, far gav inte många uttryck, men jag känner igen det, jag gör allt för att undvika att gråta så någon ser det. Och jag kanske i bland skulle önskat att jag var mera utrycksfull.

Vi spelar Dan här och självklart en jordfärd, till minne om min far:

I dag fick jag hjälpa en gubbe som kom på avväga, det kunde ha varit far min och jag, han skulle till Grödinge, men kom på fel, gå och sätt sig, sa araben, då han frågade om bussen gick dit, sedan så såg han att den åkte fel väg och började fråga högt, och jag var den enda som responderade, nej denna skall till Rönninge, och sedan satte jag igång med att sätta sving i folken, det är något som kallas civil kurage, sa jag till han vid sidan om, via Östertälje kom han på 783, men den gick inte till Grödinge häller. Till slut skulle en ung tjej ringa efter någon i Rosenhill. Common scense? Ja civil kurage, men gubben hade även ett telefonnummer med sig, men han tyckte det var för pinsamt att ringe, det är lätt att komma fullständig på avväga om en är för stolt till eller inte har lärt att fråga om hjälp i tiden. Om det är racism att säga araben, ja kanske, men det var ju det han var. Normannen svensken och araben, var ..... Men man vet aldrig riktig, vem som är den fula, då skenet kan bedra.