Min trädgård

Detta tillhör bara privatlivets fred, efter slänger vi nyckeln och går vidare. 

Och där råder det full enighet, tror jag.

Hur gör vi kapitlet kort. Mor insjuknar då jag är 3. Från 3-7 år är jag ensam hemma med henne, och jag var rädd för henne. Det finns ingen bra minnen och de är bara fragment. 4 år gammal flytter vi till en småstad, som kan påminna om där jag bor nu. Mor är nog mera eller mindre kronisk sjuk, och känner inte moderskänslor. Delvis kommer jag i håg, och jag är alltid lika rädd, jag är delvis livrädd, även för de andra i familjen. Själva traumat eller trauman, är på grund av stängt ytterdörr, jag driver gatelängs i en främmande stad, jag minns en dörröppning med en arg man, till ett bårhus, jag tror att det är lik jag ser, men det var nog inte det, och sedan vaknar jag till liv på en gräsmatta utanför sjukhuset, det är nog på lång avstånd, och då jag vaknar ser jag samma kvinna stå i alla fönster, och hon skrattar i alla fönster, efter det ligger jag och kräks i det röda huset vi bor, till jag på något sätt överlever. De klipper mitt hår, helt kort och bort, och jag har ändrat personlighet, jag drar mig tillbaka, glädjen försvinner och jag har fått en ångest för resten av mitt liv, som jag inte vet vem är. Oärlighet för barn är inte bra. Jag får ångest efteråt, för att mina föräldrar skall bli borta, en dag försvinner jag och är borta ett dygn, jag vet inte vad som händer, det är mörkt ett dike, vatten och sedan inget. Jag klarar inte att bli fotograferad mera, och det känner jag fortfarande av. Drt känns som om livet kapas där, och att jag inte fortsätter, det är bara delar av mig, men mitt jag fortsätter, men det blir aldrig det samma som det var. Gården till mormor är även ett läskigt sted, på hennes 70 årsdag händer även obehagliga saker, jag är osäker på vad det var, bara ungefär. Och jag kan inte känna att hon hade någon kärlek häller, jag känner bara rädsla, när jag tänker på henne. Ingen smil kontakt mjukhet eller varme. Jag tycker min familj uppträdet uselt, men med att jag aldrig får bekräftelse eller stöd, så minns jag inte de orimligheter jag är med om. Jag hade tänkt att hantera det själv och inte utlämna familjen. Om folk i släkten och andra läser detta, blir min familj utan heder, och jag tycker inte vi förtjänar det, sedan släkten är så undfallen. Jag tycker inte de är något bättre häller. Något gott intryck har jag inte. Det är fars äldsta bror och fru, som vill vara vänliga, och mina mostrar försöker efter att jag har blivit större. Men det är lite för sent, och sedan känner jag nog det starkare än rimligt säkert. Jag upplever familjen som kulturell och med moral, och då, just i det perspektivet blir det ynkligt och inget mod, bara högmod och högfärdighet, och just den bilden av familjen har jag inte lust till att äga, jag hade trott bättre om dem. Jag trodde inte de ville svika sin lilla tjej. Det vill inte mitt huvud acceptera. Det känns som om det är antigen min bild eller deras bild, och det har känts lättare att offra min bild, sedan en tydligen vill komma ifrån bra folk, tvärs igenom. Och inte vill äga en familj, utan hjältemod.

jag är tillbaka ett år i tid, då ångsten tickade igång, på grund av att jag kände mig utsatt i nuvarande situation, och hade tappat kommunikationen med barnen. Det är det svåraste att medge, jag kände det som jag inte hade någonting kvar, och jag känner fortfarande samma känslor. Det som betyder mest är borta. Det var detta som kopplade på den gamla utsattheten. Även klimat- och miljöfrågorna blev påfrestande, som tyvärr blev mera aktuella. Det är så. Det är inte mera att säga och jag känner inte att det är möjlig att lösa situationen nu. Högst på önskelistan är att får tillbaka en bra kontakt med döttrarna.

Jag har varit utsatt för alla typer våld, och i sig själv är det så pinsamt, ja just pinsamt, att jag har svårt att berätta även, just för att det hela är familjehemligheter, och sedan har de även blivit mina. Skammen kommer utifrån, och blir min när ingen tar ansvar för det de gjorde, och sedan så kan jag inte förvänta att det blir public, då alla for illa. Oh i slutändan faller ansvaret på föräldrarna i detta. Och de tog inget ansvar allas. Nu är det min mor kvar, och just ansvar för eget agerande känner hon inte.

För att förklara varför en mkt livsglad tjej skulle få bära runt på allting som inte tillhörde henne. Fortsetter jag att berätta om den livs-glada tjejen som fortsätta att leva, fick en underordnat plats inom sig, som alltid ligger redo på att blomma om situationen runt henne tillåter det. 

Nu är det hon som skall få plats här i den vidare berättelsen, utan henne vore det inget som gav mening i att skriva. Många av de folken jag känner i dag, har sätt henne, och även många folk från gamla dagar, innan de började lägga för många tunga stenar i hennes ryggsäck, kommer ihåg den livs-glada populära tjejen, som alla ville leka med. 

Kan man bära 20 olika sorger, sannerligen inte, de dreper lika säkert som en massmördare, prickskytt, och jag lever ihop med andra dödingar som spökar om natten.

jag är egentligen alltför lite arg, eller mest besviken.

Illusioner är nog den värsta förlust. 

Vi är djur vi människor på nivå med vägglöss intellektuellt, men vi har gjort oss till något större, vi inbillar oss att vi är något mera, att vi är andliga och oändliga. vilket högmod, vem vill möta sina 10 hustrur och hela jäkla släkten efter döden vem vill leva oändligt i ett paradis, vi är som andra djur underlagt naturlagarna, och kommer att ligga stendöda under jorden alla ihop om ett tag, och där speglar det ingen roll om du är vägglöss eller människa, bakterierna märker ingen skillnad. hur kan vi ha upphöjd oss själva till någonting som förtjänar ett bättre öde, vi håller på med att ödelägga vår och andras djurs existens medan platteven pladdrar på om oväsentligheter.

Det var en seriös fråga i senaste utgåvan av modern psykologi, om kvinnor som är med i bokcirklar tappar orienteringssinnet 🙂 ja jag tror även att kompassen i huvudet tar stryk, att orientera sig i en komplex värld kräver förmågan att inte sitta i för många bokcirklar.

Ja detta blev jätte-dårlit skriven bara en sunken kopia av bloggen, skäms på sig. Och inte alls något av det jag tänkte då jag gick min promenad i dag.

Då min kusin var 8 och 10 fick hon nya syskon och jag kom i andra hand. För mig var det en stor förlust redan då.

Sedan var inte livet särskilt ok, men alla även barn försöker skydda sig och sin fasad och även sin familj, det är nog genetisk.

Jag kan ju inte säga att varken min kusin eller mostrar eller någon annan borde ha sätt, det är säkert inte så lätt.

I dag får jag ta straffet, nätterna liknar huvudrollen i Rosemarys baby, det är konstig hur allting börjar på nätterna, ja i perioder är det på dagarna också.

det är detta de kallar posttraumatisk stressyndrom, jag känner att jag koketterar igen, ordet hörs ut som premiärminister, typ. 

och är ungefär lika roligt säkert att ha som titel.

Fram till 2008 var jag präglat, tystlåten och med ett samvete och moral som övergick påvens garanterat.

Efter kom jag tillbaka, men inte hade jag visst att jag måtte ta hela skiten med om jag skulle förbli mig själv, kostnaden var hög.

För att bli den jag var måste jag visst igenom terrorn påny. Nu koketterar hon igen, terror är ju alltför dramatisk, ja men bli med mig på natten då, i mitt tortyrkammare. 

Jag har inte mötts av emapti efter jag blev mig själv, kanske väckte jag spår av samvete som de inte ville bli av med. Det kostar lite med empati, och sedan de för längst har placerat allting hos mig, jag var mitt eget fel och skylla sig själv, så kommer de inte häller någonsin någon av dem att nedlåta sig till att ta ordet beklagar i munnen.

Den som sa de förlösande orden var min moster som dog 2013, och gudskelov för henne som var villig till att säga precis som hon hade sätt och upplevt.

Jag saknar henne och anständigheten. Hon tillhör de 20 sorger. 

jag förlorade även min far 2014, ok han klarade inte situationen, men heder hade han ändå, och han tillhör mina sorger.

de två andra i min familj har jag ingen rätt att ge bedömning, jag är inte läkare.

men de erövrar scenen om nätterna, och inte för deras omsorgsförmåga.

så här skriver man inte om sin familj, nej jag delar den åsikt och är ledsen för min oanständighet.

När jag förlorade min kusin. jag vet faktisk inte, men att hon inte högaktar mig blev tydlig, då jag inviterades i hennes jättekalas då hon firade runda år.

Då är vi födda samma sommar med en dryg månads mellanrum, dvs jag skulle fira henne.

där och då gick gränsen, och jag räknar med att jag har förlorat henne, ringakt är inget vänskap, men sedan hon alltid var ettan i mitt liv, så tar hon 10 av de tjugo sorger, hur kan man sörja någon som bor så nära, som är så gillat och som verkar ha allting.  

Väl på natten kommer hon med, det är faktisk inte så lätt att kapa människor. 

och om dessa människor besöker mig bara på natten så går det rent ut av inte att förtränga.

jag har undrat mycket över om vi någon gång kommer till att mötas på riktig igen. I nuvarande fas tror jag inte det. värdet mitt har sjunkit så lågt att jag inte kommer att få någon kram i detta liv, och sedan jag är så oandlig och så ändlig så kommer jag inte se någon av dem så mycket.

Det som är taget ifrån mig, nu koketterar hon igen, kommer jag inte till att få tillbaka, jag får stå för kostnaden själv, och hoppas att nätterna är en bearbetning och att nytt liv finns efter detta här på jorden och att jag kan fortsätta i frid.

kanske kan jag släppa taget i min kusin och hon kan gå i frid vidare med. Och inte vara ett spöke på natten, herregud hur jobbigt det måste kännas, och nu är jag helt uppriktig och inte ironisk.

Om hon har släppt taget i mig så har jag ingen rätt till henne, jag vet, sorgen är min, och jag får lida som faen, men det var inte hon som var min föräldrar och bär inte ansvar för att jag anknöt.

hon är i grunden frikänt, om hon inte tycker att jag är något mer i hennes liv än alla andra perifera släktingar så ok är jag inte det.

De andra som får betala priset är min nuvarande familj, jag är ju inte helt stabil undernärt på sömn och med nätter som kan jämföras med tortyr.

Jag är väldig ledsen för det, jag har den vackraste familj, de är som ädelstenar, för deras skull måste jag klara detta på ett ok sätt jag måste släppa det som var när det en dag släpper mig, och det som var gäller inte när man har så det mynnar i dag.

här sitter jag med min hel-inflammerade arm och hade lovat mig själv att inte använda datorn mera. ok jag är inte mera än andra, och det löftet är bruten.

att ligga i en vit stängd lik-påse i ett låst vitt lik-fack i ett vitt lik-rom med en låst dörr. Det låter kanske inte särskilt märkvärdigt. Men att vakna och tro att jag ligger i den påsen och att jag inte är död. Vilka känslor kommer då? Detta är en fråga till de som har spegelneuroner. De andra kanske kan tro det låter skönt, ungefär som spa, typ.

ok jag börjar undra om det var smart att igen gå in i det gamla. plötslig blev jag ett syndrom, och det kändes ut som om jag var en karikatyr, med insjukna ögon grå-blek-vit-grön hud. jag nästan adapterade till ett syndrom.

Så tills vidare lämnar jag den sidan. jag har ju biologi som bakgrund, jag kunde inte vald bättre, det handlar om läran om det levande, och vad som tillhör en frisk kontra en sjuk miljö.

jag har ju inte suttit i en ända bokcirkel, däremot har jag för att klara mig måtte själv förstå sammanhangen jag är i. Det har gjort mig väldigt självständigt tänkande och otroligt sårbar. man behöver stöd och bekräftelse i bokcirklar eller annan sammanhang. Men redan på 80-talet förstod jag faran gällande klimat och de kommande miljöproblemen.

Det hade jo varit roligt att bli med och jobba med likasinnade, och inte via datorn, jag har gjort en insats, men uppskattning får jag inte, så jag måste själv ge mig den samt ta tag i det med cirklar med och utan böcker, jag behöver tillhörighet, det är inte roligt att se miljöscenarierna själv. jag kan låta fördömande i det jag tidigare har skrivit, men är  grunden väldigt tolerant, och kräver inte att gemenskapen skall vara FN:s säkerhetsråd eller liknande; humor hade det däremot varit roligt om folk i min cirkel hade.

jag kunde ha skrivit om ptsd, men det handlar i stort om att när man växer upp och inte blir sedd och blir tillräckligt rädd, och inte får plats eller blir utsatt, så slutar man till slut att reagera överhuvudtaget, men det sätter sig som låsningar i kropp och själ. man blir hämmad och vaksam, otrygg, tappar tillit till sig själv och andra, man förlorar delar av sin identitet, och man tycker inte att ens värde är särskilt högt.

när den reaktiva fasen kommer senare i livet, får man ta itu med känslorna och tankarna, inte prydligt men mera kaos, på nätterna är det värst, och har man tur kan man påbörja ett arbete för att ta igen det förlorade och kunde känna och sortera och hantera de olika känslor. För mig går jag ständigt i utmattning, jag kan inte ge mig själv det jag behöver, men ser väldigt lätt behov hos andra, jag åtgärdar andras problem och är okunnig när det kommer till att hantera mig själv, från basbehov och alla de andra behov man har för att må bra.

jag har mycket kvar att lära.

Nej jag måste ge upp detta projekt, efter att ha vaknat 10 i går kväll, och spöken fanns kvar hela natten inser jag att detta inte går att intellektualiseras, jag kan inte sitta och frånta folk ansvar, då jag inget vet inget har hört sedan de tog såg och försvann. Detta på nätterna har inge intellektuellt över sig, det är barnets röst och det finns inget spår av intellekt i detta, dessutom riskerar jag igen att människor njuter av mina svagheter, de njuter av min hjälplöshet och de hoppas till och med att arvsynden skall följa mina efterkommande och deras väg, jag kan inte intellektualisera någon som inte hör ifrån sig som inte frågar efter mig som aldrig ringer och som i praktiken inte finns. som inte ger mig sin syn, så jag må sitta och efterkonstruera den:

men avslutar med den lilla hustavlan på norska, sliten och översedd men innehåller ett viktig budskap:

Det er en lykke i livet som ikke vendes til lede, det at du gleder en annen det er den eneste glede. Det er en sorg i verden som ingen tåre kan lette, det at det var for sent da du skjønte dette. ingen kan resten av livet stå ved en grav og klage livet har mange år livet har menga dager

ok hur kommer man vidare efteråt, då många tillstånd bara fångar perioder i ens liv. ok alla får inte den bästa barndom, det är kanske undantag? Avunden är en stark drivkraft i människor för att förstöra och ta det de tycker den andra har mera. jag skulle bli vuxen för jag förstod avundens lag, och vilken negativ kraft den har, och hur destruktivt den kan ta ifrån mig och andra allting, i mitt fall bara nästan allting.

i dag skall jag till prästen, jag har ingen att prata om förlusten av min far, det finns ingen kvar i släkten som det går att prata med. jag behöver ju att prata om den förlusten, vi vakade ju nästan en vecka, natt och dag vid hans säng på sjukhuset. Att vara någon så nära på sluten och aldrig mera se han igen.

jag tror inte på något liv efter detta, vi är som andra djur, ändliga, och en människa lever vidare inuti en, där måste han eller hon få vila ifred.

God och d-evil, kan lika gott handla om människors livsvillkor på jorden och de mänskliga villkor, de yttra ramarna för våran existens.

jag skall till prästen och försöka sluta fred med någon av de 20 sorger, beta av lite grann. Framför står de andra sorgerna. och de får tas när tiden är där.

var hos prästen i går. den dödliga och ändliga jag gick till andligheten. hon var en klok präst, inte för frågande och påträngande, och samtalen flöt som ett vanligt samtal. Det var meningen att försöka dela upp sorgerna och ta just min fars bortgång. men som vanligt kom de på alla 20. Samtalen hamnade till slut i allas illusioner om livet, och att det inte riktigt stämmer med kartan flera fick som barn, om att bekrafta sig själv med de ting jag umärklig för mig själv gör.

och var finns boken om det liv de flesta möter, man går och kommer ur livet ensam, och på dessa premisser måste man leva i pakt med sig själv med villkoren runt en och även i takt med sig själv. kraven på sig själv borde nästan var mindre än presterande så det går att bli nöjd. Nu är detta bokförd, men hur bekräftar man sig själv igen, jag har nog åter glömt något centralt.

jag borde vara jätte-klok efter all information jag tar eller har tagit till mig.

Nej, det är nog i praktiken man klokas. Campassion-kursen är intressant, då alla problem i alla fall försvinner just under den tiden.

Det går faktisk att flytta fokus i sig själv, och det går att träna in. Nu är jag alltid nybörjare, då alltid nya problem kommer när de gamla blir borta: Når du har løst et problem, kommer 1000 nye som du enten kan løse eller la være; visdomsord från min kusin eller ex bästis.

Anbo-mötet var på Karolinska med en grupp som jobbar med DBT, men de använde giraffspråket, de var ju mera noviser än vi desillusionerade som satt och lyssnade på rena rama naiviteten. De borde ta till sig anhörigas erfarenheter, annars så kan de väl aldrig egentligen hjälpa någon i grunden. Måste familjer trasas sönder bara för att denna typen patienter skall få compassion, när det är en familj-sjukdom. 

Dum-brum!

Nu skiner solen in genom fönstret, en ny dag och solen skiner just nu på mig.

Det tung med att inte att vara glad att resan inte är bekväm.

Skal man nu resa från vagga till grav så vore det roligt att njuta under resans gång.

Nu är det liksom bara som om det går en rak, brant neråt.

jaha så det här var livet.... att vara samhällsengagerat är svårt när det jag ser är de negative detaljer, jag ser dem alla.

jag har allt man kan begära, och dock ser jag inte skogen för all träd.

att vara o-glad när man har allting, jag har allt men ingenting att ha den i

Jaha detta var varken välskriven briljant och även lite plagiat.

Det er Den Dagen, Dagen Då man även måste plagiera för att Den skall bli till något.

Och sen blir det rulator? och nu behöver inte däcks-byte, det är så enkelt att när det kommer snö så kommer du inte ut alls. 

Jag har i grunden inget att skriva om, det är ganska uppenbart, det är häller inget att läsa, men just nu handlar livet om detta enkla, vår går mot höst som går mot vår.

Det skall bli storm på Valborg, stormen Valborg, så håll er fast och fota när brasan flyger i väg.

Ja jag får se till att ta henne ur öknen och till källan, den livgivande. 

Men just nu orkar jag inget och hon får se en öken på nära håll, det är lite som att se på en akvariefisk, de är dränkt i vatten däremot, men simmar hopplöst runt och runt tills de inte orkar simma mera..

Jag har aldrig gillat akvarier i vuxen ålder, det är som ett fängelse.

Jag har verkligen körd i botten denna gången igen, och så har det varit nu i många och fyrtio år, och extra mycket de sista 6-7 åren, efter att jag blev inhämtat av alla åren då jag som barn gick för lut och kallt vatten. Men det var jag det, min dotter behöver något mera än lut och kallvatten. Men det var det med släkten då, sedan de gillar att jag är i botten ville de gillat att se mina döttrar där med. Jag kan inte låta dem få den glädjen, mig akvariefisken kan de då få glädjas över, men fankern om de får se min dotter där. 

Jag vill inte ha en såhär släkt eller familj, jag vill byta bort dem, i någon som kommer så jag inte behöver sitta i öknen och min dotter sitter där med. jag vill ha en ny släkt med anständighet, som inte låter mig gå för lut och kallvatten som barn och sedan njuter av resultatet. finns det en familj till salu, billig. Jag är inte rik. Jag behöver en familj ett nytt nätverk av folk som kommer och som vill se mina döttrar blomma.

Går det att annonsera på Hemnet, jag söker ny släkt, en släkt som kommer, är närvarande och som kommer när jag inte har ringt på en vecka, som bakar kakor till mig och kommer med kaffe, alldeles utan att jag frågar, som bara är och vet att jag kommer när de behöver, dock inte tvingar mig. jag blev tvungen som barn att komma att sitta och höra på vuxen klaga i evigheter, jag blev en slagen person, tvungen i knä, och till ett liv i botten. Ja för det är svårt att komma upp själv, allt jag känner är akvariet, att människor inte kommer, de kommer aldrig de ringer aldrig och de gläds över min fattigdom. Men att de gläds över mina döttrar, där går grensen, därför säljer jag släkten billig, till lägst bjudande, de kan ta dem alla, de är till ingen glädje och till ingen nyttja, de bara tog och tog, men det värste är att de fortsatte i vuxen ålder. de skäms inte, de inger inte och jag varken har glädja eller nyttja av dem.

Kära nån varför finns det ingen ny släkt att köpa, det är så ensamt på botten.. 

I dag skall jag till kyrkan igen för att möta prästen. prästerna har det motigt de med, de talar som mig till döva öron, jag om miljöfrågor för döva öron. De 10 personer som lyssnar på gudstjänsten, är nog ca 90 år i genomsnitt och säkert döva alla ihop.
Det kanske kvittar då vad prästen säger, men hon är en bra präst, hon talar till de 10 personerna, och försöker nå fram med sitt budskap. jag antar att det är en tröst i att vara troende, om de förstör och förgör miljön; för de kristna har något mera, de har en edens trädgård, där gud tar ansvaret. De har en chef där uppe, vi hade behövt gud här nere också, då hade alle varit trygga, ingen fick förstöra miljön och leka
Dr. Strangelove. Rätte-programmet har inte hört om dr. Strangelove. Filmen är urgammal och total out of time, i dag är det in att vara dr. Strangelove.

I dag skall jag till prästen och prata om sorgerna besvikelsen om tap av familj och släkt om närvaro och frånvaro, om livet och dess villkor, om upp kontra ner om bak kontra fram, om riktning och förväntningar om människans natur och smått ifrån stort, jag behöver lägga bort släkten, det är så smärtsamt, men den finns inte på riktigt utifrån behov, jag måste gravlägga släkten och stridsyxan, jag måste förhålla mig till frånvaron kontra närvaro, jag måste orientera mig mot ljuset, trots min avsaknad av gud och gudomlighet, jag behöver något att tro på nu när människor far illa med jorden, jag far illa av hur de behandlar jorden och varandra, jag måste sluta fred med att de förstör min jord, min natur min fars trädgård, ja min riktiga far, de klättrar människor, förgäves, för det finns ingen topp, bara avgrunden om de inte sansar sig, de kommer inte göra det, de tar mina barns framtid, de har i praktiken skövlat ner den naturliga naturen, de har exploaterat den, vanskött den vanvårdat, givit den gift, de tror sig vara gudar dessa människor, jag skall till prästen i dag, för att jag och jorden far illa, vi är båda vanskötte och far illa. men är det mig och jorden det är något fel på?

Kära präst, människan behöver gud, de behöver uppfostran, de behöver en präst som förklarar deras plats. För är det bara mig och jorden som skall ha stryk?

Svaret är nej!
jag kan inte göra någon illa, men kanske måste de som vill in genom nål-ögat pärleporten först lära att be om ursäkt

jag är dystopins talesman, jag är en festbroms och en glädjes-dödare, enligt några.

jag tycker en spade är en spade och jag kallar den även så.

Det blir i grunden som att säga bajs i fel forum.

jag är ju väldig snäll men har man nu stått och uthärdat i stormen, så känner man inte till lättjan, den finns inte och den verkar ointressant.

Men skrattet ligger alltid nära hos mig och inget är som att möta ett leende i andras ögon.

Det är en gemenskap som binder folk samman kors och tvärs över jorden.

so lets join the moment 

Och fokusen hamnar på den situationen som gav problemen.

Jag hade en mor som var sjuk då jag växte upp, och ingen kan rå för sjukdom, men lika fullt var det så.

jag hade en bror som blev missanpassat, som fick alldeles fel uppfostran, men han slog, han slog och förstörde mina saker och han höll på så länge vi bodde under samma tak. Och satte skräck i mig, som än i dag är högst levande.

Ingen vill vara den elaka, och i det göms det under mattan, det som blev fel, och om jag blev bäraren, så är det ju mig som är felet eller hur, det kan ju alla se, hon som inte jobbar, bara mycket ideellt, men det ger inte status, där man har som mätstock antal publikationer och hur många steg du har i chefskarriären.

Med att säga som det är blir jag nu den elaka kan säkert släkt och familj tycka.

Då gammal synd är preskriberat. 

Ok men jag har ju som barn inte fått basbehov som trygghet och säkerhet och är fråntagen mina möjligheter till att själv-förverkas, oavsett. jag är klar över att över hela jorden finns det kvinnor som fick ännu mycken mindre chans än jag har fått.

Men att benämna de som hände mig, har ja nog rätten till då det var i förtid, men jag hade önskat den anständighet att gemensam historia ser ut så här.

Om det döljs aktivt i nutid, då är du ju ett nutida hedersövergrepp.

För jag var yngsta barnet, hade lite lite eller inget att säga till och jag blev den som sprang senast och som blev sittande i situationen hemma. jag kom inte undan, och har lidit under detta alltid, jag fick inte omsorg eller grundmuren, jag levde konstant i oro och rädsla för morgondagen.

jag har fortsatt så då jag inte kan bättre, jag lever i kronisk stress, som om jag fortfarande är i fara, om nätterna tynar jag, jag kvävs och jag kommer inte undan i tid, jag malträteras och när jag vaknar känns drömmen verklig och den förföljer dagen och de kommande dagarna.

jag upplever inte den reella situationen, där solen skiner och det är lugnt, jag lever i kronisk fara, och den upplevs lika reell som om jag är det.

Så upplever jag livet, och så klart jag vill ha det annorlunda.

men så var det släkten då, som är lik Pontus pilates eller var det pilatus, de har tvättat sina händer vänd ryggen åt mig och lämnat platsen!

Ingen vill äga skuld, och kan man släppa undan den så gör man nog det! Amen! 

Ingen vill äga skuld, i en rättssak är du frikänd fast du  kanske mördade 5, men är du frikänt så spelar det liksom ingen roll, du är ren-tvättat och behöver inte en gång skämmas för de 5 lik i lasten.
jag tror det är så i verkligheten också, om du ljuger tillräckligt bra så kan historier framställas så att alla tror på den, det är den historian som räknast och går vidare till historien, den kan vara så falsk som bara det, men bara den som äger publikens välvilja och gehör segrar, och den som aldrig fick ta orden i sin mun förlorar.
Världen är inte konstruerat för rättvisa, den är konstruerat för den starkastes rätt.
Det är inte konstigt att män rules the world, de är och blir starkare och kan slå sanningen in och ur människor.
kvinnor är starka med, och är de inte medvetna kan de spela med i ful-spelen här på jorden.
jorden är full av fula spel knep och knåp, och solen bländar någon, för att välja bara att leva i solen, så bländas man och perspektivet blir snävt.
men att bara leva i skuggan tar livet av individer, alla behöver solstrålar för att må bra.
Kan rättvisan vara att dela på solen? ju rent ideellt.
jag tycker min släkt tog solen, de tog historien de har manus och regi, de är rättskaffenhetens förlängande arm, de har högmod, och de skådar neråt, men räcka ut en hand, nej det tillhör den lägre stånd.
jag blir inte mera populär i släkten om de läser det här, de vill kanske sak-söka mig, de vill känna det som påhopp, de vill tycka synd om sig själv, de vill samtala om det och stå upp som en jury, de är i grunden utan skuld.
Ja det är sant, bortsett från de fysiska slagen som var olagligt, så har de ingen skuld. Sedan jag farmoder att jag betyder lika lite och att de tror att jag skriver detta utifrån att jag är stark, så vill de vända piggarna tillbaka mot mig, jag vill få piggar och inte händer som rör och berör.
Det är liksom hårt mot hårt och öga för öga och tand för tand.
De är knappast en person, släkten, de är många olika som kanske även känner sig besvikna av olika anledningar, de är ju inte aktivt elaka, fast tystnaden efter deras frånvaro känns mera som att bli stenat.
Men det är ju ingen inbjudan i det jag skriver, det är en sorg som jag riktar mot dem, och de vill nog inte se sorgen bakom bara orden som de tycker ger skuld, och den vill de inte äga, och i o med att jag gör dem till en person så gör jag ett stort misstag.
Men shit det samma, de känns ju som en person just nu. med tiden så blir de kanske till flera personer. Och jag tror inte det påverkar från eller till det jag skriver,
jag behöver lång tid denna gången, då frågan som vill komma när de blir till flera personer är: vem jag vill ha i mitt liv.
De som har lämnat, har ju vald bort mig, och om de på sin dödsbädd, inte ångrar så finns det ju ingen anknytning. Men till de som tycker jag är en förlust så vill jag dock säga att jag fortfarande lever, jag vill inte mera komma på audiens eller i ett hål i almanackan, och jag vet ju inte hur jag tänker när denna kris är över och familjen igen är flera personer.
Det kan bara framtiden veta.

Tjena! Faran med att producera ord är att de blir för många, faran är att vara hemma en dag och bara producera en massa onödiga ord.

posttraumatiska upplevelser kommer gärna 30 år efter att du lämnade situationen. I mitt fall har jag aldrig haft det bra, men den reaktiva fasen kom ja för 5,6 eller 7 år sedan.

när man som barn hindras i att kunde reagera ut känslor eller ta emot farliga känslor, så kan man inte integrera dem och mognas, det blir en själslig eller kroppslig blockering, från just då det hände, dessa stannar och fastnar, och visst kan man leva sådär vidare. För någon kanske livet kompenserar för det som var, för oss andra, så lever det inuti, som en evig plåga.

När den reaktiva fasen börjar, någon ting kan sätta det igång, så känns det som faen har gått igång, han lever inte längre i undervärden men går igång på en. reaktionerna som kommer är lika med barnets, reaktionerna saknar mognad och tankarna blir häller inga höjdare, tillit och trygghet blir borta, och kvar är upplevelser du inte visste du ägde, och det av någon anledning, det går nästan inte att överleva i det tillstånd.

jag måste ju överleva, fast det inte känns meningsfullt just nu, å fortsätta är en plikt, men utan glädje, jag orkar inte med folk, och jag orkar inte utan.

Jag är ju ansvaret själv, jag går plikttroget alla behandlingar, compassion-kurs och fortsätter plugga, fortsätter att göra allt jag brukar. jag är riktigt plikttrogen..

posttraumatiska minnen är som ett gammalt foto-album, de är minnen i hjärnan som har varit arkiverat i svart vitt avkodade och bara framme i närminnet mycket sällan.
I den reaktiva fasen kopplas dessa minnen på i färger och med alla de gamla och nya känslor som dessa laddade bilder skapar. De kopplas ihop i ett system, till ett mönster, och det går inte att sluta, kommer de inte om dagen så börjar det om natten, de kör med en som om natt på museet var reality. De står upp från de döda, till de levandes värld, och många känslor som en inte anade att en ägde, och som är så skrämmande att det inte går att koppla ihop med någonting det går att relatera till, det är skrämmande men jag äger det har ägt det det tillhör mig och är mitt.
Det leder gärna till depression, det är omöjligt att leva i natt på museet i verkligheten, mycket av det du har trott haft tillit till rämnar, det vittrar, det finns inte på riktig, ingenting finns på riktigt, det finns ingen mening med livet, det finns ingenting mera, hela släkten blir till ett, en gäng skitstövlar, trång-syne kan inte längre avgöra om de är riktiga skitstövlar eller inte.
Det kommer kanske en ny tid efter, men ingenting vill bli riktig som förut, för alla gamla sanningar är slut!
men inga audienser mera, inte jäkta de och det som inte vill de och det som vill komma får komma, eller inte.

Den har krympt och tänker inte som förut.

men själen är den samma, och om jag inte känner folk längre så känner de mig, 

och de är välkomne de som vill, om de då inte kommer så måste det betyda bara en sak, de har separerat från mig för länge sedan, då jag godtrogen bankade på deras dör, och även om dörren var stängd så kom jag igen.

Denna gången så får de komma eller så har de ju stängd sin dörr, och jag måste lära att respektera dem och skaffa mig den självrespekt, att inte knacka på dörrar där det in te står välkommen på dörren.

Om jag har fördömt någon i släkten orättvist, så vore det bra att veta.

Om jag inte får veta, så är det svårare att ändra sin uppfattning.

Fortfarande tycker jag att mitt hjärta är lite väl mjukt.

Det kunde ha varit lite kyligare, och slagit lite hårdare; jag har en blodtryck som är osedvanligt lågt, det borde nog slå med mera kraft, det är som om hjärtat har adapterat till beteendet, och något där passar inte in med min nya image....

Det är något som heter perspektivbyte, från nu av blir jag Anna Odell, och vänder perspektivet, där jag stirrar på dem, fascinerat över situationen, jag övergår till att vara det stabila punkt och stirrar på alla längst nere vid bordet; so let the show begin:

Idétorka......

Men just nu är det torka, fast det regnar, och så är det just nu: https://youtu.be/6WmJUVgHEv8 

Ok då, jag är inte Anna Odell, detta är inge medium för konstprojekt och ner över bordet sitter alla i position, Freeze. Jag har frozen shoulder, och när jag blickar neröver bordet så värkar all sitta i just fryyyyyys-position. Det går inte att göra konst av det, inte textuellt i alla fall. Se, de rör inte på sig.

De har stelnat och jag får inte liv i dem, via datorn...

Det sitter en person som aldrig kommer att lämna bordet, hon sitter och ser på mig, men det är bara i min fantasi, i verkligheten är hon på fjället, med sina vänner, eller i Jerusalem Frankrike osv osv eller med sina barndomsbilder, utan mig.... Hon sitter o sitter i samma position, och lämnar inte, hur mycket går det att sörja någon som sitter fast i ens fantasi. Hon sörjer inte, då hade hon ringt, hon tycker precis som alla tycker tycka att hon är ett offer, ett offer för sitt barndoms sommarminne, som tog åt sig alldeles för mycket att sommaren var över...

livet går alltid mot höst

Och livet kommer inte i repris

Varje dag är en ner-räkning mot då allting var för sent

jag hoppas sorgerna går över, och att jag får uppleva en ny vår, där jag kan designa, kommande sommar och kommande höst utan ett gammalt bord med människor, som hade så lite att de bara hade nog till sig själv, de känner kanske som mig, och därför kommer de aldrig att höra från sig, de hade så litet att de tycker kanske jag tar från dem något, ett gemensamt minne över en sommar som aldrig skulle tagit slut.

I dag är alla offer, därför ber häller ingen om förlåt frivillig. alt från offer till mördaren känner sig som offer, offer från offret eller offer för tiden situationen familjen osv. osv. jag framställer mig som offer och offrar min släkt, dock anonymt och vem offrade vem först? Det finns ingen hierarki i offer-mentaliteten. i dag är vi alla offer och vi offrar varandra för ingen ting. vi tror vi vinner någon tävling, men offer vinner i grunden bara förluster. alla vi offerklubben innehåller i Skandinavien 20 miljoner människor, vi mår toppen och offrar sidomannen, pling, bort med det offret.

ok här sitter jag bland 20 miljoner rett-skaffad offer och gör mig till en av dem, eller har gjort, jag är inget bättre offer än någon annan.

Men jag får tänka till, offerkostymen skaver, det är ju inte så illa att förlora en tävling, där ändå alla förlorar i slutändan.

Är det på tiden att sluta betala medlemskap i offerklubben?

Det är synd om människorna, det är synd även om min släkt, för de har förlorat mig,
de har lämnat någon som stod dem nära och såg dem, de har förlorat mig för vadå.  Tja tiden karriären stoltheten aktiviteten familjen tidklämman hunden stunden och blunden. De står långt fattigare tillbaka, de har förlorat heder och tillit de har förlorat sitt trovärdigheten, de har förlorat livet och döden.

De lever och dör javisst, men livet är nog något mera än att jäkta efter tiden karriären stolthet aktiviteter och heder. Jag är nu den enda riktiga hedning i släkten, mig kommer de inte att träffa om de har oturen att få evigt liv. ja för mina barn gör jag vad som helst, vaknar upp ett tag, om de vill träffa mig i himlen. Men mest av allt är de min livkälla här på jorden för dem gör jag allt gå hela sträckan och i mål. De är livet och meningen med livet och meningen med döden; för efter mig kommer mina barn och kanske flera efter dem. De har hjärtat och har inte förlorat själen,
jag hoppas de försöker ta hand om den......
då det är många som vill åt den....

Och varför förstår de inte? Jag förstår inte det. och det blir en distans mellan, för vissa förtränger det som kallas klimatångest eller miljöförstörings- ångest, vissa lever kanske på illusioner som jag gjorde med min släkt. men en dag måste illusionerna rakna. Kan man vara så glad av personlighet att fara inte betyder något, men om de har barn då? Finns det några som bara lever i nuet, och inte förhåller sig till framtiden.

Slut slutare slutast, pling! fel grammatik...

Det är många sätt att visa empati, i dag möttes jag på ett ordlöst sätt av empati och den gled rakt in, då utan ord finns det inga ord i mellan.....

och i det får jag en känsla av att är vara bliva, pling! fel grammatik...

Jag bläddrar sista arket i den privata dagboken, den har inte flera sidor och nu är sommarn här.

Det har ändrat sig, kanske är jag på väg utifrån post-stressen och in i en ny stigma,
det kan ju vara surkärringen, tvär-gumman, Mårran till Tobias 🙃 emot eller bara hon.
Drömmarna har övergått till nära nuet och nutid, skuldern är fortfarande frozen,
och släkten har kommit lite längre bort från när minnet.
Och jag har inte ändrat mig i stort, jag är nu den jag har varit och i det så är det enkelt att förhålla sig egentligen, då några gillar den typ människa jag är, och några tycker inte; några tycker jag är ointressant och andra tycker inte.

Men jag kommer inte att få fan-club, det är jag tvärsäker på, och inte är det någon grund till att ha det, jag kommer inte till att bli kändis, jag vill inte bli det häller.
I skuggan ser man andra bättre, men nu vill några hävda att visst kan hon ställa sig i solen och stjäla showen, och visst kan jag det för en liten stund. Men sedan är jag utmattad och måste ha första hjälpen och konstgjord andning för att komma mig igen.

Ha en finfin sommar alla 🙂 fast den är kort och det mesta regnar bort....