Två år:

I det perspektiv blir två år lite, jag önskar alla som har läst eller kommer att läsa, ett gott liv. Jag önskar att de vill se sitt värde, i det att livet rullar med eller utan oss, så blir det bra att njuta, när vi är här på vår korta visit. Jag önskar att den som läser detta inte ska tycka illa om sig själv eller ha orealistiska bild av vad som ska åstadkomma. Jag önskar att de som har ett orealistisk ensam bild av alla andra som värdelösa, vill se att vi alla är värdelösa eller värdefulla, efter som vi ger varandera värde, och inte behöver sno någons, då alla har sitt eget potential till att leva sitt liv. Detta lät som en torr lärobok. För så blir det, när man önskar något för andra, om det inte var just det läsaren önskar sig. 

Går in i historien som Armens år, inte grisens apans eller hundens. Armen tog årets fokus. Om jag ska skriva om 2015 i positiva termer, så var det året jag fick många bra insikter nya vänner och började lyssna mera på min intuition.

Jag har lärt mera att backa eller gå framåt mera i tackt med hur jag känner, det är en tid för allting.

Jag har grund för tacksamhet, men är det inte alltid, jag har frisk familj, fina djur och även för den utbildningen jag kom med på.

Det jag tycker saknas är ett meningsfullare sammanhang, större släktsband och en naturlig kontakt. 

Naturens utmärgling är även ett sårt punkt, för den eller mig, som verkligen tycker om den. Detta året har jag inte alltid haft kapscité att vara dens röst. Och utan resilines i nätverk och natur, gungar det lite för mycket runt mig; det är inte alls en hållbar situation och jag skulle ville omgås folk med samma värdegrund, med grund och med resiliens som inställning eller vilja att nå dit; samtidig är de folk jag omgås ekta, har olik bakgrund, från olika skikt, och i det lär jag mig något som folk inte gör i monokulturmiljö, en grundläggande respekt för folk från helt andra miljön som är långt bättre i hållbar livstil, fast de aldrig tar orden i munnen. En dag hoppas jag att allt det jag lärde undevägs kan användas för fleras bästa.

Allt har en fördröjning, och när allting kommer i kapp, så blir jag nog nöjd - lagom nöjd.

Som belv Furstens och Fars död sitt år. Retoriken kontra döden, men båda slet mig nästan i ut. Är det det som kallas Antagonism? Boken Fursten samt efterdöningeran efter far, moster och kuisn frånvaron blev tung att bära, det fanns inte riktig någon motvikt. Det var året min man och jag grälade som flitigast, det fråtades upp, allting. Jag höll nästan på att gå omkull. Det som inte gör död på en, stärker en. Retrospektivt är retoriken något av det nyttigaste kursen jag har läst. Efterdöningeran efter far moster och kusin-tsuanmin, finns kvar, men storleken på de förödande vågarna är mindre. Det var inte bara jag och min man men vi har även en dotter hemma, och hur skyddade vi henne då tsunamin kom. Tiden får visa vad hon kände och känner.

Det som var positivit var att jag av någon anledning kom med på Engelska 6, måste kunna dokumentera det om jag vill fortsätta min grundutbildning, och jag fick betyget C utan att ha ork till att öppna många av läroböckerna.

Det var även det året jag tog sommerkursen i regi av Tess på KTH om Ekonomi och hållbart samhälle. Fast jag tyckte jag gjorde en riktig dålig figur fick jag även en C med på ett pappper.

Det vill säga att fast jag nog trodde själv att detta icke gick att överleva, så gjorde jag det på något sätt. Det finns en innre plåga, men en yttre förmåga ändå.

Den yttre förmågan är dock fortfarande begränsad, då jag fortfarande har starka reaktioner, för i sorgerna under året 2014 blandades det i: barndommens träsk och alla de förluster från den tiden. Och fortfarande är det detta som håller på. Men livet fortsätter ändå medan jag är upptagen på mitt håll:

Ja jag höll inte avatale om Kulturhuset, Facebook är en del fortfarande, men inte allting.

Jag har sökt nya vänskap och fått till möten med folk.

Jag har en riktning alltid i mitt liv, men nu när jag ser Johns liv, så kan det ta slut när som helst, eller börja vart som hälst. Jag får prova att nå mottot, att leva i nuet. Jag har inte så stora drömmar, ambitioner, jag röjer ju efter känslan av tsunamin. Jag har inte så stora visioner, det som var är, och det som kommer blir en del av det. Och det är det!

Vissa böcker läser man när det är dags. Jag fick låna den av en snäll dam. I dag har jag inte större problem med den intellektuella biten. Det perversa våldet är det osynliga våldet, där det inte är en konflikt, men där en ger sig på en annan människa i avsikt att utplåna den.

Det är inte så svårt att förstå dynamiken i dag, men det är ingen höjdare att ha blivit offrad eller vara offer. Det är det samma som att förgöras, och det skapar varken beundran eller gillanden. Det är lågt på något sätt att ha blivit offrat, som en ko på slakteriet.

Den känslomässiga biten är svårare, när det kommer nära det känlomässiga, blir det värre, då är det som köttkniven går igång och kör rakt igennom, gång på gång. En dag så är jag möjligen immun, känslorna har tagit till förnuft, och vet vad det handlar om. Eller så har jag blivit Stålmannen eller har en aura, där köttkniven yxan eller pilarna, får vika. Men det som är sorgligt är att Stålmän, Spiderman o co, alltid är ensamma hjältar. Jag vill inte vara ensam eller hjälte. 

Ändå kan jag i dag säga att min kärna har överlävt, den är som ett frö som har varit inkappsalat i torkan, och när det åter regnar kan det börja växa spira och blomma. Det går inte att kalla mig ung och lovande i dag, bara lovande.

Men det beror på, för så länge den känslomässiga biten går igång, som om jag var på ett slakteri, måste jag kapsla in mig. Fortfarande har inte skaden läkt.

Och som ni redan vet så Rider de på natten: Även mararna.

Det närmar sig min fars födelsedag och dödsdag, i januari respektive fabruari, dock inte samma år. Jag har tänkt att lägga ner denna affären vid årskiftet, den har haft sina fördelar, men orden klinger ut i det tomma rommet, precis egentligen som livet har varit, ingen återkoppling från andra.

Men jag måste nu ändå vara tacksam för det jag fick med från min far, vi är nu de enda i släkten som verkligen är röda. Och fast även det har varit använd i syfte att undertrycka och även kan passa männskor som är rätt naiva, var det en gåva, som är bland mina största glädjer. Det var min far som uppmärksammade mig på filmer som Joe Hill, Tolv edsvorna män osv. Hans bibliotek var en guldgruva och där växte jag upp med alla idealistiska tankar från väldig ung, med Robin Hood via Gjest Bårdson och co till alla möjliga rättvisefrågor då jag växte mentalt.

Med min far gick jag Fredsmarscen till Paris på mitten av 80 talet, jag och min far gick dock en sträcka i Trondheim; vi var på bar, min far var totalhelnykteris och vi såg Ola Uteligger och Fire fine lenstola, men Vømmøl. Både min far och jag har ett jesus-komplex, vi kom liksom aldrig över att han hakade upp en man som låg i gröften. Och både min far och jag var naiva godtrogna enkla vänliga och dock skulle det bli det som gav tärningen i relationen.

I bland kan jag undra om jag har haft mera tur än min bror, min far kunne inte sätta gränser alls, han trodde att alla var genuint snälla, och då måtte han tro det i alla fall om sin egen familj. Min mor och bror har en annan personlighet, de har lättare till avunden och har flera sidor. Om min far hade varit far på riktig, hade han stoppat min brors våld, och kanske räddat min bror från ett öde som jag tror kan vara värre än mitt, att få lov att vara och bli förövare; det blev en skam, och i det måste min bror även vara bunden till lojalitet till en far som inte såg vem han var, och som inte lärde han upp till hur en man beter sig. Jag vet något ställe inom mig, att jag kommer från en moralisk familj, där alla blev låste i situationer där de blev de sämsta utgåver av sig själva. Det är sorgligt!

Via min föräldrars naturintresse, kom min sak i rättvisefrågan att bli naturen. Det är både altruisitsk och egositisk. Naturen har inte alls något språk och det går att våldföra sig till den gräns, att den blir destabiliserat (just som en människa) men naturen är inget offer, när den är destabiliserad till yttersta gräns, sker en kollaps (just som med en människa). Men naturen har ingen agenda och ändå kommer: N för Nemesis; vid kollaps kommer människan, som är överst i näringskjedjan, inte att kunne fortsätta klara sig på jorden, vi sågar fortare och fortare över grenen vi sitter på. Naturen har ingen strategi och alla både idealister och icke-idelaister kommer fara precis lika illa. Det gynnar alltså inte mig att kämpa för naturen, men jag gör det (typ av altruism), men om jag och likatänkande inte gör det, är kollpsen självklar, och där kommer egoismen in.

Ja nu kom vi bort från min far här. Jag var med han på sjukhuset vid dissa tider, då vi trodde det var hjärtproblem, jag har foto av far när han läser Klasskampen, och mötet med läkaren kommer jag aldrig att glömma. Far var riktig sjuk, och egentligen var han för sjuk till att kommunicera, men han kommunicerade över all förmåga, det fanns nästan inte spår av hur han måtte ta sig samman för varje kompliserat ord han måtte säga: Det blir mina fina ord om min far, hans prestationer den dagen står till MVG+ -eller i dagens betygsystem en självklar A.

Jag är som min far enkel och naiv av natur; att måtte innses att världen inte är idealistisk alls, har varit en tuff resa in i människans mörkaste irrgångar. Och vad jag har sätt där, gör att jag aldrig kan återvända till naiviteten. Vissa männsiskor tar ur till sista droppa av både sina medmänniskor och jordens resurser. Och vem som följer med utför stupet, det skiter de i.

Ganska enkelt! 

Yes bingo, jag har letat natt och dag efter denna låt, utan namn och bara en strof; jag är muikgalen och evisheten är mitt främsta symptom 🙂Ok personlighetsdrag.

Så saliga är de envisa för de kommer igenom nålögat 🙂 

Retrospektivt så startade något av det jag skriver om i bloggen om moster eller tante             G-Audgerds död i februari 2013. Hon är den jag är mest glad i av alla i min släkt, fullt och helt inte styckevis och delst, och som visade mig en lojilitet utan villkor, och var den enda som benämnade det som vi inte fick tala om i min familj och kanske även släkt. Och benämnade det hon hade sätt och sa att det inte var mitt fel. Hon var inte formell, hon var sig själv och fick tåla en del skratt för att vara det - allting har ett pris - och hon fick uppleva att när du blir gammal och ingen vill ha dig så sätt dig på taket och låta kråkan ta dig. Jag älsker min moster, och hennes kärlek till sina syskonbarn eller nieser och nevöer, var genuin äkta och djup.

Min kusin känner jag inte, jag har levt på en illsion i kanske 30 år. Det vi hade samman och hur jag kände henne en gång i tiden, vill jag behålla som de fina minnen. Vem hon är i dag? Karriärist, jobbar 8-22. Och hon har givit många täcken på att jag inte är förstaprio längre; jag har inte tagit det i alls förän nu. Men hon har sagt att hun kände det som en förlust då jag försvann i tunneln, tunneltiden staratde i 13-15 årsåldern.

Jag var ju verkligen framåt som barn, en riktig besserkvisser, skoj och skratt, och en skrythals. Då det togs bort, blev jag tyst och osäker försiktig och en lyssnare. 

De som jag känner från den tiden som tyst, var ju folk som gillade ta plats, som inte gillade besserwissers och som njöt av att jag lyssnade. Jag är en besserwisser, åsikterne mina har alltid varit krystallklara, och de människorna som fäste sig vid mig och gillade mitt försiktiga jag, har klarat omställningen dålig, när jag blev en pratig bessewisser igen.

Men folk har även problem med en bessewisser med dåligt självförtroende, det verkar bestå efter tunneltiden. De folk som ser motsättningar i en bessewisser med dålgit självförtroende kan gå riktig i gång på mig. Antigen får jag vara en besserwisser med självförtroende, eller så får jag nu bara hålla mun.

Det ultimatet är däremot: Mission impossible.

Jag blir nervös av ljuset bredvid sidan, det är som en nerräkning mot dommedag, det var ju efter jul jag fölorade mina förluster. Jag trivs inte, det är jul snart och de spår om rekordvärme på upp emot 14 grader äh värmegrader. Ljuset är som luntan på en bomb, det måste nu ha blivit lite för mycket för mig när ett mysigt jul ljus, får helt andra associationer.

Varje dag ser jag ljuset brinna närmare och närmare 0, jag blir nervös, alla klimatproblem pluss alla de andra problem här i världen, måste ha blivit för mycket för mig.

Salut!

I min släkt finns otryggheten lagrat från några generationer tillbaka, och som arv fick vi hus på sandgrund, när mor ringer i dag börjar sandgruden eller möjligen leran att rinna bort, och urholka hela min grund. Jaja, vi har alla våra bak grunder att bära runt på. Och i dag är det ju min grund att skapa mig en grund till att grunden består. Den du!

Kommande julveckan tänker jag skriva några korta grejer, men fokusera på julmusik för dagen. Jag hoppas nu att med min grund eller bak grund eller utan grund, att lämna temat mig, jag är inte så märkverdig häller, för att säga det lite kristeligt, så har vi alla våra kors som vi måste bära runt på.

Och det tar ju ett helt liv att bli en människa!!!

En ny känsla har kommit: tacksamhet. Personer jag möter berikar det. Ok allt från barndomen är borta, samtidigt har inte förmågorna blivit borta. Det går att göra en ny trädgård. Tacksamheten även mot mannen jag  ofta är arg på, men som gav mig möjlighet till ett värdig liv, och det finaste jag har: mina döttrar . Och ett hem och en fasad och hund och hund och katt. Fortfarande har jag min mor, moster och min brors familj. Fortfarande har jag kvar kontakter från mitt vuxna liv. Tacksamhet är en flyktig känsla. Jag får odla den. I möten med nya folk som Emma, ser jag vilka fina folk motgångarna odlar. Kan jag vara så dryg att hävda att ur den svartaste motgång blir en människa till. Det vill säga att hela människan, med hela sitt breda register mellan svart och vitt och mellan död och liv. Där livet har vist sig i hela sin brädd från grymhet  till visdom. 

Tacksamhet är en flyktig känsla, snart klagar jag över värmen, det går emot 30 varmegrader i dag!