o 101 dalmatiners

Ja kvinnan bakom 1001 natt klarade detta, för att undvika att bli avrättat av sin hänsynlösa make, prins elle shah eller vad det nu var. Om du måste veta vad som händer nästa dag, kan du inte avrätta informationskällan.

Eller kriminalboken som drar läsaren igenom en rå verklighet av mord OCH vad som drev personen till detta drastiska beslut.

Mystik, att förstå en människan mentala irrgångar, som kan leda till egentligen vad som hälst, spänning, identifikation och emapti att leva sig in i någons öde så att du följer persoenens öde genom svårigheter och till en final, där även boken eller filmen slutar.

Disneys 101 dalmatiner, många och långa färd i dramatiska och på håret upplevelser.

Ondskan, hatet och hur man löser innre och yttre konflikter, sjukdom, frågor och svar.

Att förstå!

Jag skriver en "anonym" blogg, och om jag nu vill att du ska fastna, då börjar jag göra en berättelse av det och om du missar nästa kapitlet i såpan, så händer vad då, det får du veta i nästa kaplítlet i 10001 episoden av den anonyma innehållslösa egotrippen, så häng med, annars (om du tror på skrock)!!!

Vad är skillnaden på följare och förföljare? Gillande och stalakande, när jag själv har tryckat på min hemsida 50 000 gångar, är ja då men egen följare eller förföljare.

Facebook! Vi vill bli gillade, men det vi önskar är något som är skadligt. Skadligt?

Ja att sitta att surklar efter gillanden och för många kommer ångesten eller oron när vi stänger och det är utanför vår kontroll, och vi är osynliga.

Facebook och andra vet hur de får följare, att spela på människors svagheter, som att gillas eller inte, att få flest gillande, det är sant vi behöver inte alla dessa folk som söker sucess.

Men livet är ett pyramidspel, där någon gillar och andra gillas. Det har låg status att sitta att gilla det andra skriver. Bingo är 50 000 gilaanden eller förföljare. Livet ÄR ett pyrmaidspel, och det vill alltid bildas när folk grupperar sig. Vi undkommer inte 'vårt eget öde.

Men vi som kanske har kommit fram till att detta inte kan vara det optimala livsvalité, som gärna skulle ha vänd på hela pyramiden, har ett jobb i att pyramider inte automatiseras. Som dagens världspolitik. Då blir det ju verkligen skrudd, folk som jobbar hårt med lågstatusyrken föder lata och överärnardea psykon.

När jag har varit 50 000 gånger på min egen sida är jag då gillad eller ogillad, och surklar jag. Så klart, jag är ju en människa och kommer inte undan att jag är skrudd ihop precis som andra människor. Jag näras och täras av gillanden.

Att skriva böcker är ju inget om en säljer typ 10. Det vore om Horace bedömde den så bra att den är för bra för folk flest, men säljer du millinoer som harry potters mor, då du. Men kanske är det något annat med konst, den kan ju vara bra på riktig. Ingen pyramid liksom bara kvalité.

Där du är något jag inte tänkt på, det finns ju kvalité. Min analys blev för enkel. Om bloggen vore kvalité, så behöver jag inte trycka 50 000 gånger själv, då ville jag få förföljare. Konst är mänskliga uttryck och då är inte allting pyramider, det finns säkert oaser i bland alla pyramider. Hur vet man själv att något är konst eller fint handverk? 

Gud, vilka svåra fragar du ställer damen, är det liksom jag som skall svara på det då. Jag är ju inget orakel. Orakel! jag behöver svar genast, jag vill veta mera om kvalité!

När det gäller denna bloggen blir det oordning, jag har betalat för nya sidor, men efter fanns de inte och jag måste snåla på mina gamla sidor, och det börjar bli oordning.

Ja jag är hemma från sorgkursen, det börjar bli en ordning när det gäller dem, jag börjar fatta vad jag sörjer och hurdan.

Jag vill inte bli som pojken de kallade DET, jag vill ha tillbaka mitt liv, regin, kommandon och vara härre eller fru i eget hus, jag vill inte domineras mera. Och jag vill inte acceptera den typ av relationer.

Då har jag eller sorgen två stora problem, min kusin och min bror. Båda är inflätade i min barndom, den ena räknade jag som den goda den andra som inte. De två har något gemensamt, båda lämnade kommunikationen med mig, båda är dominanta, båda vill vinna, båda har säkra karriärer, båda har hem, båda har fasader och ingen av dem önskar något samtal.

Om min kusin vet jag att hon gillar bättre många folk än tvåsamhet, jag vet att hon vill bli gillat och jag vet att hon inte blickar inåt. Om min bror vet jag att han läste filosofi i de åren han försökte hitta sig själv, att han ser på programmet hemsökta hus och troligen tror på spöken.

Jag tror ingen av dem är intresserade av att vara den barmhärtiga samariten. Båda är nog rädda för sin egen sårbarhet, och jag tror att de ser mig som ett potentiellt problem för sin egen lycka. Nu kan de ta det lugnt, jag har ingen intress av at göra dem illa. Men jag tror mera det är motsats, långt där inne vill de gärna at den inte skall rubbas hierarkin, och att de inte bryr sig om det går bra för mig, eller kanske även tycker det är bra åt mig, skrythalsen! Jag var ju framåt som barn, mera än de. De vill inte at jag skall ha någon plats på någon arena, den är deras nu, arenan. Karriär är en garanti för status, som är viktiga för dem. Karriär är en ekonomisk säkerhet och de behöver inte bikta. Eller gå på socialen, eller känna osäkerhet, de kan hålla hårt på korten, de behöver aldrig mera prata MED mig. De behöver inte blicka innåt där sårbarhet och skuld bor. De behöver inte sätta mig fri. Då deras rättigheter övergår den. Det är jag som får problemen, utan samtal står jag som tidigare sagt i schack matt. Jag ville gärna ha hatt de här samtalen, det är jag som sitter fast i detta, och min relation till dem. Det är jag som sörjer, det är jag som behöver tillgång till deras hjärtan. Men har de nu tillgång till sina hjärtan? 

Jag har ett sorgarbete på gång, jag vill inte bli DET. Jag måste själv koma loss ur mitt beroende av dessa två som källa till bearbetning, De kommer aldrig komma. Jag vet inte hur jag skall ta mig ur detta samanflätade samliv genom hela barndom och ungdom, där jag har tagit skada av det, då kommunikationen som vuxna uteblev.

Kommunikation handlar i sitt bästa om att sätta varandra fri, att kunna säga de rätta frigörande ord, att vilja visa att man vill varandra väl i grunden. Men alla är inte lika, för någon kan samtal upplevas som hot mot position, mot privilegier, mot föreställningar, mot fasad och yttre självbild. Mitt liv är så stor del av gemensam historia med dessa, och det är som att ge bort delar av hjärtat, armen och hälsan.

De flesta historier handlar inte om att rättvisan sägrar, men jag tänker inte förlora, och jag behöver inte att de skall förlora sina ansikten, jag behöver ett recept på hur jag kan stänga dörren så att de inte hemsöker mig på natten, i mina drömmar, där det fortfarande gör illa. Jag behöver få frid eller ta friden tillbaka. Dessa folk betyder ju mycket för mig, men sedan det tydligen inte är ömsesidigt, blir det mitt jobb. Det blir jag som måste stoppa dem från tillgång till mig på natten, när jag utan något intellektuellt skydd, får strida natt efter natt efter natt; och det är trots allt jag  som låter mig hemsöka.

Och måste få ett slut på det. Dock har jag ännu inte hittat receptet.