heter hon!

Lika lite som jag kan skriva retroriska analyser, kan jag skriva romaner. Jag vill inte skriva romaner, och igen måste jag tänka vad jag ska bli när jag bli stor, föröda min och andras tid: Med ord, innhålslösa ord! Jag kommer inte få följare på det sättet, med att bjuda på fisketur. Och är det det jag vill? 

Därmed lämnar vi Viktoria och kvinnan heter nu Felicia, och så här kan det gå då, enligt Cornelius:

Jag var på teater och såg en verson av Knausgårds, Min kamp, jag blev alldeles illamående och det är första gång jag har reagerat med avsmak direkt! Hur långt kan MAN sjunka för att få sitt navn på en bok eller flera. Den egoismen han skriver om, är den som jag har levt under och som precis som med hans fru som hamnade på psyket, nästan tog mitt liv. 

Hur lång toch lågt kan man gå för att bli stor. Fy fader. Denna bloggen handlar om min kamp, detta är bara i två år, jag kan inte läsa mina egna dagböcker från så långt tillbaka som jag vet, det går inte an att öveleva i de. Och jag har alltid varit anständig, haft hög moral, inte skadat mig själv eller andra, OCH tänker inte alls ge ut mitt liv för öppen scen, jag är ju kvinna och som kvinna, säljer jag inte mitt privatliv för att få en titel på en bok. Jag har fått tagit straffen för det andra har gjort, det var inte jag som slog mig och uppfostradd mig som en slav, men kampen får jag ta själv.

Jag hade nog inte som Knausgård fått sälja min kamp ändå, jag är kvinna och då tillhör min kamp facklitteraturen, och lågastatus som inte säljer. Jag har ingen aning om hur bra Knausgård skriver, men det han skriver om får mig att må illa. Jag kommer fårn en släkt som måste sakna empatigenet. Mitt liv eksisterar inte, de som slog och log och tog från mig liv och vänner, finns i dag i levande livet. De pratar aldrig om det, om jag pratar om det så finns inte gensvar, de har vlsat att de tänker fortsätta att utplåna mig. 

Jag förstod inte som barn att anständighet triggar igång bara mera och flera fulheter, anstendighet tål inte den oanständiga. Det kalls för trigger.

Min historia är mitt jag, den är 80 % av mittt jag den tillhör inte forum som psykologer eller anhörigmöten, den tillhör vardagssamtalet. Det tillhör finrummet, det här är jag och då jag förstod att någon går i gång på att du vänder det andra kind till, så fick jag lära öga för öga och tand förtand, men med anständighet. Och med hög stilföring.

I dag lever jag i skåpet, den jag är är det inte plats för, jag är inte länger stillfaren och blyg, jag behöver stor plats och en tillåtande attidtyd och att få vara alla sidor av mig själv. De villkor finns inte och skåptillvaron blir värre och värre.

Jag tror det är därför jag skriver blogg och inte dagbok, jag hoppas att EN som läser den ser längre än orden och ser MIG eller ser mitt JAG, och förstår min situation. Jag har fastnat i skåpet, det är alltid de oanständiga som vinner, de behöver inte alls ta några hänsyn, och de tar alldeles inte hänsyn till männsikor i skåp, tyvärr.

Alla man vill utrota blir utsatt för detta, vid att försöka utradera deras historia, så försökte man utradere dem, för om dokumetation inte finns så finns det ingen trovärdighet.

Fankern, hela det liv jag har levd som barn finns inte, bara hos mig, böckerna och alla nerskrivan ord är borta, dagböckerna och skolböckerna. Min mors och brors ignorerande, min kusins hormonteori, min fars bortgång, min moster, som sa att detta är inte ditt fel Anne, och det är inte dig det är något fel med, men mera sa hon inte. 

Hela mitt liv försvann i barndommen och det kommer å ta längre än ett liv att bli en människa. Jag väljas bort och bort och bort och fattar inte att jag själv måste välja in mig och står på egna ben. De jag har vald mig in i mitt liv, väljer bort mig och vid att alltid stå till erbjudande får de rate mig påny och påny och påny och påny till den dagen jag fattar att det är faktisk det de gör och att det inte är snällt, det är fult. Om jag är uppväxt på smulor och det också är bröd, så gör det att jag alltid svälter. 

Det är klart att när man svälter letar man smulor, men det kankse tillhör en av de illusionerna jag faktisk måste av med, jag kan inte välja folk som ger mig smulor, men vad är alternativet? Jag vet inte, hittils har jag bare sett smulor.

Utan att ha räknat, blir det ungefär så. Och 101 nätter på flykt av mardrömmar.

Jag har en stor klump i hjärtat, i bland är den sorg, men i bland tar den en skepnad som gör mig rädd, dets innehåll känner jag inte ännu, dens budskap är att det är fara att närma sig, den signaliserar rött och jag blir rädd, för den den signaliserar även budskapet om att broarna tilll tryggheten är bränt. Jag aktar mig för denna klon i hjärtat, jag har så stor respekt för den, för att den inte ska aktiveras och sätta klorna i klumpen i hjärtat, så att dess innehåll rinner ur och förgiftar min kropp. 

Attans, jag ser fram emot slutet av bloggandet, att ta den bort, att inte behöva offra tiden min här. Vi har alla männsikor våra illusioner, och att jag skulle bliva min personlighetstyp, måste jag en dag bara accepetera, och jag måste acceptera alla andra personligheter. Att jag nog är lojal och känslig för förluster, är nog inte bara min perosnlighet, men just min skadade personlighet. Jag kan ju inte hålla på att ändavända på det. Jag måste förändra det som går, och acceptera rästen. Jag längtar efter dagen då jag kan släppa mina kusiner. Att sörja henne så klart, men det ingår även i min skada, att inte klara så väl att folk lämnar på det sättet. Det leder till långdragen lidnde och det måste ta slut. Min kusin hade ju sina illuskioner, jag kommer i håg att hon sa att hon kanske fick bättre tid när hon belv pensionär, att jag kände henne ju, osv osv. Det var hennar illusioner, jag är ju inte till för att sitta att vänta till jag blir pensionär, och tyvärr kände jag henne inte längre. Hade jag gjort det så hade jag nu kanske förstått henne. Hon är karriärist, det betyder en våldsam tryck på henne, det betyder säkert att vara i försvar, det betyder att omge sig med dem som passar hennar situation, det innebär nog ett folkus som inte ger tid till djupare tankar över vad folk utanför hennes dagliga rutiner bär på. Och jag tror att hon rationaliserar och har sina illusoner. Hon är nog inte lika lojal som jag är och sörjer inte lika starkt, då hade hon förmedalt det tror jag. Det vill säga at hon inte är som jag och jag borde nu tacka för att alla inte är som jag. Men alla som mig hade världen varit ospännande antagligen. En av mina och allas illusioner är att folk känner och tänker som jag, de gör inte, för folken jag kände ville aldrig svika enligt dem, de ville haft andra förklarningar. Jag skulle betalat miljarder, för att få veta vad de tänkte eller tänker, det vore den snällaste gåva i mitt liv. Jag ville släppa att tolka utifrån mina snäva referens ramer, och jag kunde bli fri. Jag undrar på om någon av dessa är så snälla att de kan ge mig detta. Eller vill de att jag skall sitta här och skriva. Likgiltighet och svek är något jag inte kan tro på när det kommer till dessa människor, det är nog därför det plågar mig vidare. De som utrotar andra måste först göra om dem till råttor eller kakckerlackor, men det är ju en annan sort människor är dem jag har känd. Därför det finns säkert så många rationella förklarningar, som ville ta bort dessa olösliga frågor hos mig. 

Det önskar jag mig i födelsedags-present!