i

kan man säga att man säger bort stöd? och utsätter sig själv i klimatfrågan eller i klmat-nödläget och i den omfattande artsutrotningen? Ja visst, sedan det inte tas upp som verklig på teven, just nu var det på teve 4, vems fel det var när en dam lutade sitt säte för långt bak för mannen bakom, självklart är svaret, att det var fel av båda två, sedan de flög. Det att förneka en helt pågånde verklighet, måste vara det verkligaste i just mitt liv, förnekande. och måtte just jag då välja att utsätta mig just för det, sedan jag har fått underkänd min verklighetsupplevelse tildigare, som verkligen var verklig. Så valde jag verkligen igen något som borde vara så självklart, men faktisk förnäkas öppet. 

Ja just det, leder till ett hemskt brist på stöd, jag blir fattig personligen av det. Det har varit nästan lika tungt att stå själv där, som i de andre situationer utan stöd. Hade jag haft bättre stöd, så kunde jag ha påverkad med långt större kraft. Att mina erfarenheter gör att jag kan exisetera utan stöd? och åsikterna utan större uppbackning? Då tänker jag på stöd från folken som jag redan känner från vardagen. Ja, fast det är lika med känslan av en jordfärd. Visst vill jag stå upp för det, sedan för få gör det, men jag väljer bort det tidningen och teven inte gör, min egen popluratitet, sedan det som jag ger mitt stöd till, räknas just nu inte för något större.

Att bilda stöd, får ske, fast jag står fast på ett beslut om att inte överge miljö-nödläget för barnens skull, det är omöjligt att svika dem, för något som jag nog inte hade fått oavsett, ära och beröm. Jag är nog inte gjord för det. Jag kan inte följa konjunkturerna på det sättet.

Personligen tycker det är ganska så blint. Så det kan jag verkligen inte göra.

sa jag till, stod upp mot mobbningen och styrdes av det jag tycket var fel och rätt, och var inte rädd, dessa förmågor har jag dragit med mig resten av livet, att ensam stå upp för något utan stöd? Det går bara till en gräns, och då jag blev stående ensam och peka på orätterna, började det handla om liv eller död, för min egen skull. Jag har aldrig avvikit ifrån det jag menar är rätt. Men sedan kan man inte stå kontinuerligt själv när det börjar skjutas runt en, och på en, miljörörelsen behöver visa varandra uppskattning, sedan vi kommer nog inte få medaljer när det kraschar, det blir en fråga om att vara helhjärtat i samvete-frågor. Och sedan med bara stryk faller man och sedan faller saken med den. Det kommer inte finnas laurbärkransar vid mållinjan, det finns bara den innre samvetet och ett behov för förebilder, även för alla oss som driver med mijöfrågorna. Förebilder är någon som gör, utan att kräva kompensation.

Det handlar om en stark känsla av vad som är fel och rätt och att kunde lita på den, och med aktivt stöd ge alla kredit som ställer sig ute i kylan. Ja, eller supervärmen. Det är så lite självklart som det går. De flesta vill ha sina bragder mätat i någon form. 

Jag trodde jag bara var anhörig och medberoende men via den vården som kom på, förstod jag våren 2018 att jag har växt upp med sjukdommen posttraumatisk stress sedan 5 års åldern ungefär, det är övertydligt och det borde vara omöjligt, eller hur? Den går det inte att återställa, det är rama schocken, jag trodde ju att folk flest hade något så nära av livserfarenheter. Den går det inte att återställa, vad gör man då då? Man gör bara inget, bara förändrar sitt eget förhållande till det och dem som var, och hur många nya förhållningssätt klara man att anamma? Inte särskilt många, så det kommer väl att halta, men sedan kan man aldrig välja in personer mera som inte har en viss kompetens som människor. Och man kan aldrig ta för givet att de bara kommer, så därmed är det omöjlig att ta livet för givet längre. Livet är inte förgivet.

Hösten 2017 höll jag på att dö på riktig, efter 1,5 månader med sömlöshet och tre veckor då jag enbart spydda, skapade schockvågor i mig, då ingen kom och hjälpte mig, och då jag tog kontakt med vården, uppvisade de sidor som tillhör skammen. Självklart vill jag anmäla det också, de enskilda fulingarna jag mötte. Det går inte passera det, och då förstod och fruktansvärd ytliga fina idéer kan bli, om en inte är en människa bakom. Att bli liggande själv och invänta döden, var något så absurd här bland allt för välnärda medborgare, som faktisk delvis saknar innehåll. Livet på sin spets är aldrig roligt, men jag insåg också att jag måtte byta ut innehållet. Sedan jag har en stark känsla för rätt och fel, och faktisk insåg att många äger den kyliga fruktansvärda förhållande till det som är sina medlevande, så gick även något i gång. Det att sitta och bara se på dumheter, går inte. Föranledningen till att jag blev liggande och spy var också ganska så ful, och hur hanterar man fulheter? Man försöker självklart att återställa det som är möjligt att återställa. Och då har man gjort sitt. För mera än det som går, går det inte att återställa.

och sammanhållningen är verkligen främmandeord där jag bor, den gröna är mörk grön, den röda mörk röd, romern är helt romer, den narkomana komlplett narkoman, och delar i princip inga ting med alla de andra, de har elstängslar runt sig och om en stopper en mynt, så kommer precis vad du har förutsagt utur deras munnar. De verkar inte vara människor till slut, bara programmerade och även utanpå förklädda sina åsikter.

Där i bygden då jag var barn möttes alla på samma stället, mötesplatser som var gemensamma för all och alla var någon. Även 17 maj är en dag då alla mötes på lika fot, men det är bara jag som aldrig klarar att överge mig till det känslomässiga, och som står perifert i min obeservatörroll och knappast får ner en glass. De fina nationaldräkterna får jag inte över huvudet. Norge är mycket av ett folk, som delar något, och racismen är mindre i Norge. Den extrema racismen. Att mötas i det mänskliga som vi delar alla ihop, ger självklart en gemenskapskänska samhörighet och vilja att hjälpa varandra. Många kultuter har communitys där det finns en självklar sammanhållning. Den dagen man särskiljer sig, måste utanförskapskänslan bli så stor att det frodar attityder som inte är ok. Men det är häller inte okej att låta människor hamna så långt ut i periferin att de upphör att vara. Att vara så mot romer eller narkomana eller barn eller äldre eller kristna eller röda eller blå eller .. ja så kan man hålla på i det oändliga och måla upp fanden, bland dem som inte menar det som gäller. På ett tidspunkt i varje persons liv, tror man helt övertygat på det lilla man vet och sitter och vaktar sin filt mot de andra dummingarna. Att jag också är så, ja visst, men sedan har jag insikten om det också, och jag letar efter männniskan när jag möter någon, det som binder ihop och inte det som jag kan komma på för att se ner på den andra.

Att behöva sitt samhälle kan antigen ses som ofritt eller simpelthen ganska befriande.

I fria länder är kulturen en form av konsensus.

Det har varit den största brist-faktoren igenom ett helt liv, jag är van med att förlita mig på bara mig själv, och visst går det perfekt i vissa delar av livet, tills man behöver stödet, och då har det nästan aldrig varit där på riktig, dvs det nära stöd. Vissa peridoer har jag haft stöd, till exempel i Bergen hade jag personer, som jag kunde lita på. Och nu har jag också stöd, fast att bilda nätverk, vore fint. Att vara för själv, som Morgan Kane, innebär många egna erfarenheter och beslut, men utan varig stöd från folk som väljer att ge det, så vill en ramla hårt imellan. Sedan jag är van med att lite på mig själv, är jag ingen rolig typ, någon tror att det borde vara visdom som faller ur min mun, men det är det inte. Det är i stort ganska dumt. Och jag tar gärna över bedömningar, beslut och så vidare. 

Stöd borde finnas naturlig i alla grupper. Att ge det och inte att bilda barrikader. Och läger. Inkluderande borde den klimat och naturskyddande rörelse vara. Och lika inkluderande om den är blå, grön eller röd, det är saken som är det viktigaste. Att ha provocerande aktioner? Det ville bli mycket bättre om de var inbjudande och trevliga.

Stöd behöver nämligen alla. Och hur bygger man upp stöd? I en värld av läger?

Man stödjer någon, annars blir man bortstödd??

Se det var frågan och vi förföljer temat!