Jag är lite shockad över mina bröder i fosterlandet. De går fint klädda som fint folk, men är inte fina i munnen. De tillåter sig att omtala de med andra kläder, svart hår och i fall de skulle vara svarta
i ansiktet, ja det är ju ingen, mörkebrunt mera, så kan de säga de otroligsta nedriga saker öppet - om personen - ett personangrepp utan anledning, jag är helshockad, vet de inte att själen inte sitter utanpå folk
häller, tror de att det är huden som kommer till himlen, ja i fall de kallar sig kristna. De vet väl att man blir brun om man åker till solen, de har ju gjort det själv, de vet ju att det inte går att lära ett nytt språk
utan brytning i vuxen ålder, jag häpnar och stälnar, inte i posttraumatisk schock, detta är mera ögonblickets, freeze.
Ja du flockdjur är inget mysigt, nu har de blivit bruna själv, fast då i själen
mera, inte utanpå. De kommer inte till himlen på det där sättet, med förakt för de som inte ser ut som dem själva, det är ju sabla ointellignet, tror de verkligen att de är bättre, bättre i vadå,
att vara ofina i munnen. De måste ju själva klara att göra paraleller till 60 år tillbaka, de kan ju inte vara uppfostrade i ett uland häller, de har ju både lärt att läsa skriva och räkna, de agerar som de vore
analfabeter. Freeze! inte konstig att jag har frozen shoulder - den har blivit till det nu!
Nuja jag är inte flockdjur, vilken otur har jag alltid tänkt, jag börjar även förstå fördelarna jag har. Den lämnade
mig flocken och jag hade nu dött om inte jag själv har en drivkraft i att klara mig ensam. I perioder har jag varit fullständigt själv, i andra perioder var det någon, någon som jag lämnade, utan tack, och andra som stannade
men alltid lite långt bort eller som lämnade fullständigt, utan att säga varken tack eller adjö.
Jag går ju en anhörigutbildning, och i kväll åkte jag ensam till en föreläsning om spelberoende,
och vi var typ fem som lyssnade; 10 000 timmar tar det att bli proffs i någontin, och ca 10% är spelberoende i en viss ålder - ungdommar- och spelen är ofta att skjuta främlingar. Tillbaka till början.
Men jag hakade
upp mig i de 10 000 timmarna, för jag var nödt till att klara mig ensam och uthärda det mesta, ja långt mera än 10 000 timmar. Och vad är jag proffs i då? Jag ser ju att jag inte är flockdjur, jag ser ju under skinnet
på folk, jag är inte beroende av gillanden jämt, jag tål lite längre torka än andra, jag är nörd, då jag håller på med det samma i oändliga timmar, alltså blir jag proffsig i mera än
att uthärda.
Alla människor kan bli duktiga i något, de behöver inte klanka ner på andra, då blir de bara duktiga i det, särskilt om de anvädner 10 000 timmar på det. Det är ju bättre att bli
duktiga på någonting fint, som att se förbi det yttre och in i själen på folk. Folk blir till, när du ser dem, så gör det, se och gör människor till riktiga männsikor. Då behöver du inte
så dyra och fina kläder längre - du är fin nog ändå.