Julen

Vad väntar vi på idag? Vi vänta inte på Jesus, Flickan med svavelstickorna står runt vaje hörn på julafton. Vi har inte längre vinter, vi har fått en ny årstid, där allt i ett finns, kan vi kalla den flinter, dvs flom och floran är en del av den.

Väntar vi på klimatändringarna, eller vad firar vi egentlig i dag, det finns ingen snö, alltså blir jingel bells och snögubbar ol absurd, vi väntar inte på Jesus återkomst eller firar att han föddes. Vi skiter i Jesus, då hans budskap om att dela med sig åt de som hade minst, är inte i högsta prio i julen. Julen en ljusfest? ja absolut, det behövs, men med måtta, i dag drar den igång klimatändringar, det är ljusfest utan måtta.

Julens barnens dag? tja då velat jag ha gjort den småskalig, trevlig och utan all digital teknik och plastleksaker.

Julen har blivit en typ av alla dödssynder, frossa, girighet, lättja, de gamla och de nya: FalskhetHatHänsynslöshetÖversitteriTrångsynthetFrämlingsfientlighetGirighet:

De har glömt rettskaffenhet, den liknar fanatism, där rätten min övergår rätten din, du tar fel för jag har rätt, du förlorar då rätten är på min sida, men Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ?

Det finns innegygda motsättningar i allting, min kusin har blivit rättskaffen, men hon gjör något som få kvinnor klarar, att göra karrriär, och om har en själ eller är en själ, är något jag inte vet.

Kanske det inte var så dumt det antiken kom med, den gylna medalväg och det beror på, och biblens det är en tid för allting; allting blir som en våg, en husmorsvåg, där balansen blir viktig mellan karriär och själ, mellan jul och vardag, osv osv.

Om julen ska vara ne fest i dag, måste den ha rot i verkligheten, i klimatändringar, brist på snö och äventyr för samtiden, berättelser om hur det är idag, vilka barn som föds in i vilken tid, och presenter som faktisk gör en skillnad i barnets liv, det är en gåva att ge aoch att få, men gåvan måste komma från hjärtat och själen, mycket mera mäst blir fel i julen, det har vi i vardagen. Kankske är dagens flickan med svavelstickorna, dagens pojkarna med smällare, de är på glid i en utförsbacke. De nya julens berättelser måste handla om det och dem som står ute i decembervärmen bland rosor och smäller smällare, det är ju redan för mycken ljud i julen. Smått smalt och svalt, inte Stort Smällt och Svält, blir nya budskap.

Och för en troende hedning som jag är, så är julens budskap vackert om det anpassas tiden vi lever i där Allt för mycket av allting: Då handlar det om att i högtidor gör vi högtiden annaorlunda än vardagen, vi tar bort de störande moment i vardagen, skalar av och bort det onödiga och sitter igen med vadå? 

Ja var och en har ett ansvar för att tänka på vad de är med om, om vi vill ha högtid, då skapar vi den enligt de visas böcker, vi kollar ut genom fönstret och ser vad vi behöver göra, vi kollar upp mot stjärnhimlen, och är den inte borta i smoggen, så finns det kanske någon ledastjärna än i dag.

Jag har ju skrivit min önskelista, kvar igen står att kolla hur det gick med förra listan på nyårslöften, göra upp status för året, skriva nya nyårslöften och förbereda min sorti, som bloggerska, jag komer ju att bli sjuk utan detta, så då måste jag ändra konceptet som det heter i dag, jag måste omorganisera och ratioanlisera min blogg: Jag vill ju ha karriär, och får hämta fram min gamla portifölj- äh detta är nu säkert båda out och gammaldags, när det kommer till portiföljer, är jag på tunn grund.

Jag är alltid vid en vägkorsning! Jag har inte längre behov för att berätta om familjen, jag hoppas ingen av dem har läst det här, jag har börjat att önska min kusin allt gott igen, ja som sin egen dam, och jag önkar min familj det bästa. 

Men jag kan inte ta bort bloggen, det är det ända dokumnet jag har om mitt liv, allt annat är borta folken böckerna samtalen.

Lösningen blir nog att döpa om hemsidan så ingen hittar den, kankse det funkar med en namn på arabiska, svenskar och norskar läser inte arabiska och araber läser inte svenska, stor sätt.

Jag har inte hittat min plats än, jag är socialt beroende, men funkar dåligt i grupper, jag vill inte leda och vara uru guru, jag vill inte ledas, jag är alltför högfärdig till det.

Jag vill inte skapa dålig stämning i grupper med att sura, jag blir då anspråkslös och det är ingen mening i det.

Jag är en del av samtiden: En mot alla och alla emot en. 

Jag kan inte vara på forum och pula med något liten grej (pula betyder samlag på norska). Jag är har för mycet storhetsvansinne till det, och jag har för lite storhetsvansinne till att pula med de som har/tar utrymmet.

Jag är nog en korsning mellan mr. Bean och mrs Bucket live, men inom mig bankar det ett hjärta för de stora frågor, och hur jag kan bidraga, behovet för att realisera de evt potential, för att meningen med livet är just känslan av att göra något viktig, på riktig.

Och här står jag och stampar och kommer inget vart, det är just där jag måste släppa, meningen med livet kan inte vara att jäkta meningen med livet, eller hur?

Om jag gör inget, så kanske det var det som var meningen med livet.

Talang och idol? Nej.

Jag klantade till det på Facebook, med en miljöchatt. Det blev nog ändå bra. Jag är ingen riktig miljöhjälte. Miljöengagerat, ja. Miljöhjältar är sånna som skaffar nätverk startar folkhögskolor, och gör en reell skillnad.

Min tid på facebook, som miljöpredikant är över, jag har inte omvänd en enda person. Återfall? ja visst.

En fantastisk blogg som ger jobbuppdrag? Nej! Detta är bara privat och väldig privat, och var den enda möjlighet att hantera två år av mitt liv.

Nu hanterra jag det bättre, jag vill inte skriva om släkten mera. Nu är jag ferdig med detta, och det skapar bara större distans. Återfall, ja visst.

Att få bloggen ut från tillgänglighet. Ja visst men behöver nog et halvår minst på det.

Att inte jäkta, skriva utan koll på hur det landar, utan att veta hur folk tar det, och utan att någon efterfrågar det. Nej! Återfall, ja visst.

Att inte ha någon koll på kvaliteen av det jag skriver, att tro att det en gör på Facebooken är något större bidrag, medan det är totalt insiktlöst mycket av det jag gör, rent objektivt.

Jag har varit utan energi i typ över 30 år, jag är trött, och behöver återhämta mig. Jag kan inte springa efter folk, evt miljöuppdrag, och tro att det gynnar någon.

Jag behöver återhämta mig, jag behöver invänta folk uppdrag, att de kommer, och jag behöver kunna bli självförsörjande, dvs avsluta rent ideella arbeten, som inte gör större skillnad.

Jag behöver släkten vänner och kontakter som ringer mig, som vill ha mig med och som tycker jag gör en skillnad. Och jag behöver prestera efter förmåga, den är inte så stor.

Nu går jag en distansutbildning, och jag behöver även samla mig och använda mera tid där.

Om jag inte går till berget, så kommer det till mig? Nej det är nog verkligen högmod, och jag måste ut av falska illusioner av vem jag är. 

Miljöhjälte? En eldsjäl är jag, men jag är för trött till att skapa någon större brasa. 

Jag vet inte riktig vem jag är, och jag saknar lite social kompetens, ja om jag skall driva det jag håller på med lite längre.

Jag önskar att jag kunnat avluta här för alltid! Jag vill inte vara miljöklant! Jag vill ta det lugnt!

Återfallsrisken? XXL

Hur jag tror ideallivet vore:

Drömmen om slekten närvarande, kusinen och jag mötes en gång per månad i Stockholm, lägger bro över det som har blivit dumt, och mötas utan livvakter, och testar olika fik i Stockholm. Pratar om löst fast i en timme innan vi skiljs. Moster ber oss alla hem på mormors gård, och där i sommarsolen möts den sidan av släkten i harmoni, medan temperaturen är precis som i barndommen 43°C i solen, som förut är det kortspel, vinbär och olika spel i trädgården. Mor och bror med familj har med musik och poesi, min mor gläds på mina vägne och är nöjd på mina barns vägne, det finns ingen missnöje och bror öppnar upp för hur han har det egentligen.

Jag är analytisk rådgivare i en grön organsitation, jag har en stressless-stol och i arbetet finns inte stress och kaffen kommer från Södertörn högskola, som har Sveriges bästa kaffe. Annanvar vecka möts käre kristine och jag och diskuterer livet i % och statisktik och siffror. Min man är tacksam och inte kronisk missnöjd, och vi går promender i helgen i vackra Naturreeservat, i skogen i kulturlandksap på fjellen och i bland med den yngsta och den äldre dottern med sambo.

Jag fortsätter att möta mina gymnastikk-kompisar, men nu går vi på pilates, och fikar efter. Jag och maria möts i botanska trädgårdar, där vi fikar. Telefonen ringer i bland och där kan finns välvilje, korare samtal och de som ringer är de jag bryr mig om.

Nej, det låter inte riktig bra, något skorrar. Kan det vara jane austens 100 böckers Pride and Prejustice. Att alla har sin agenda, att ingen ting är längre som förut och att alla gamla sanningar är slut.

Något av det här har jag redan, och något kan vara värd att tänka närare på, men vi står alla i vägen för oss själva: På den ena sidan tror vi att vi är våra bästa Jag redan, samtidig som vi tror oss inte vara bra nog, och är redan i självförsvar när vi mötas, berädda på mentala dueller, för att vara på den säkra sidan.

Sedan gymnastiden har vägvalet varit miljö och miljöfrågor, och att ha något jag skulle ha haft sagt i dessa frågor, jag har en järnvilja och en riktining och jag har ett realtivt starkt inellekt. Nu skall jag argumentera varför jag nu, måste göra ett nytt vägval, jag gav aldrig upp drömmen om mitt vägval: Miljön.

Men nu följer jag retorikens mall om argumentationen: varför jag nu tar vägvalet att ge upp min stora livsdröm.

Tesen: Att välja bort sitt vägval miljön, då på ett högtpresterande nivå:

Hovudargumentet är att jag kommer inte dit jag vill, det kräver något jag inte har.

Underargumentet orsak: Och det är mina svaga punkter, som jag fick genom uppfostran.

Argument 2: Jag stöds i dag inte av familj släkt gamla vänner nätverket eller avsaknad av gillanden, rätt och slätt. Jag talar till Ingen när det komer till miljöfrågor, bortsett från de som jobbar med miljöfrågor, men där råder konsensus, och det blir ointressant om det inte når längre ut till en större krets av redan omvända.

Argument två: I dag går vi sannorligen mot kaos och möjligen krig, det går inte att se förbi det om vi verkligen tar in platt-tevenyheterna, det råde redan kaos i Europa, och vi måste börja tänka på det.

Underargument: Retoriken är lika med den som före 2:a världskriget, välfärdsystemen är underminerad, rasismen och intoleransen blommar upp, och fattigdommen gör samhällen sårbara, fusk och våld och mened är i dag i själva det apparatet vi skall kunna lita på myndigheterna, människovärd har sjunkit. Det blev många underargument.

Argumentet 3. Jag är bättre, men har ptsd, skamlig nog, med jämna mellanrum råkar jag ramla i det mörka hålet, som jag fick med mig från barndommen, då alla svek. 

Underargument. Det är en fallasi, alla svek möjligen inte, men det är så JAG upplvde det. Det kallas anhörig-rollen, den rollen jag fick som barn.

Underargument 2: Jag har kommit med på anhörigterapeututbildning och där har jag en möjlighet att realisera mig. Jag känner rollen ut och in, jag har en empati, en baskunskap, jag kan få vara mig, alltså en människa med en Akillespunkt, där det inte är så skamlig att jag utvecklade ptsd, jag kan få möjlighet att få ta det lugnt.

Argumentationen tog slut. Men det jag behöver lära nu är ju att kunna lära skydda mig, välja bort det som triggar de gamla såren, inte leva för öppen scen, men i mindre forum. 

Intresset för miljön tar ju aldrig slut, fast vissa drömmar gör det: 

Jag råkade se frukostteven och att de läste från boke till exfrun till akademi-Horacce.

Aldrig har jag blivit så illamående och skäms på andras vägne, at lägga ut åren med att citera grälen, är skamligt. Det skamliga var att det var som att citera egna gräl, det primitivaste och nedrigaste, där en aldrig möts och spirlaen går neråt mot avgrunden, både verbalt och känslomässig. Att skriva en bok om det kan vara allt från skämmigt till den mest realistiska bok skriven någonsin. Vid varje gräl är man övertygat om sin egen rätt och den andras ondska. Man försöker nå fram men kommer bara längre och längre bort och till slut är realtionen sten död.

Jag har haft några riktigt jobbiga år, där jag harit tagit tag i de realtioner som jag haft, och börjat jobba emot att inte vara så väluppfostrat annpassat, som jag varit.

Där finns det även en våg, det går inte att få total balans, och några kamelar får en svälja, men är obalansen total, funkar det inte.

Jag blev uppfostrat bland selfies, och har valt selfies per automatik, det är det som kallas innlärd beteendemönster.

Det har varit för tungt för mig de senaste åren, bredvid min mosters kaos, som jag kom till då jag skulle vara till hjälp då hon var allvarlig sjuk; att älska någon och se en ovärdig död, fast hon var en gentlekvinna och dog en värdig död. Men sorgen är iskall, jag tillhör nog de som känner för mycket.

Nästa man var min far, och där satt vi sex dygn, innan han dog, det som var mest påfrestande är att veta vad han tyckte, älskade han mig, oss, sin familj, eller hade han fått nog. Han sa jo aldrig något, men han var inte värdig bemött, varken då han jobbade som läkare, i sitt eget hem, och jag hade förlorat han decennier innan han dog.

Jag skall inte gå in på förlust nr 3, men det som har varit min morbida hobby när jag blir ledsen är att planera en inbjudan till min begravning, den kan inte vara impulsiv, den måste vara välplanerat, och där tar jag bort alla som inte hörde från sig medan jag lävde. Det är och var den värsta terrorn mot mig, tysnaden. Och den var total från vissa. De andra jag tar bort är egoisterna. Jag kommer till att göra en vacker inbjudan, och där finns snart inga kvar. Min aller sista resa skall vara värdig. Jag tar bort alla relationer som inte var och är på riktig, jag tar bort gökarna gycklarna gaptrastarna. Det är bättre att begravas som Elaonor, än med de som gillar att vara Selfies, även på begravningar. Jag tar bort dem som tog bort mig, och jag får en balans till slut. Och om de kommer ändå skall jag stå vid pärleporten och skicka ner dem dit de hörer hemma. Och där kanske de lärer den läxan de aldrig lärde medena de lävde. Och jag hoppas lexan blir riktig ovärdig. Min sista önskan? Jag hoppas jag kommer ur tungsinnet innan dess.

Ok när jag blir slut, finns presten, det är något med dessa riktiga kristna som ger utan att ta en krona för det, hur länge klarar de sig innan de är bankerutt, när alla tar i dag. Kommer de åt något som är gratis, så tänker de inte på kostnaden för de som gör idellt gratis arbete.

Jag är trött, men även sur, sur över att vara snäll, vad är det med den j. slekten, är min moster den enda som kunne visa empati, då hon både sa att detta inte var mitt fel och att hon hade sett hur vi hade det.

Sa hon det inte vidare till de andra i slekten, dessa soppgökar som bar tycker synd om sig själva, och där stannar allting. Jag vill ju gärna veta mera från de som visste.

Är jag den enda som har förlåtit min mor, hur kunde de låta henne ligga sjuk i 100 år utan att lyfta ett finger för henne eller mig, de tycker synd om sig själv, men det var ju jag som satt där för fader, om de nu tycker så synd om sig själva, och inte en gång har medkänsla nog att ringa och berätta lite om vad de lider av och vad de vet, om vår familj. Om min döda moster vet, så måste hon ha berättat. Är hon den enda anstendiga av alla dessa sopptossar. Jag surar, den annars så trevliga jag, är sur och jag tänker sura så lenge jag vill, jag skall vara odreglig sur ett tag.

Ja fast nu sitter alla framför platteven och sörjer pga av Brüssel, medan de vänder det andra kind ifrån sina medmänniskor och tror de gör något vackert och soledariskt. Gå nå för fader ut och bjud hem en muslim, Sluta prata och gör något, Bjud någon andra än från innersta krets på middag och uppför er som folk.

Är ni klar över vilka konsekvneser det fick för mig att ni inte kom eller kommer, jag blev hela min skoltid och framtid förutan!

Innbilska Soppgökar och Co!

Möjligen var det inte så klantigt med miljöchatten, jag fick inga svar på frågan om samtal och forum och mötesplatser. Detta betyder ett nej. Och det betyder att jag måste lämna tiden som äldsjäl på sparlåga för miljön, bakom mig. Jag ger pängar i stället, och gör då störe nytta, sannorligen.

Möjligen har min kusins bokcirklar varit bra för henne. Jag förbinder bokcirklar med anpassning, men om det nu i stället försiggår ett utbyte? Måste jag anpassas för att få vara med i en bokcirkel. Jag har trott JA och har undvikit bokcirklar.

Fungerar det att anklaga släkten, NEJ, jag tänker på Anna Odells film, den var riktig bra, men hennes skolkamrater tycker inte det, de kommer inte att komma på nästa Återträff. Även kära K, kapade då jag ställde krav, människor tycker nog inte de är till för att vara mig till lags.

När jag läser Susanna Alakoskis Anhörig- bok är det en väldig bra bok, men den utstålar även ensamhet; är ensamhet än inbjudan? Nej? Den upplevs mera som en sorts avvvisande? Möjligen?

Vill jag att folk skall tycka synd om mig? Och tror jag att det fungerar då? Är jag en av tiggarna som inte får en krona i sin bössa; möjligen?

Är en anonym blogg, som jag har insiktslös givit bort hit och dit, ett forum för att skaffa kontakter och kontrakter, NEJ, jag har inte fått någon kommentar sedan de allra första tiden, och det betyder at jag upprepar livet mitt, med att bemötas med tysnad. Det är jag som upprepar något och inte hos andra problemet ligger. JA

Har retoriken rätt i att inte vara privat i fel forum, JA, och kan jag det? NEj inte tillräcklig, jag blir lätt för privat även i formella forum?? Troligen.

Har jag för liten koll när det kommer till forum, att veta vilka band som passar med vem, i olika situationer och i olika forum?? Troligen.

Jag går in i en ny fas, där jag måste hitta forum, jag har vänner här jag bor, jag är alltså inte ensam, men jag skall flytta och jag behöver forum, även för mina intressen, jag har inte tillräcklig med vänskap som delar just mina intressen? Inte då direkt i bokcirklar, men i cirklar, där jag inte önskar anpasning men utbyte. Är det möjlig?? Det kommer jag kanska få veta.

Jag går in i en tid då jag kommer försöka hitta forum där jag passar, i forum där jag blir A 4 och passar in i deras kopiatorer och pärmer? Men även de passar till min kopiator och pärm? Är detta möjlig? Jag pratar ut till ingen, jag vet inte vem av er, som läser vad av det jag skriver, jag vet inte hur det landar, och jag vet inte eran reaktioner.

Jag är inte längre ett barn och kan inte som vuxen anknyta med desorganiserat eller desillusinerat anknytning; det väcker kanske omtanke för barnet? men inte för mitt vuxna jag? Det ställs andra krav på mig som vuxen. Och allt har sin tid; kan det vara tiden för bokcirklar??

Om jag inte hittar cirklar, så kanske jag kan vara nöjd ändå, jag har bra döttrar, jag går en utbildning, som inte alls är i den riktning jag hade planerat in, men som verkar passa mig.

Har jag redan det jag behöver, eller kommer jag även att återkomma när det gäller miljöfrågan?? Behövs jag där? Gör jag egentligen en skillnad? Går det att bidraga med någet, utan att jag brinner ur.

Möjligen? Troligen? Sannorligen? Eller inte?

Jag har under 14 dagars tid återvänd till Insomnian, jag vaknar vid tvåtiden, fåglarana börjar sjunga före fyra på morgonen  och just nu 5.15 är det körsång där ute, inann det gradvis lugnar ner sig till ljuset kommer. Det är vackert, men kostnaden är hög, jag är trött som en Zombie på dagarna. Och grälen blir flitigare.

Det är troligen inte så konstig, jag skall flytta igen från en tillvaro jag har vant mig till, jag flyttar från vänskap, in i det okända, jag har två döttrar den ena utflugen och den andra flygmogen, jag har även en man som är flygit, det blir många stressorer på en som jag som visst kan mycket om biologi och om att tänka ensam. Att tänka och tanka ensam, gör mig själv, alltför själv! Jag behöver forum, jag vill absolut fram och inte tillbaka, jag vill ha utbyten, och att vara nöjd. Vägval, leder en i en riktning, och det gäller att anpassa vägen, riktningen och målet till efter vem jag är. Kommer jag att klara det? Jag vet inte? men kommer att vilja försöka.

Jag skickade in en kortroman till tidningen Skriva, de hade en kortromankonkurrens. Kortromanen blev väldig kort, och riktig morbid. Jag fick inte tack en gång. Nu har en ny morbid historia bildas i mitt huvud, den är riktig morbid, så att det blir komisk. Det kan vara något fel på min humor, då jag inte får respons där häller. Egentligen är det hårfint mellan tragedi och komikk. Någon klarar gränsen fint, som "en man med namn Ove" och kanske även 100 åringen. Tragedier blir det även när man gör det till en tragedi, när man vänder på steken, ser den lite annorlunda ut. Egentligen sitter vi i samma båt alla ihopa, rädd för botnen och blinda för färden. Men dess mera man benämnar botten och färden dess tryggare sitter vi i båten, då kan man ju välja sin färd medvetet. Vi är riktig många i samma båt eller på jorden. Men vi brottas med det samma och hittar olika lösningar. Några tror att det som inte benämnas inte finns. Men det är viktig att benämna det på ett sätt som gör att de i båten inte flyr. Det kan även vara svårt att vara den som skall beskriva botten och färden, i bland kan en ju se för djupt och för långt. Jag får skriva vidare på min kortroman om Alma, som visst inte är död, men det var det ingen som visste... Löp och köp kortromanen när den kommer ut, den ges ut i Kina och du måste kunne kunna läsa kinesiska och boka flygbiljett redan nu! Det finns tre mellanlandingar och du måste klimatkompensera, annars får du ta cykeln, och ut och cykla....

Vad gör man inte för Almas skull...

sensitiv. Min man säger att jag har blivit hypersensitiv, och tyvärr ja. Efter mindfullnesskursen ungefär, 2010, som utlöste ptsd, så är jag det, och efter det är jag hypersensitiv i realtioner. Det har ju även gått flera realtioner efter den sensitiviteten. Det är som folk har blivit plattor, och bränd barn skyr älden.

Det jag inte fattar var ju att jag var annorlunda innan, jag lade handen på plattan, fast den stod på full värme. Jag var skam bränd.

Före och efter, vad är bäst och värst.

Arbetet med att nå mitten har börjat, det är som att börja om att lär äta krypa och gå. Jag behöver förståelse, men nu är ju världen inte rikitg till för detta ändamål, och folk vill inte vara plattor förstås. som bränner någon, de tycker inte att de är platta plattor som andra bränner sig på. De vill som andra vara folk.

Och folk är de, fast jag vill inte vill inte bli brandskadat flera gånger:

Jag behöver mera stöd, utan att lägga någon skuld på någon eller något. Jag behöver folk in i livet mitt, ja vanliga folk som jag kan ringa till och dela med när trycket blir för mycket. Det kommer en tid då kanske miljöstrid, och annan stid får vika. Jag är ju bara en människa och även jag behöver i vissa fall vila återhämtas ringas och lyssnas. Det kommer en tid, som kanske enklet bara får vara min, där jag dagligen måste ruta in det i almanackan och söka aktivt efter mitt liv. Som inte är kantad med maximal stress, gräl, frånvaron, och där även jag blir sämsta utgåva av mig själv, en dödstrött enarmat bandit, armen vill inte bli bättre nu. Och jag sitter nu själv i min stress och kommuniceres stress med mina barn och de som jag är glad i. Jag vill helst inte det, vara stress personifiserat, eller en enarmat bandit, eller lätt-retlig, och ensamt lidande och stridande. När slutet kommer vore det ett trist liv. Jag vill så gärna tillbaka till livet, till mitt liv, där jag är lugn sanasta och samlat, och där jag är trevlig. Men även när jag inte är där har jag de samma behov av gemenskap förståelse och närvaro. Jag måste ta mig dit, men om just du ringer där i mellan så blir det lättare att komma dit. Jag behöver lägga ner min kamp, det är verkligen inte meningen med livet. Jag har lärt mig att ge villkorlöst, kankse det går att lära att ta emot villkorslöst.

Om detta och dessa finns i det verkliga livet, så är det just det och dem jag behöver.