tar fram flaskan igen

Då är skåpet datorn och flaskan är bloggen. Jag har lovat dyrt att sluta, och sen är jag som vilken svagis som hälst, nu är jag här igen. Svagisen, fleisboken är upptagen, där skriver så många att det inte finns plats kvar, jag har läst för mycket av Susannas anhörigbok, och är igen i position, av nästa förlust, han som har suttit pal med mobilen sedan han kom in genom dörren, i samma position två dagar i samma humör eller utan. Jag har förlorat igen, efter kusinen är det mannen i mobilen. Jag har tråkat hela dagen och ännu har inte mannen förstått att det inte platsar att komma två dagar i veckan och sitta i samma position som om han hade stelnat i postrauma. Jag har förlorat igen! Och ingen bryr sig, bara Ingen, och det är mig.

Jag har läst i boken som är kurslitteratur, och det har inte varit roligt, jag känner ingen samhörighet, hon väcker bara en grym känsla av utanförskap och det blir bara fulare och fulare i mig. Hon berör saker jag inte har förhållit mig till, och jag blir så ledsen över kostnaden med att leva med ytlighet, där det inte går att få berätta, då det är en berättare jag är. Jag gillar att berätta och Ingen gillar att lyssna. Susanne skriver om problemen med att förhålla sig till sina föräldrar när den ena kräver att behagas. Och jag är ledsen för det, jag liknar min far men jag avskydda han i många år. I min familje måtte jag välja, och då blev det mor. Och kostnaden var att inte gillla far. Bror ser självklart detta och öppet tar han fram och driver med det. Han inventerar det och skammen bakom det jag sliter med dag ut och dag in. Som tur sa min moster ifrån, min kusins mor, sa att vi inte var snälla mot far. Och hon hade fruktansvärd rätt, vi talade till far som han var en råtta eller rutten eller som han var Ingen. Då jag förstod det, så slutade jag. Gradvis. Som tur var. Då han inte var någon råtta och jag liknar han på riktig. Men priset var att han inte gillade mig längre, mor hade fått det till så att vi talade illa om varandra. Och jag hade ingen far, det går inte att laga något som är så rivits i sönder, just som manen med mobilen och jag, det har ett pris att börja en process att misgilla varandra, på en viss punkt går det inte att laga igen. Att förlora en keramik-vas som ramlar i golvet i hundra bitar. Den är bara förstörd, totalt förstörd, och lille Trille låg på hylla, lille Trille ramlade ner, ingen man i detta land lille trille bota kan. Vissa relationer skall inte förstöras, men det skall två till en tango. Det med min far skadade min självbild, väldig, en stund hatade jag svaghet och den var i början far, jag kunne ha blivit en av de som hatar svaghet, och jag skulle i många år får slita med en sjävlbild, som inte hade något fäste, den var som Tilt på tivoli, det var ett helvete. Då jag med logiken förstod att detta var en allvarlig brist som jag ägde, den fick hemlighållas, och jag fick jobba med den i alla år. I dag har jag platserat min självbild lågt, men stabilt och det är ett bra läge, då slipper jag många smällar när känslor av högmod skulle komma, om inte andra torpederar dem, så gör jag det fort själv. Det är nog därför jag lever lågt ligger lågt och även inte är så lång som tur är. Men sedan jag alltid har levt i skam, så har jag försonat mig med att jag inte är så fantastisk egentligen. Och jag kan skämta om tabun, då jag var ett tabu i så många år, men jag är ju inte ett absolut. Min självbild svänger fortfarande, och på sistone har jag inget att göra på fleisboken, bilden min är så dålig att det är inget att säga, jag är svag och människor gillar inet svaga människor, jag inbillar mig att jag gillar alla svaga i dag, förutom de som klankar ner på andra, men där tar jag fel, jag gillar inte mig nu som jag är svag, jag gillar inte min egen svaghet, det är inte förakt, men tron på andras förakt för svageheten, och det vill säga att de gillar inte mig. Alla misgillar Ingen. Det är ett diaktom? och just nu låter det klockrent.

Många av de relationer jag har haft som vuxen, har varit folk som inte går in under sin egen yta. Jag tror min kusin platsar där och definitivt min man. Det är obehagligt att lära sig själv att känna, de flesta undviker nog detta, det ser fult ut när man börjar denna resa och det finns så många djup. Jag har hållit på med den innre resan i decennier, och i dag finns det inte så mycket där som skrämmer mig, jag lärde min egen natur att känna, jag har på ett sätt skönhetsopererat den, för innuti ligger ju svaren på rätt och fel, där innuti har jag orineterat mig och det jag inte gillade med mig själv måste jag ha försonats med, jag tycker inte det är farlig idag, jag tycker inte illa om ming själv, men jag tycker därimot genom år av introverta samtal att jag inte är särskilt märkvärdig. Min kusin och man har varit beroende av i dialog med andra att hitta svaren på livets gåtor. En skulle tro att de då hade utbyte av att prata med mig, men det de har visat är respektlöshet. Jag förmoder att sedan jag har varit självupptagen, dvs introvert, så är det inte den sidan de vill dela med mig. Och sedan de båda verkar ha ett avståndstagande till allt som inte ligger utanför demsjälv, så kan det inte bli bra. 

Jag kan inte riktig veta vem jag är, introverta samtal handlar ju om väldig få i bokcirklen, det handlar om att vara så övergiven, att om att vara så förnekad att för att klara sig, måste jag använda hela mitt innre landskap för att hitta rätt, och en bessewissare är jag, för när det inte har gått att lita på andra, så måste jag förlita mig på bara mig själv. Det funkar inte i realtion till min kusin och det funkar inte i relation tiill min man. Rent faktuellt. 

Jag funkar häller inte sådär jättegott i en grupp, där det konkureras om orden utrymme stolen makten positionen gillanden status maten och smaken, att definera och att utesluta. Och att hitta den lägste i hierarkien. Och den högste. Den högste är den som tar makten, och bestämmer kotymen och kostymen, den får med sig en ring av trogne, och blir uru guru, trots en moral som är lika med Janus, han med många ansikten.

Varför inte visa mig respekt, då min kusnkap handlar om evidensbaserat och grundlig utforskande, ja det är ju lågstatus, jag har inte blivit rik på detta du, har jag valt fel kompani, eller är det som retorikerna säger tabu med det privata, etos logos och pathos, förtörs av ditt privatliv, ok då så. Min kunskap handlar mycket om vad jag lärde av och om mig själv, och kunskapen är oönskad, den triggar andra bessewissers. Min man har genom decennier avfärdat allt, som jag kan vet tycker menar har lust med har behov med vill önskar gillar, men han är bara en av flera, som har dumpat mig för den jag är.

Kära publik ni som känner mig, jag förstår inte riktig, men jag är en trigger för vissa folk, jag trigger dem till at vilja utplåna mig, jag skulle vilja förstå vad det är som är så farlig med en så ofarlig en som mig.

Jag har tre vänninnor här i Södertälje var jag kan stola på i tunt och tort, men bara en av dem har genomlevt så många tabun att inget tema verkar farlig. Hon har ett Jehovas vittne som mor, hennes far var alkolist, hennes syster har tagit allvarlig skada, och hennes bror är på hem. Hon har en exman och tre barn, som har behövd henne. Hennes mor är i dag tillnärmat dement, och själv har hon trott och tror att så är livet, och hon ställer upp för alla så längt det går, för henne är det natuglig, hon har varit igenom hela kursen av livets hårda skola, har haft de flesta åkommor som livet har att bjuda på, hon har mött sin egen ångest och andras, hon har mött allt, som om det vore precist rättvist alltihop, i hennes bekantskapskrets hänger några sig, eller dets anhöriga, hon måste ha mött och känt på kroppen de flesta övergrepp, och ändå tycker hon inte det är orimlig orättvist eller onaturlig. Hon tar det ytterste ansvar och pallar det. Så klart blir de då nästan omöjligt å fa egentid med henne, men där går det att prata om detta som någon verkar fasa för, sig själv och vem man är, med henne går det att inventera skämta om visa fram visa upp visa på, alla tabun en är som människa. Jag behöver inte bevisa eller överbevisa, mina svagheter är inte att förakta, de blir till samtal. 

Ja det är natten, min man for hem i gär kväll, efter ha gått igång igen på mig, jag är en trigger, och vår dotter får lida, men som Susanna säger så får en undvika folk som sviker, och jag får undvika den som sviker mig, när det blir så nära som de närmaste, blir det stora sår, hos mig, hos dottern, men vad som rör sig i min man kan jag inte föstå, då han blickar utåt och jag inåt, jag ser inte det han ser och han ser inte det jag ser, men så mycket utåt ser jag att detta får inte upprepas, jag vill inte ha min dotter i skottlinjan flera gånger, då dör hon i kriget mellan de två hon älskar. Hon har redan tagit emot, och jag vill inte att hon måste välja mellan oss, dessutom är min man stärkast och överst i hierarkin, min dotter kanske väljer bort mig, och det det kan jag inte klara, att hon väljer in oss båda vore vackert, men nu har vi tappat trovärde som förälder, hon kan inte lita på oss, och måste välja den som hon tycker verkar vara mest trovärdig. Av erfarnehet vet jag hur lätt jag sollas bort. Det vore som jag vor en brun ärta i de flesta sammanhang och dem tar en ju bort, utan reflektion, de är en felvara som är så självklar att inte samvetet en gång bryr sig, jag verkar vara precis en sådana där brun ärta, och jag ligger tunt till som alltid, i dag har vi ett utsollningsamhälle, jag garanterar om någon här hamnar i gaskammaret så är det inte min man, men mig, och det verkar vara almänt accpeterat att det förtjänar jag. Sedan jag är en felvara och dessutom är jag Ingen; från inget är du kommit till ingen skall du bli och till inget skall du igen uppstå. Ok detta blir inte slutorden, då jag inte vill vara Ingen längre, jag vill inte bli bortvald, jag vill inte behandlas som en felvara. jag vill inte vara en tillskådare till livet mera, jag vill inte förlora allt. Ok om det måste bli många jag får välja bort så får det bli många, jar vill inte behandlas som lägsta punkt, jag har bestigit mont everest genom att gå i en kronisk uppförsbacke, och jag vill ha lite kredit för det, för det ligger många lik där på vägen upp till Himmelaya, och inte alla klarade den tunga färden, det har jag gjort, och i det perspektiv vill jag ha respekt som motsvarar hur det är att ta sig upp ensam utan stöd rep sherpier eller vägledning. Jag tog mig upp och att visa mig förakt då, är undermålig, dessutom är det en sak att komma upp, men jag behöver hjälp at komma ner igen, för första gången i mitt liv måste jag ha stöd, det går inte att överleva där uppe, jag behöver er när jag skall ta mig ner igen, min kompetens handlar om att ensam bestiga berg, jag har ingen kunskap om hur jag tar mig ner igen.

Vi måste nu ärindra att allt dette med min far hända innan jag var 14, efter att jag såg döden ta livet av mormor, och att mina föräldrar flyttade längst upp i åsen, så att det tog ett liv att komma upp eller ner från dem, och dessutom var det så gedigent och alla i bygden kunde se hotellet, som någon kallade det, det var som hotel California, det var då inte längre så mycket att förstöra, det var likosm inget kvar, och ändå forstatte förstörningen, det fanns inga fristad, det fanns inga smultronställen, det fanns inget, och jag hade blivit min mors alkohol, och var tvungen att sitta där pal, så länge hon eller de ville det. Vi hade ingen vänner kvar ingen familj eller släkt, ja som kom, de kände nog på sig att detta var ett kreepy hotel. Och det var det, gud ske lov att jag ändå hade nog mod att lämna då jag var färdig med gymnasiet, och gud ske lov att jag bodde i ett land som ännu inte hade startad utränskningen av de oönskade, de som inte är A4, och de som inte åker BMW eller kanske finns det någor finare märken som jag inte känner till.

I dag har vi ett uträkningssamhälle, fast få vet om det, så liknar det tysklands 30-tal, det är beslutat att alla är arbetsföra, på en arbetsmarknad där bara narcicisuss och eko övelevar, och de har satt upp så många olika kontorer och sektorer och värkar och utredningar och valmöjligheter, att komplexiteten är som hos en borderline, när vi har ett borderlined samhälle, så finns det bara fall-luckor, stupstockar, det finns ett låtsas-system, det är ugenomtränglig, det vet jag som arbetar med miljöfrågor, det är omöjlig att hitta någon kärna, retoriken är död då den måste utgå från samma samtal, i dag pratas det förbi över under imellan bortanför, uanför, men stort sätt i slutna rom. Där har de viktiga, dvs de som har definierat sig så, tillträde. Det finns sekretesser, och det finns snabba cash och tjäna: icke sant, google apple facebook o Co, och varumärken som de unga, och lite äldre springer efter, varumärken med symbol, du möter dem i allt från antarktisk till halvägs upp i Himmelaya, de heter allt från Espressohouse till Victoria Secret. Som alldeles sant har än mängd obekväma hemlisar, som de inte delar med sig. Det finns i dag en mängd folk som snyltare i systmen, som fuskar ljuger trampar och förstör, det är glansdagar för sociopater, de är efterfrågade ledare, som är utan moral, lokalsinne, eller mänsklig faktor, de har jobbet just för att de kan ljuga trampa spotta neråt. Den som har missat det, är medlöparar, då det skapar som susanna alakovsi skriver om i sin bok en mängd fattiga kanrkare hemlösa, det blir en enorm glapp mellan de samala och de feta, mellan de med ljusblå och mörkblåa ögon, mellan de stylade och de ostailade, mellan innerstad och ytterstad, de innersta och de yttersta, och i att laga ett dikotomt samhälle, finns inte miljövärntanken, där frodas bara hat, för det kräver nog en enorm kunskapsmängd för att se att mengele och co igen styr på kliniken. och vem vill vara syndabocken de oönkade, de nästa som ska offras, eller i läger eller bakom piggtråd, eller försvinner. 

Miljötänkandet handlar om motsatens till allt detta, som tur sätter naturen stopp för plundring och utrotning, google och co möter en gräns på hur mycket de kan tjäna innan naturen raknar. Det är gott åt dem, men det råkar även de som faktisk vill något annat. I dag har vi ett system av okontrollerbar grådighet, och alla inom miljörörelsen vet att det är en tidfråga för jordens bärekraft att inte palla, i dag kan nog statisktiker räkna ut hur länge jorden pallar, vi överförbukar 1,5 jordklot per år. Man skall vara ganska dum om man då inte fattar at detta är matematik, och att det nu säkert går att beräkna hur lång tid vi har kvar. Men det är nog bara få som kan tänka så långt, inte google och inte apple, de är mera intresserade av sina marknadsandlar. De är intelligenta nog att tänka i termer av marknadsandlar, men inte dess konsekvenser, de har nog inte biologi som utbildning, de gillar leken på marknaden, för det är det är där de förvuxna lekar dagislekar. De gillar hemlisar, och att ha hangarounds, de gillar dyra prylar och de gillar att någon ligger där nere, för det legitmerar rätten till att leva så där att någon annan är untermänniska. Som inte vill arbeta, som vill var feta, som vill äta chipsen de produserar så billig att de blir allt fetare. 

Miljörörelsen bygger sitt vetande på fakta, på kunskap, på erfarenhet, och där måste man ta hänsyn till de minsta kryp, till att alla får finnas med att det inte spelar större roll om blomman är vit eller brun, det är lite sesongbetonat, det handlar om att vårda vattna, samarbete, utbyte, respekt, variation, natulighet, frihet, att sol och vatten släpper fram till hud och hår, det finns en djupare mening, och det finns äkta sanningar, det finns en länk mellan för och nu och framtid, det finns en långsamhet, en rytm och takt, det finns något större än sig själv, och det finns där oberonde av människan, men även för människor som följer rytmen tonen sesongen variationen doften, det finns egentlig inga gränser i naturen det finns egentligen inte något ditt och mitt, det finns djur som har territorien, det finns barriärer som vatten berg och dalar, det finns redan ett skript, och vi är bara åskådare egentligen, det förstår alla med vätt och etikett, alla som kan skick och bruk.

Vad vill jag egentlig med det, det är illa nog att förlora kusin och man, att vara utan släkt och nätverk. Att ingen lyssnar på budskap från mig och andra grönsaker, att vara ådskaådare i livet och se på plundringen, orättvisan, att ett världsempirie raknar, denna gången ett långt större än romerriket, att se dem gift bespruta zikaviruset, som om det hjälper, att se på något som är som min barndom, en föstöring ingen får prata om, den finns inte och den är legitim. Det är alltid förrövaren som har rätt, då han har makten medlen och köper sanningen, vad det nu ska kosta.

Och själv är jag även ett produkt av plundring, jag har fortsatt i relationer där jag försättar mina döttrar att se på mänskliga primitiva gräl, av tillkortakommande av brister, och jag tänker om de bara förstod pjäsen de ser på. Men så är inte barn konstuerade, de blir delar av pjäsen och tar de sämsta rollerna. Jag borde ha ägt lite mera hörmod nu, jag ska sägla Vasaskpeet med min dotter, och alla vet ju det, att det inte höll mera än ungefär 100 meter. Det finns ingen emapti för att inte palla, så då får jag göra det, hela streckan till min dotter kan själv. Jag får leva med att jag inte blev världens bästa mamma, jag valde fel partner i så syfte, för när inte mannen visar mamman uppskattning, så gör inte barnen det häller. Jag har fortsatt skriptet som jag lärde som barn, att inte vara älskad för den jag är. 

Att göra en samhällsanalys nu klockan 8 på kvällen, ravmager på sömnbrist, och i en världen av utmärkte analyser. Och där jag har dumpat fyra gänger för mina retoriska analyser. Tja det måste bli elände eller hur goggle apple och co! Det blir den klassiska om att pängarna dras uppåt från dem som jobbar till dem som är bönder, och mjölkar kon på nya sättet med teknologi. Mjölmaskiner! Och varför går det att dra sidan bort och sen kommer en ny fram. Det måste vara jag dumbrummen långt nere i hierarkin, som inte fattar vad safari håller på med, safari vilket namn, det måste vara en stödorgansiation för noshörningar och elefantar och gamar. Det var ju dem vi såg på safari, på den tiden de ännu fantes. Om tio år kan de då skam inte kalla sig safari längre, då fins det ju bara zebror kvar, om man nu kan se-bra. Från mitt lilla perspektiv, som ja visst, sitter i slutet rom, men inte med en enda gubbe eller gumma för den del. Och ja visst sekretess. Om ni blir med i mitt slutna rom, då kostar medlemskap, 1 billion, kan vi ha så många hemlisar som helst. Och jag kan garanterat hålla på alla hemlisar för det priset. Ja det går att driva med det, men gud vad de håller på med i alla slutna rom, där det inte är vardagsrent, där möglet myglar, där mutas det och skjutas det, där vanvårdas det och mördas det, där våldtas det och de som ser på det, där köper man sig andelar från de som är vandaler, där går man klädd i grå kostym, där snackar man med rå volym, och med ett lite klick, låter man miljarder i stick.

Jag har sökt jobb på Greenpeace, men vet inte om jag klickade rätt på ansökan så den kom in, ett klick kan i dag avgöra framtiden. Från eller till. Egentligen kanske det inte är så farlig om den inte kom in denna gången. En anhörig som miljöfighter, det är något som skorrar där. Skomaker bli kvar med din pest? 

Det går nog att skriva en bra samhällsanalys från olika perspektiv. Jag är ju läst mikrobiologi, och från den minsta cell, gillar jag ett makroperspektiv på världen. Det är en otrolig komplexitet från mikro till makro perspektiv, och det går att fånga in mösnter, tränder, riktningar samt dissonans i mönster trendar och riktningar. Det går att se åt vilket håll det lutar, alla dessa slutna rom är nog en tränd, som alltid har funnits dock, mjölkmaskiner har nu funnits i decennier, då släpper Man obehaget med att ta i kon. Samt kan jag omöjlig se annat än det jag ser, och jag är astigmatiker. Och anhörig. Som, nu säger jag det i detta slutna rom 🙃kan lätt råkas, av Loke och co, som Balder i norrön mytologi, jag hade blivit förstaman ut i det slutna rommet, i sju gånger sju bitar, smätat mot tapeten, så det blev et vackert mänster av det eller mig. Dessutom i färger, då jag ingen grå kostym har och dessutom ruttna reklamfolk, är jag inte tillräcklig ful för reklamen ni av och till har på min sida, jag är nog bara ful i munnenn, här i vårt slutna rum.

Ja jag varnade att det blev ingen bra analys, och det blev det inte, men från spök till revolver:  Jag har stark empati, det är en bristvara, det lux, jag borde vara värd minst alla världen bnp, jag har en empati som sträcker sig från mikro till makroperspektiv, den inkluderar allt från barnet som dör i likgiltighet - till alla i grå kostymer. Och för att citera landsfader Strindberg:

Det ÄR synd om människan.

Och även de som måste gå i kostym, det måste vara männens tvångströja, den måste ha sitt pris, den måste kosta skjortan - och möjligen sjelen.

Marknadsandelar, vad är nu det, en andel av marknaden. 

Jag kommer i håg då de ville att världen skulle skriva under handlesvatalet om frihandel, jag visste ju som ungdom att det var den totala dumhet. De ville inte ha monopol, sa de, alla aktörer skulle konkurrera på lika villkor, så det inte blev monopol, då visade de till Sovjet som skräck-exempel. Det skall inte mycken intelligens till att förstå att spelet då blev som monopol, där satt EN igen i princip med alla andelar, det handlade ju om att vinna, det handlade inte om att fördela andlerer. Det förstod ju även jag, men som anörigperson är du ju sänkt, och jag hade ingen röst i den debatten, men de som inte ville ha frihandelsavtal, blev då kallade nasjonalister, och alla vet ju vad det betyder i folkemunne, och även fanns konsensus om hur illa statsmonopola var, det var kommunism.

I dag vet inte folk vad marknadsandelar är, de vet inte att de spelar monopol, och att vinnaren aldrig är de, för detta systemet arbeter underskötorkar av sig hälsan vid 33 års ålder, de får inga andelar bara nack-delar, som nackskador eller utmattningdepression, men de är utbytbara i förbruk av nya undersköterskor. De måtte ju även kalla de under, det låter i alla fall ut som en precis beskrivelse. Och är som systemet utan finkänsla. Ok några få i världen, icke sant google apple och co sitter få med enorma mängder andelar, men vad är nu andelar?

I dag är det knappast sedlar, kan du tänka dig Kamprad stoppa alla sina andelar i madrassen, nej det kan inte jag häller. Det är nog papper, som aktier obligationer, jag är nog okunnig i påhitten av namn på andelarna. De har marknads-andelar och hur befäster man sin makt över andelar, i dag petenterar de liv, och kan tjäna obegrensat av andelar på konstruerat liv. De kallar det nya livet mat, och sedan de har kontrollen över alla läd i kjedjan från naturressurs  till vad du äter och handlar, så har de plötsligt erövrat en rättighet som är livsfarlig.

i dag befinner vi oss där, och alla vet ju det? Nej det gör de inte, vi tror det är en naturlag, och inte ett handelsavtal.

Och ännu är detta tillåtet fast de nu håller på att utplåna makrolivet på jorden, alla störra än kackerlackor. Hörru du apple google kamp-rad, tomtegubbar, ja det finns ju tyvärr så pass många andelar att det finns fulare namn på ägarna än jag har nämnt här. Men vadafaen google chrom safari yahoo och co, vilken nöje ligger i konsekvenserna. Yahoo hörs ut som ljuden av en cowboy som rider på en oxe, så klart de säljer elfenben för att finansiera att Afrika blir en rodeoban med bara oxar, den totala lycka, bara oxar, en riktig hemkänslig monokultur.

Ja jag får inga andelar av att skriva det här, när google krom och co läser det här så gör de en av två, de skrattar eller så blir de sura. Hade jag varit en reell fara, så hade jag en dag blivit borta. Så där ganka enkelt omärklig och som en naturlag, helt naturlig.

Så i grunden har jag sagt mitt om andelar och vandaler. i grunden hade jag hoppast på att någon med mängder andelar hade fattad vad de höll å med och därmed tog död på alla andelar, så precis omärklig och helt naturlig som vore det är en naturlag. Och det är det.

När tiden är mogen, kairos, lyssnar människor på dig, innan kairos, är du för sen eller förut din tid. Att vara före sin tid, är inte så rolig. Värre är det när tiden har passerat. Eller är det kairos nu? Om jag kliver ut på torget, speakers corner på Sergels torg och pratar om mina åsikter vad händer då. Dock finns inte speakers corner, platsen är upptagen av jehovas vittnen och möjligen för mycket knark. Och jag som bara är 163 cm lång. I dag finns inga speakers corner, det är många sätt att tystna varandra på, och det är svårt att stå själv på Sergels torg, för en som inte är garanterat plats i himmelen på jorden, så som jehovarna. Tiden är mogen för mig, men det hjälper inte när den inte är det för Sergels torg. Torg? Är det ett torg, det på minner om schackbräda. Det är tiden för landesorg på Sergels torg.

Kairos har passerat, han gikk just ut gennnom dörren.

En för alla och alla för en - ? - jag söker den som kommer att upptäcka mig, mitt talnet och som ger mig pallplats. Den som ser mina potential och ger mig möjligheterna att blomma, en som gillar skrythalsar, som älskar låga skämt som kan ta variationen från intellekt till komplett idioti, och ser det som den resurs det kan bli, en dahlia i trädgaren, en varg och ett lamm i samma person, en skräckslagen och högfärdig vilja, en bakåt framåtsträvare.

Jag söker den som en dag kommer att ge mig ordet platsen stället utrymmet framtiden.

Du kan bli den personen, och jag söker dig! Hör ifrån dig!

Hur i all världen skall vi mötas i en värld, där vi bor i olika världar. Någon tror på gud, någon använder gud i syfte av makt, någon tror på Dem, någon tror på spöken någon tror på englar, någon tror på på drogar, någon tror på dem som säljar drogar. Någon tar makt, någon tror på Dem och följer dem. Någon tror bara på vetenskapen, någon på galenskapen, någon tror bara på sitt sunda förnuft.

Någon tror inte på gud, någon tror på dem som inte tror på gud, någon tror på bara det de kan se.

Någon gillar att dominera, någon njuter av att se andra lida, någon gillar att andra ser på att de lider, någon gillar dem som lider, någon gillar dem som njuter av att andra lider. Någon gillar dem som inte gillar att andra lider. Någon gillar att lida.

Någon gillar de dominanta, någon avskyr de dominanta. Någon tar all palts, någon tar ingen. Någon gillar den som tar all palts, någon gillar att ingen andra tar någon plats.

Någon jaktar på djur, någon äter bara grönt, någon äter inte alls. Någon svälter medan någon äter sig till döds. Någon säljer sin kropp, andra sin själ. Någon anvädner andras kroppar och deras själ. Någon röstar Donald och andra röstar Bernie.

Någon dödar i andras namn, någon dödas i andras namn, någon är döda medan andra lever som de vore döda, någon föds med en silverskjed, någon dödas med en silverkniv.

Någon gillar A-fil nårgra är bifila, några homofila, några är homofoba, andra har social fobi, några är mittpunkt, några är mainstreama, några är hipsters, några är tidlösa, några är lösaktig medan några är hemlösa. Några hatar uteliggare, några misgillar fattiga, några misgillar psyksjuka, några njuter av att psyka ner andra, några är psykopata, några är lata, några är hypra.

Några är bleka, några är mörkare, några kallar sig judar några kallar sig muslimer, dessa hatar varandra, några hatar skåningar, några misgillar finnar, några gillar inte finlndssvenskan, några gillar spanska.

Några hatar kvinnor, några avnjutar kvinnor, några tror kvinnor är deras mödrar, några gifter sig,  många skiljer sig, många får aldrig en partner, många älskar barn, många misgillar barn, många som misgillar barn får barn, många som älskar barn får inte barn, många som får barn vansköter dem. 

Många får canser, många får allergi, många får gonorre, många får aids, många dör, många fruktar folk som är sjuka, många fruktar sjukdommar, många skyr handicappade.

Många är likgiltiga, många är passiva, många misgillar engagerade, många gillar status, många strebar uppåt, få strebar neråt, några har 100 miljarder, miljarder har inte, några har skägg, några har inte, några har fru, några fruar, några är ungklarlar.

Några är liberaler, de misgillar ickeliberaler, några är röda de misgillar leiberaler, några hatar palmar, någon hatade Palme, några gillar palmer, några gillar värme, några hatar kylan.

Jag driver mötepslatsen, för dem som inte möts, den har noll medlemmar och behöver kassör.

Jobb ledig för kassör i föreningen för de som aldrig kommer att mötas! Du får lön efter strev!

Just det sa de om kent, och jag känner lite det samma, hur kan ja som har varit så nertrackat och långt från centrum ha det här jädra högmodet och var så fördrönande pretentiös. Jag som sitter i fängelse i min egen blogg, har ett behov för att kliva ur en allt för liten kostym och ta för mig. Jag har ett högmod, och ett realisasionsbehov, som går långt utanför dessa ramar. Jag som kan bäva i skräck och tänka att jag har gjort bort mig för gott för decennier sedan, drivs av något innuti som otålig letar efter sprickar i muren, jag leter klätterställen på muren, jag letar smutthål under muren. 

Som barn låg världen för mina fötter, sedan har jag legat i dvala. Kan hända jag hittar trappan över muren en dag och ganska enkelt bara lägger den bakom mig. Vad som finns bortanför muren? Väl det ser jag ju den dagen jag har hittat nyckeln till dörren i muren - eller inte. Det strider emot att vara nöjd som det är, emot acceptans och är möjligen bara baksidan av ett lågmod.

Med otåligt tålamod vill det visa sig.

Har hamnat i vagnen för sällskapsdjur - passar bra, har en boaorm runt halsen. Det kan vara farligt att åka på Sorgkurs. Att göda sorgen och den lägger sig som en velärnärad kvelarorm 101 gånger runt halsen, och klämmer till. Den välnärde boaormen är alla mina sorger som Var människor. Jag läste i norska Dagbladet om människor som skulle be någon om ursäkt, min kusin var inte med där. Hon är en del av den välgödde ormen. 

Det blev en resa där moster fanns överallt i Oslo, på tågstationen, upp Bogstadvägen och på Majorstua. Jag gick där ensam och överallt fanns hon. Jag besökte hennes väninna och där var Moster med. Och jag mötte Marit. Och då fanns inte moster, men fokusen var på Ormen. Jag måste fråga de som fanns, om vad de såg.

Sedan åkte jag på Sorgkursen, den var bra, och hur jag hanterar det sociala och sorgen och möten med goda människor i sorg. Med trams, det ramlar i god jord. Skämten är specialanpassade för sorg. Naturen i Norge, plötslig var min far överallt, i blommorna, i forsen, i dialekterna, i träden, i de gamla husen. Som premie hade de Twist min fars favoritgodis. På natten drömde jag hela natten om Twist där min far mor och jag med flera åt Twist, min favorit var borta, så jag fick ta en annan. För förste gång sörjde jag min far, men det var en annorlunda sorg, jag sörjde att min far förlorade mig. Hur kunde han släppa taget om mig och låta mig gå ensam i åren då jag gick i den mörka tunnelen, hur kunde han? Hur kunde han förlora mig, sin dotter och låta henne gå ensam utan sin far? Sorgen är Becksvart, hur kunde han överge mig, hur kunde han sluta se mig, hur kunde han låta mig förgå, ja som ung, hur kunde han lämna mig i hjälplöst skick. Jag kan inte förstå, inte greppa, inte låtsas och Ormen växte och slingrade sig några varv extra.

Så ser sorgen efter min far ut, det var inte jag som förlorade han, det var han som förlorade mig. Min moster var det jag som förlorade. Hon övergav mig inte.

Det är svårt med de andra sorgerna, hur ser de egentligen ut, kusinen brodern och modern, samt hela min barndom inkluderade alla folken. Om inte sorgerna dödar mig blir det många kurs och fakturor. Det kostar tid och pengar att sörja om man nu har turen att överleva den.

jag kan allting föutom att leva. jag kommer "hem" från att ha varit någon, till rollen Ingen, i min egen familj är jag utraderat, marginaliserat, omgjord utbytt och en bytting. Det går utöver stackars yngsta dottern, jag reagerar som ja inte som Fader precis, lite motsasten, med henne kan jag inte ha rollen Ingen, fast det inte är hennar skuld.

Jag har nog accepterat alla lägsta bud alltid, jag har låtit mig vara dörmatta stupstock damm och lort, och får därefter rollen lort. Jag som är världmästare i miljö, är i grunden Ingen in persona, non gratie, en ujuden gäst i "mitt" eget hem, jag bor på lägd, jag är inneboende inkräktare, jag är innespärrat och ett interiör. Jag går i ett med tapetet, jag är redan ett spöke som hemsöker mitt "eget" hem.

Jag kan inget i praktiken. Ingen skrattar åt mina skämt, ingen föutom Ingen, jag kan ingen ting förutom teori, och hur fankern trevligt är det då, en osynlig gheist som sprider miljöskräck som alla struntar i. Då de inte tror på ingen häller. Ingen har ju sagt det.

Jag skulle inte ha gått på sorgkurs, jag kom tyvärr på att jag finns, att jag är, att jag sörjer som en galning, att de lät mig bliva Ingen i mitt eget liv, och att min familj har forsatt att odla Ingen. Ingen är trevlig, då det går att se rakt igenom, inte ta ett dugg hänsyn, inte bry sig, inte säga ursäkt. Ingen har man ju ingen ting att föplikta sig för, hos Ingen kan dammet frodas, DET FINNS JU INGEN DÄR! Ingen tar ingen plats, och man kan ju leva precis som man vill med Ingen runt sig. Tur de som har Ingen när de inte behöver någon andra.

I detta hem där två döttrar har vuxit upp, har de Ingen som mamma, stackars barn, det är inte konstig att de måste fara illa. Ingen kan ju skydda dem, men Ingen vet det.

I detta huset bor det fortfarande en familj med djur, men de har ett spöke i huset som ställer lite till det då och då, da spöken i bland kan visa sig, innan de blir borta. 

Jag som inte tror blir nog till ett spöke, jag kanske redan är; jag kommer måste gå till evig tid och får aldrig frid, så går det för dem som inte fick leva medan de var i live, straffen är lika hård efter. ingen får aldrig frid, inte vila i frid, till evig tid är jag fördömd att gå att sörja fridlyst och hemlös och jag kommer att bli utdriven och spöka för alltid. Detta är jagggu inget skämt. De som beslutade och beslutar att jag är ingen vann och jag kommer aldrig få frid, de vann för alltid, och medan de vandrar på guldbelagda stenar, så fryser jag till evig tid, en hemlös får aldrig frid, jag visste att jag inte skulle ha gått sorgkursen, det väcker ju liv i Ingen. 

Och det vill de inte de som gjorde och gör Ingen till Ingen, då ville det ju gått mig väl. Men det vill de inte och de är starkare än jag de och de är många, och de har vänd mig ryggen sedan Ingen var till slik en plåga. PÅ Gravstenen står, här vilar Ingen, Hon fick i straff att vandra vilolöst till evig tid, för det förtjänade hon för alla sina synder.

Jag har gått på sorgkurs, jag borde inte det, jag har Ingen som vill att ingen skall få vara någon. klart jag sörjer, jag borde inte påminna Ingen om att jag var någon en gång tills hon alldeles inte var önskad mera, folk kan vara grymma för de kan bestämma att någon inte får bli någonting någonsinn och med den makten och med en självklar rätt som vore de gud fader ivärkställer de straffet, jag har en hel sekt av dem på både min och min mans sida. De tror bara om det går mig illa, och så klart de vinner, for det vore trist om ingen kom till himmelen häller, garanterat säkert.

Karin drog en bra historia i dag, om du har gått med stövlar i gyttjan så hänger de även fast efteråt. Och någongång måste du lämna stövlarna. Jag får innse at jag har en man som är rätt vanlig, en släkt som är rätt vanlig. Och att det har varit rätt jobbigt de senaste åren, jag har badat i gyttjan, men jag måste vidare utan den. 

Jag får vara tacksam för att både min man och jag har haft viljan till att göra bättre, grälen har lätt till ett nödvendigt avstånd för en stund, men inte någon ruin.

Jag måste vidare, välja bort gyttjor, alla nyheterna som odlar konstigheter, som frodar perversiteter, alltför mycken privatliv i offentligheten, alltför mycken närgångenhet in i andras udda världar, alltför mycken fattigdom, alltför lite äkthet, mod stolthet verdighet och integritet. 

Jag som alltid har tyckt att folk är för ytliga, tycker att insidan jämt ät plågsomt jag som inte gillar fasader, börjar leta efter dem. Jag vill och kan inte ta in allt och allas gyttjor, jag har nog med att lämna mi och mina leriga skor.

Härmed annonserar jag min gyttjopöl till salu, och ett par leriga stövlar följer med på köpet. Det är bara att ta kontakt för kontrakt!