och medberoende

Jag går nu anörigterpuetutbildning. men har även en lång anhörighistoria och medbeoendenatur. Jag kommer då inte fokusera på dåtid, men nutid, hur är en medberoende hur pratar hen, vem har en medberoende realtion med och hur fungerar det. 

En medberoende tenderar att gifta sig med en egoist, tyvärr, det fungerar dåligt för begge parter, då en egoist aldrig har ett gemensamt projekt, och den medberoende tenderar gå in i en väldig okomfortabel roll, där orden blir repeterande utan värde och ingen lyssnar. Det kallas klagan och ger inget värde och folk sluttar lyssna.

Det blir då en repetition av barndom, där egenvärde ord och beteende int blir bra, orden är utan kraft de innehåller ingen förväntan och blir repeterande fraser, de inger inte respekt eller gensvar. Du vet inte länger riktig vad du säger, och hur du säger det. Gensvaren är negativa, inte bekräftande, du tappar energi och har en tendens tyvärr att komma i skuldfällan. Det tar lång tid att se, en egoist har även många bra sidor, behöver inte alls vara våldelig, men hen tenderar vara ointresserad. Då en egoist har fokus på sig själv och sina egna behov.

När en egoist och en medberoende gifter sig är det dömt till att mislyckas. Det är som ett aktiebolag där vädet kommer att sjunka under tiden, och har man barn kommer deras värde sjunka med, de är med i bolaget som minskar i värde, det grymma är att den medberoende vet detta, men klarar inte åtgärda problemen

En egoist borde nog gifta sig med en egoist, premisseran är tydliga för alla parter.

Att gifta sig med en medberoende är som att välja en träbåt i stället för en av plast, det är ett underhållsobjekt. Och för en medberoende är ektenskapet ett vi, inte ett jag. Det kräver god vilja god insikt förmåga att reflektera och att sätta något högre än sig själv. Men som medberoende har man blivit så underminerad att man har ett beroende i relationen.

Och det är aldrig bra att inngå i en pakt där man har ett beroende.

Att vara anhörig har för mig inneburit att känslor språk och viljan försvann, och det svåra kampen att återerövra mark, är det ingen som ser. Att inngå i en relation kräver då mycket av den andra parten, den kräver förmågan till inlevelse.

För mig har ektenskapet blivit en kamp om värdet, jag vet inte vad min man kämpar för.

Han har i stället för att inngå i ett vi med mig, inngått i ett vi med yngsta dotter, jag har en känsla av att det varken gynnar min yngsta dotter eller mig, jag försvagas ständigt och vad som händer med min dotter vet jag inte, men att se sin mor försvagas kan knappast göra väl.

Och min man verkar vara nöjd så länge jag är marginal, och han får en stor plats som han snällt erbjuder min dotter in i. Jag däremot blir hemlös.

Jag bruakr inte utlämna folk, men när stadiet hemlös är nått, finns det trots allt ingen hinder längre. Hemlös är ett tillstånd av lågt värde. Och då år lojalitetsband ändå brutna.

En egoist har aldrig någon roll i andras liv, för en egoist hänger mitt liv i mina händer och om mitt värde går upp eller ned är oberoende av egoisten, enligt egoisten.

Men att inte förstå att när man har barn, så blir vi alla ett vi och föräldrarena blir ett du. När barnens självkänsla går, är det bådas ansvar, men tyvärr får den medberoende ta hela skulden, egoisten äger ingen. Och sedan egoisten har kraften och makten till att båda skapa rommen i verkligheten och att bevara sitt hela själv utan en skråma, blir även det till en sanning, jag motstrider den här. Men för ådskådarna ser bara den yttra verkligheten.

Att egoisten sakanar äkta förmåga till kärlek, tror jag även är sant, kärlek ges på vissa villkor, och när träbåten inte längre håller är den värdelös, och är inte värd kärlek.

Härregud, nu måste jag snart göra mina hemlexor, detta börja ta över och more blir till less.

Vi har ju alla anhöriga eller har haft, det är något synonymt med familj. Men anhörig brukas det kallas när den anhöriga har eller blir ett problem. Och medberoende är att livet börjar ägnas åt att tillfredställa den anhörigas behov, eller ofrihet. Eller frivilligt, vad är det? engasjemang? Det vill säga att när anhöriga leder till att den som blir medberoende även är på väg till att bli anhörig, då den behöver hjälp. Det finns otroligt mycket som rymms under anhörig till någon med problem, men det finns något som inte längre är ömsesidigt, alltså krav som blir större än behovet för att ge. Det är nog ett kronisk drenerande av ens kraft. Om jag var anhörig till mor och bror och kanske far, så har det format mig på ett sätt som inte gynnade mig, och fortfarande trots ett ganska stort medvetande så förstår jag att, nu har jag läst om mentalisering, det är så många faktorer som påverkas att medberondet sitter i kropp och själ, mycket av mitt språk kroppspråk och attityder har präglats in i den grad att det har blivit en del av personligheten.

Jag håller avstånd till folk, och det är ju för att medberoendet inte skall gå igång, för det rymmer stora sår som jag inte vill ska infisera realtionen. Jag är för vaksam, jag glider direkt in som obesrvatör i grupper, det är som jag måste ha koll på hela gruppenn innan, och då har ju gruppen integrerat för länge sedan. Jag är ju mycket levande och jag gillar folk, men osäkerheten styr mig till att inte utsätta mig för att bli glad i någon, risken är för stor, jag förlorade den jag tyckte mest om, och hjärnan kan inte greppa att hon går omkring mig i andras skor. Hon är då inte den ända människan på jorden. 

Jag har klarat det som få klarar, att ta mig upp gfrån ground zero, jag kan i dag leva ett liv om jag bara törs, det verkar som jag själv lagar en mängd hinder för mig själv, det är som ett mantra att inte ska jag få leva till fullo. Det är som att ha släppt ut ur fängelse jag letar fortfarande väggar och tror att stämingen måste vara gravöl, eller nitirist, eller melankoli, eller rättslöshet eller spärrar eller stängde dörrar eller gropar eller hål eller fällor eller skitt och lort. Jag kan inte unna mig tanken på att jag är kompetent med empati, en god vilja ett gott humör i grunden, det MÅSTE finnas något som hindrar detta, för det skall strark rygg till att bära goda dagar. I så fall kommer jag garanterat sänka mig med sanningen om att vi ska dö, det finns alltid en stämningsdödare, jag klarar inte tanken på att jag är good enough, jag kan inte tillåta mig succe, jag kan inte förseställa mig gemenskap utan observatörögon. Jag kan nog inte bära lycka, bara tanken känns som en börda, det ska liksom vara vänlöst tomt trist och nitrist, fast jag gilllar gränslöst humor och glädje god mat och trevliga folk. Men nej kommer jag i lag sitter jag svättig och glor. Såpass stinker det att jag garanterat håller folk undan. 

Jag är inte alls mogen för att kliva in i finrommet. Det ska likosm vara bara les miserables, vilken grej, jag odlar mördarsniglar så inte det blommar ikring mig, fankern för ett bra recept på att säkra sig att inte njuta. Vilken höjdare..🤒

Min man har hamnat i tonårsfasen och vill flytta hemifrån, vi flyger i motsatt riktning, medan jag letar band så kapar han. och måste så klart få flyga i väg och bortom vardagsträsk.

Det går mot hårda krisår, jag vill knyta band till de i slekten och de vänner som vill, jag vill skydda barnen vi måste ha nätverk och folk vi kan lite på.

Så gläst har det varit att dessa börjar först nu börjar kunde ha relationer av folk som inte kommer att svika för guldpängar de passerar. Fortfarande kan jag tänka att det var det min kusin gjorde. Och säkert hittade hon guld, men för alt man väljer så måste man försaka något. Jag var inte guld, och glimmade inte.

Som jag och min man flyger vi åt olika håll, hennes resa ger ingen mening för mig, den är säkert väldig ok, men när vi skilda lag så förstod jag 30 år senare att resan går inte att jämföra, hon reser utan mig; och nu får alla som vill göra det, jag samlar på de som VILL vara med tillsammans på min resa. De som vill ha något annat, får ta den, men för dem som verkligen sätter värde på mig, kan jag erbjuda på mig själv, för de som inte ser mig som tillräcklig värdefull, så får de gå flyga eller åka i sin riktning, av erfarenhet är brutna band brutna, relationer är en allvarlig grej, och brott är som ett brott. Båda får leva med straffet av brutna band och avsaknad på tillit till all evighet.

Dystopi? Nej, det tycker jag inte.

Det här är och blir den 11 dödsynden, och hoppas varken god eller de evil, märker detta. De tre sorgmådnaden har inte passerat och detta förlåtes inte av någon, eller hur. Och det är nästa året som jag lovade mig själv att inte invadera det med mina ord. Fy och fy! Jag har läst Susanna Alokoskis bok april i anhörig-sverige. Just idag förgår jag av ensamhet, och skulle då få tröst i boken, men nej. Symptomen på anhörig är ensamhet. Det går inte att bilda en förening för alla ensamma eller hur. Som är ensamma med eller utan människor. Tänk en miljard ensamma sitta sammman och lida av ensamhet. Jag ser komikken och kronikken i det. Men faktumet är att huvudsymptomet är och blir ensamhet. Jag blev drit ensam av att läsa i boken. Jag sitter ju även och flåsar över facebooken, Och i bland är mina kommentarar lika plumpa som jag. Mina skämt når aldrig över dagis nivå. Och när jag då skriver kommetarar som skall låta intellektuella, med skämt som tillhör dagisbarnen, då du blir jag snart en höjdare med. Jag tänker på en på facebooken som aktivt jobbar med miljön, ja han har kontaktar så långt bort att jag som ser lite dåligt aldrig kommer blicka så långt. Men det som fascinerar mig är hans behov av manlig gemenskap. Det borde inte vara konstig alls. Lika naturlig som kvinnlig gemenskap. Måste manlig gemenskap inkludera bara samtal om makt och kvinnors lookalike. Jag hoppas att det finns andra sätt där män möts. Vi har den gräsliga frimurarelogen i vårt närmiljö. De har en flagga som gör att många tror de är röda korset och driver idelaisitisk och altrusitisk nödhjälp. Ser man närmare på deras röda kors, påminner den om symbol från andra världskriget. Det är bara tillträde för män, och dessa män pratar knappast om miljön och hur de ska offra sig för den. Jag har undrat om jag igen skall ta rollen som naiv och kvinna, gå med en kopp bort och höra om de inte kan låna ut, lite socker, då jag nu bakar och har just slut på sockret, jag får gå med förkläde. Manliga möten kan även vara som min humor, på dagis-nivå, de leker lekar som på dagis, och kommer aldrig att lämna dagis-nivån. Lekarna står i dag mera proporsionalt till deras storlek och alla fula knep och knåp som de har lärt sig undervägs. Hur jag kan på sägå det som inte är med. Men för fankern: Alla vet ju det: 

i dag blev jag arg. Och orden från svenska läraren 2011 plingade in på frekvensen arg. Et helt år så kärringen att alt jag sa inte var relevant för svenskan. I dag fick jag lite samma svar, och plötslig är jag inte gullig längre, jag blir varg.

Och min kusin plingar in på den frekvens, det samma gör min man, ego, narcicisuss, selfis, JAG, och den jäkla teven. De tillhör samma såpan alla ihop, de som står där själv i eget spott-light och i grunden bara är gränslöst inbilska och i längden hemskt tråkiga. Det hinner de aldrig klura ut det själva, då aldrig någon berättar det för dem. Och de lyssnar inte på dem som berättar det för dem. Varsågoda nu vet ni, alla egos är odrägligt tråkiga, då de tror sig vara mera än de är, de lyssnar bara på sig själv, men har inget annat att komma med. De är stora i egna ögon, och ser inte andra då deras inbillade egon fyller rommen med egna imaginära illusinoer.

Bang! nu satte jag nålen i ballongen, och då är det en blå ingenting kvar, i en tråd.

I går var jag på AHTU-utbildningen, och det blev not match dott com. Gruppen gillade inte föreläsaren. Hur gör man då efteråt, när baksnacket går igång, jag är ju så gräsligt väluppfostrad, att det går inte att förhälla sig till. Särskilt sedan förläsaren var typisk norsk, och trevlig, men bara jag kunne prata med han tydligen, då även jag är norsk och lite annorlunda.

Det var ett reellt problem och det var att det är riktiga kunniga kvinnor med i utbildningen som hade befogat kritik. När det blir frågor om hur kavlitetsäkrat utbildningen är och om referenser, och förläsaren visar bara till egen erfarenhet, och den blir inte trovärdig, då exemplen var väldig icke trovärdiga.

Hur gör jag där mellan barken och veden, då flera fick så emot föreläsaren att de inte ville gå mera, eller aldrig ha kurs hos honom, eller när de gör hela personen fel, give peavce a chance give people a chance, det går inte att döma ut någon efter en gång, det går inte att döma ut någon och kritiken borde han få via att någon missnöjda säger till dirket.

Mellan barken och veden fick jag inte sova i natt, det är en omöjlig värld vi lever i, det måste bli gräl, krig, miljöförstörning och fandenskap, när vi inte gillar varandra, efter första mötet, när både partar känner sig kränkta, föreläsaren som märkte stämningen och deltagarna som inte kände sig värdig bemötta.

Jag skulle önskat i bland att jag var min kusin som blickar mot Jerusalem, och inte jag som lever i Etiopien, ja enligt våra nattliga drömmar, medan hon ser rakt in i paradiset, ser jag för mycket av mänsklghetens torftiga och hårda attityd, i ett evig ickebemötande som ger kränkta gensvar. Ett evigt samtal om varandra, men inte med varndra.

Och även jag sitter där mellan barken och veden, jag är inte bättre jag, där jag ofta kränkt och arg sitter och baksnackar med en dator. Visst säger den varken med eller emot mig, men fader om jag blir något klokare. Människan är ett flockdjur, men borde inte leva för tät och för nära varandra. De borde inte tvångsplaseras i storstäder som Stockholm och Malmö och deras förortar. Släpp människor fria, de skall häller inte staplas som mink eller silverräver i bur!

Då blir de som tuppar och höns, de börjar förgjöra varandra, några eller någon.

Ok i am Codepentent and yes No more. I can nearly promise you that.