natt o dag

Jag tänkte avsluta med temat drömmer, nu måste jag avsluta, det är galenskap att fortsätta och de stackars reklamafolken som skal sälja något på min sida är snart bankerutt, det blir meningslöst, jag har redan producerat så mång ord, att ingen orkar mera. Inte jag häller, och vad ska jag nu använda detta till, det var ett projerkt som nu går på övertid.

Jag sätter slutet till jul- nyår då har detta projektet hållit på tva år, det finns inga efterfrågan, jag är inte headhuntad som författare, jag är inte headhuntad som expert på problematisering, och som det mästa jag har gjort genom livet, blir det nästan som att peta i sin egen navel, ett ensamprojekt.

Men temat drömmar intresserar mig, särskild de om natten, de har följt med mig genom livet och berättat för mig historian om mig på sitt sätt. Det blir en drömresa från mina första drömmar i 3-4 årsåldern. Jag har fascinerats av mina drömmar, de är kreativa och berättar mycket bättre än alla dessa ord, de har inga ord de är visuella och tydliga bilder utan färger och utan ljud, jag återkommer, och vill försöka dra en röd eller grön tråd av dem, nu blir de till ord, less is more, och därmed risikerar jag att göra även dem långtråkiga.

Ok, då fär det bliva så!

Hur kan man komma i håg när var och hur den första drömmen var, den är hur tydlig som hälst, och jag kommer ihåg den i detalj, jag kan ha varit närmare 4 år, jag menar att jag bodde i Stavanger då, jag kommer i håg sängen rummet taket och min far.

Det var en mardröm, och jag har inte berättat om den, den kom före traumatiden på Levanger. Ok, jag hade den värsta mardröm, taket var fullt med flugor, jag skrek, och fast min far tog på ljuset och drog fingern tvärs i taket, så kunde jag inte tro att det inte var täckt med flugor.

Vad vem när hur och varför, vi hade det inte perfekt då häler, det kommer jag ihåg, men varför drömmen och dens kraft. 

Jag tycker mycket om husflugor i dag, jag brukade en hel sommar, men var lite äldre än 3 år då, på att rädda dem alla, de vinglösa, och det var inte jag som tog deras vingar, men jag vårdade dem i en låda med en skål med sockervatten och förskte få dem att överleva.

Jag mislyckades. De dog.

Hur kan jag komma ihåg denna drömmen? det var precis som jag just drömde den. Men jag hade fyllt 4 och det var semseter och det var dag, men jag vilade middag tilsammans med mormor på Vesterloftet, jag kommer i håg hur jag låg, på mormors vänstra sida, och vi hade somnat jag och min mormor. Då drömde jag att ett vitt spöke kom imot mig, det var i full storlek och det var bara spöket och jag, och det kom fort mnärmare för att ta just mig, jag vaknade samtidig som jag skrek till.

Jag kommer även ihåg min mormors reaktion, hon blev arg fördi jag skrämde henne, då spöket kom för att ta mig.

Från och med 4-5 årsålder staratde det som blev vår familjs tröstlösa träsk, där vi långsamt isolerades samtidig som vi förgjorda varandra, jag kan tycka det råkade mig värst, det skulle leda in i alla åren i tunnelen, det tog min vardag det tog min framtid och det tog även bort värdet mitt och värdet med livet, det tog hälsan, det tog alla mina vänner inkluderat min kusin det strippade mig för allting, jag blev skinnlös hudlös tunn och försvagdes, det är nästan som ha varit torturerad över år, en dag knäcktes jag och det blev för alltid, allting syns inte utanpå alltid, men innuti mig bröts den hela stommen tvärt av, jag skulle försöka gå rakryggad men var knäct.

jag kommer inte i håg någon drömmar från den tiden, drömmarna försvann.

Och den drömmen jag sen kommer i håg från 14-15 årsålder handlar just om det, det var en repeterande dröm, jag sitter på kanten av ett stup, baklänges på en stol, stolen börja luta mer och mer bakåt, jag är bunden till en stol och jag vaknar i det stolen faller baklenges med mig utför stupet.

Jag var i puberteten och känslan var pur skräck!

Det jag var med om i barndommen, kan kallas gaslightning, allting var subtilt ogreppbart ganska inkosekvent och fast det pågick hela tiden var det aldrig någon som bekräftade att detta inte alls var ok. Och vem kan man klandra, en sjuksjuk mor, en bror utan uppfostran, en far som försvann, även det är högst subtilt, men att jag fortfarande sitter med detta 100 år senare, säger att skadan blev stor; Och den är inte genetisk, varje dag pågick undermineringen av mitt själv, och det var inte jag som underminerade mig. 

Låter detta som en väldig anklagan, nej, det var även brottslig, då våld som bevittnas är det, ja även om det inte bevittnas.

Och om jag kan förstå, nej, inte alls, dessa folk verkar helt normala, ja stort sätt, Om de har bett om ursäkt? ja men utan inlevelse, eller någon tecken på empati, och det är jag som har frågat om ursäkten. Nej jag kan inte förstå, och det är verkligen ett problem.

Om jag är osnäll, detta kan ju läsas i princip av alla, tja det beror på, men att ha varit den som ofrivilligt belv underminerad skapar stora förluster.

Alla mina barndoms drömmar försvann, mina barndoms berättelser och bilder är borta, vem tog de, ja det du.

Hela min barndom försvann, även det som hade varit bra, jag sitter utan den i dag.

Alla min vänner försvann, en efter en efter en efter en.

Min framtid försvann, allt jag hade drömt om blev borta i träsket, och sorgen är brutal.

Bortsätt från att jag klarade mig, fick de bästa barnen och har av den anledning något att leva för, mitt intellekt är kvar, min emapti är kvar, jag har en solid utbildning, jag har klara åsikter i värdegrågor, jag ser ok ut, jag tycker om folk, jag har återerövrat platsen min, bortsett från att jag tar liten plats. Lite större plats måste jag ha.

I drömmarnas värld om natten kommer berättelsen ärlig, det går inte att ljuga en dröm, bara när man berättar OM den.

Alla drömmar är lite psottraumatiska, då banden mellan för och nu försvinner, och symboliska, du väljer inte folken som kommer i den, rommen, tiden, ramarna, det är även som en pjäs.

Och de kan vara otroligt grymma, precis osm en Beck film eller som en skräckfilm, 

Men den kan även ge hopp, insikt, förståelse, tröst!

Du kan hamna i allt från Jerusalem till Etiopien.

Om framtidsrömmarna går i tu, vad drömmer en då, ja men alla mina barndomsdrömmer gick inte itu, det är känslan som gick.

Jag har ju utbildning, fast jag tänkte nu mig högre upp, och inte samla minuspoäng, jag fick familj hus hem och hund och katt. Fast med en stadigare barndom, kunne jag kanske fått slappna av inn imellan. 

Jag är ju social, glad i naturen och gillar folk och djur. Väl det har tagit lång tid att komma dit, och fortfarande är det som jag bär ett höghuset som Stackars- Lars efter mig!

Och vad ska jag med det där huset?

Jag tror inte på den fria människan och alla dess valmöjligheter, det finns så mågt som binder mig det det där höghuset jag slepar efter mig, band som de närmaste vill och jag tror att jag ska ha, jag är ju uppfostrat till detta.

Mina drömmar som vuxen har ju ändras efter yttre påverkan och förändringar, efter indre insikter, men av och till verkar de nattliga drömma gå i en annan riktining än vad jag tror jag gör.

Den gröna växten jag drömde om som kom upp blant allt det bruna, var ju livgivande.

Jag drömmer fortfarande att jag inte får ferdig gymnasiet, böckerna är stora och tunga som höghus, och jag vet att jag kommer inte klara gymnasiet, ja den drömmer jag fortfarande.

Om hus, antigen att jag inte bor i huset, att det är min mormors hus, eller att min man och jag flyttar runt till olika hus, med olik kvalité. 

Jag drömmmer om min psykolog från Bergen, jag letar hela nätter efter han och jag bor alltid i fel stad och när jag hittar han får jag veta att han er pensioenerad och tyvärr inte tar emot längre. Jag har mina poststressnätter, de liknar inget mänskligt.

Men jag har resignerat på ett psoitivt sätt, det måste få köra med mig det som har varit, för jag har alltid sökt mot solen, och vid att godta det som kommer, samtidig som jag själv försöker förbättra min tillvaro, kan en dag ge något.

Jag har ju fortfarande drömmar framtidsdrömmar, jag vill gärna att vi tar till varu gemensamma jord, vi har tappat den ur sikt. Jag vill gärna att mina barn får ett bra liv, och det hade varit trevligt med barnabarn. Jag törs mera och mera stå fram och långsant utvidga mitt revir. Jag tänker självständigt i blant för självständigt, och behöver i blant få släppa och vila. Det går inte att ta nästan något för givet, framtiden vi kanske har förspillt, redan ödslat den bort på kortsiktig vinst. Men ändå kan inte jag ta på mig allt detta för livet är nog så, utanför vår kontroll, vi är så begränsade att vi inget riktig vet. Men att vara en medveten människa och se när vi är på fel kurs, och försöka få gehör för detta släpper aldrig. 

Men jag drömmer inte om mig som hjälte eller att jag kan flyga eller om en harmoni i en varm källa. Eller i ett paradis omgivna av purpositivitet, för evigt, jag tror inte en gång jag vill ha det. jag drömmer inte om att se någon efter döden, eller om nya liv, jag er verkligen inte intresserat, vad skall jag med det, jag har sett känd och upplävt tillräcklig!

Är det verkligen så att någon vill ha allting i repris för evigt?

Prästen sa att även min bror var ett offer, ja det var han och därmed släpper jag han fri, han lärde inte av sina föräldrar vad som var ett manligt förebild, jag tror han verkligen provar för sina barn i dag. Och han har nog inte lättare för jag att kapa och läka banden till det förflutna. Han drar på sitt hus, det är nog inte finare än mitt, han har kvlitéer och han får ha de, och jag låter det passera. Ja inte att det går så där - pling - men framåtriktningen finns där.

Min kusin känner jag inte längre och hennes tysnad talar till mig, men det handlar mera om mig, det hon inte uttalar behöver inte att vara det jag hör. Det jag hör ur tysnaden skrämmer mig, men jag har ju en lite speciell uppfostran. någon gång klarar jag nog att släppa henne fri och där hon får vara den hon är med eller utan mig.

Vad händer i ett samhälle där ansvaret läggs i för stor grad över på den enskilda individ, när valmöjligheterna är oendliga, medan kapasiteten minskar i takt med ett allt större och större ansvar och press på den enskilda.

Det gynnar de hårhudade, de som int känner så mycket de som inte tänker så mycket, de som fungerar mera formellt eller maskinellt.

I dag är församlingslokalen borta, mötesplatserna borta, det är bara främmande överallt, och även till slutt har även de närmasta grannarna blivit det.

Släktsbanden blir borta, det materiella har fått större värde, arvstvister, bråk inom familjer, rettskaffenhet, att inte visa svagheter, att inte vara beroende, att vara margianliserade kärnfamiljer som gradvis minskar i antal per hushåll, att pängarna sitter för löst, spel och shopping och ytligt blick på varandra, främlingar, flyktningar, vi blir alla främlingar eller flyktiningar i samma länd, nätverken är tunna, kraven jättehöga, prestationskraven högre än det går att nå utan att själen marginaliseras, tilliten blir tunnare, teven visar short cuts av ständigt nytt elände, familjerna går på varandras nerver, för att klara sig blir empatin urholkat, telefonen ringer inte, vi har alla blivit energitjuvar, formaliteterna breder ut sig, inte gråta inte le inte visa tänderna (en barnramsa) linan vi balanserar på blir gradvis smalara, balansstången sparas det in på, säkerhetet nätet under blir för dyrt, vi blir hårdare i attityden, gömmer oss när vi försvagas, blickar osäkert på varandra, pendeln är full av privata samtal om elände, genom vagnen vandrar xx antal tiggare som måste överspela för att få pengar, samvetet tar kverken på orken, barnen är marginaliserde i den grad att när de gråter, går det rakt in i en frekvens på nervsystemet som är det samma som tandläkareborret.

Frågan blir, hur mycket pallar vi. 

ja det finns säkert glada folk i dagens samhälle med, men för oss som växte upp med för lite blir det ständigt mindre och mindre.

Åldern är en redning, den ger erfarenhetsbaserat visdom om bättre tider orsak och samband och konsekvneser. Men för oss som inte fick nog blir det även en börda att åldern far i vär, medan kampen för tillvaron tar studerna där man skulle ha varit i lugn med barna släkten vänner.

Sorgen över det förlorade blandar sig med sorgen över det vi fölorar just i stunden och i framtiden.

Drömmar bygger ofta på gemenskap, där ens värde inte går upp och ner med börsar runt om i världen. Drömmar är stabila önskan om att det finns någon som vill ge när du frågar, som vill vara tillsammans med dig i vått och tort, drömmar handlae inte om marginaler. Drömmar baseras på den goda viljan inom sig själv och andra.

Drömmar bär, men bara om de funderas i verkligheten, drömmar är beroende av sunda samhällen av pålitliga trofasta, pliktrogna givande och närande mindre miljön.

Drömmar är att bevara barnatron på att vi håller ihop, att vägen bron och grundmuren är solid.

Den dagen systemet inte ger rom för våra skruttighet, är det oss själva och vår mänsklighet vi förlorar, och där i finns det inga drömmar bara illusioner, fake och spöken sekter och låtsaslägen. Medan psyk caochar healers tarotkortgummor new age och flum bräder ut sig, Några seriösa, men de drunknar i alla som vill åt det du kan ge, din integritet eller pängar.

Vi håller tillsammans på att förstöra alla våra framtidsdrömmar, vi håller på med att förstöra vår värd, Moder Jord. Vi har blivit mainstream Dr strangelove, han är inte alls Strange längre, han har blivit mode, vi skall till Venus och Mars, det finns ju vatten, vi håller på med forskning in på kvantenivå med vårt medvetande, och det samma med datorn. Vi är Dr. Strangelovers och vi hyllas på teven för galenskapen, för allt tramset vi håller på med tål ingen mor, inte Moder Jord, den dagen sista respekt för mor försvann, så fanns det ingen som talade som mor. Gränslösheten tog överhand, vi får inte en gång lagregulera plundringen av Moder Jord, det är plundrarnas rätt. Och de har köpt rättigheten med licens till folks tyckande.

Jag gråter fördi vi förstod när det var för sent att man plundrar inte en 4,5 biljarder år gammal mor som inte kan försvara sig! Dr.stangeloversklonerna, som har blivit en monokultur, av plundrare, av gränslöshet, av ha-begär, av rättigheter, av skamlöshet; men mor får lida, eller avlida. För modern är än så länge Garanten för övelevnad.

Jag ser på dumburken framför mig, som producerar minst lika många ord som jag, ingen-ting-i- det-ändlösa.

Hur kan de, medan jorden försvinner under huset på dem i tevestudion.

"Vi tror det ikke för vi ser det". Ok då då inventar vi mors avlidande lite längre fram när ni måste se. jag hoppas ni får första raden på första parkett och att ni omider förstår at det finns ingen himmel efter, för det är straffen när man plundrar den Gud-dommeliga Moder Jord.

Den värsta biofilmen jag har sett är Becks, levande begravat, men mina egna nattliga drömmar kan fortfarande vara värre, nu på våren 2016 har det blivit bättre. Men drömmen i natt slår Beck i skräck, och det var jag som var huvudpersonen hela drömmen. Det som kännetäcknar värstingdrömmarna är deras långdragna plåga utan ett snäv av hopp. Det vill säga att det nog är nära döden drömmar, när inget hopp finns kvar, och deras bestalitet, grymheter är något jag inte kan ha erfarat? möjligen dock känslomässig. Nattens dröm var i ett hus, vars hade flera rum, och det var som ett tortyrkammare, och jag var totalt i skräckens värld, på slutet låg mina föräldrar och min moster i vridna positioner och även tungan var vridna på det mest vidriga sätt. Jag var fast i huset och kom inte undan, jag var själv och det var riktat mot mig och jag var själv. Medan folk massakrerades och jag förlamad av skräck, och då jag vaknade var jag helt kald av skräck länge länge länge innan en orintering mot sovrummet och verkligheten, där jag låg tryggt men ensam i min seng. Vad är det här? Vilket budskap ligger det i den nattliga erfarenhet och hur kan det vara någon bearbetning i det här? Och varför grym tortyr, vad är detta för någonting, som om jag har upplevd detta i verkligheten. Jag tror inte på flera liv, så det måste vara något allmän kunskap iboende i varje människa, och tortyr är nog tortyr oavsett land, metod och medel. Det är nog därför det finns så många skräckfilmer, det finns ett otall av metoder när det kommer till att tortyrera andra. Den enda begärnsingen är nog fantasin, och jag verkar vara utrustad med en grym fantasi, bokstavligen.

jag skall på sorkurs i Norge, 3000 + biljett för att sörja far moster och kusinen. Då är kusinen den största sorgen, hon får plats på ett helt kurs.

Vad är det jag sörjer egentligen. Jag sörjer nog det vi hade, jag sörjer min barndom, hon är den enaste kvarlevande som delade min barndom, de andra misskötte sig. Det jag har tagit för givet var ju att hon är som mig, där har jag missat verkligen. Hon är inte som mig, hon er en egen och annan person som även har ändras under åren. Till att bliva någon jag inte vet vem är. Hon tänker inte som jag, har andra behov, har andra nära vänner, hon har inte haft samma relation till mig som jag till henne. Hon kankse även gillar andra typer av människor i dag än den jag är - eller har blivit. För mig var vi Tuppen og Lillemor, som bor gård i gård, för alltid. Något gulligt i det är det. Men det var mina behov, och att jag får ta sorgerna nu, kanske 101 år efter att hon separerade. Jag hade i många år ett icke-liv. Hon hade fullt upp med allting.

Allt detta sörjer jag, och sorgen har nu legat där i decennier. Först nu är jag mogen till att ta sorgen, och försöka lägga den bakom. Det är nog inte henne dirket jag sörjer, men det vi hade, det som försvann långsamt ovh plågsamt och tomheten därefter.

En dag måste nog sorgerna ta slut, och jag kan tillåta mig att leva. Jag som har så mycket och inte klarar njuta, då sorgerna tar utrymme, energien och livskraften.

En vacker dag så börjar jag att leva fullt ut, och hur den vackra dagen vill se ut vet jag inte, jag saknar ju den erfarenheten.