Jag sörjer, jag har gjort det nu i typ 3 år. Jag har en personlighetstyp som jag kan tycka liknar min fars; jag ger, som en naturlighet, jag ger till jag blir tom, min far blev inte tom? och först då blir jag synlig för jag
blir tvär. Jag har en personlighet som rymmer enorm empati, jag sätter mig gärna sist och ger bort om någon behöver. Prolemet är att folk tar det för givet att det är gratis och tar. Min personlighetstyp uppskattas
inte i dagens samhäle och aller minst i Norge, där motsten av den jag är upskattas högst, den som pratar mest, den som tar platsen först, den som skrattar mest; och försiktighet finkänslighet och emapti har intet värde;
så känner jag även om min far, då han var död, var det 6 styck verkligen sörjande, och sen skrattas det gärna åt Pilgrims-leia, när de snart river ned klistermärken över leden. I bland om jag skall
tycka om min personlighet, så måste jag tänka på Alf Prøysens lilla get-kulting som kunde räkan till 10, i den känner jag någon identifikation, och först då båten kom i fara för att sjunka,
kom getkultingen till sin rätt. Nu tror jag inte detta riktig kan överföras i min verklighet. Jag är inte säker på att jag kommer till min rätt någon gång. Om jag skal rekommandera en annan bok så måste
det vara Kejsaren av Potugalien? av Selma Lagerlöf. Fast jag har fått fobi för boken. Jag grät hejdlöst genom hela boken för en fars villkorslösa kärlek. I dag måste jag gå omvägar för boken för
inte att gråta. Den råa beskrivelsen av verkligheten och dets villkor som hon skiver om, går inte att passera. Ok i blant känns det chanslöst att vara mig, när världen är en evig födelsesdag med stolleken och
det känns om omöjlighet att få någon stol; det känns det jobbigt förstås? Jag hoppas jag hittar något knäp, som get-killingen som säter punkt för år med räkneleken. jag är uppe i 1
billion nu och folk tar och tar allt jag har, det är konstig att jag lever, ja det är även möjlig att de en dag även tar min lever: För man lever så länge man har en lever, eller hur?