Jag måste hejda mig, jag är Ibsens rollfigur: en folkfiende, och ensam är svag. Jag talar kaxigt på mina facebookinlägg, om norges låga oljamoral, men jag är ju norsk, och som vanlig kan jag inte tala Roma mitt
emot. Hade jag varit typ av Nelson Mandelas kaliber. Men han hade inte sjunkit till mitt låga nivå i konservationen, jag kan då inte kalla Norge dummies, det är ointelligent, och tiden är inte mogen nog till att säga åt
de att täppa igen oljebrunnerna. Typ 0,1 procent av nordmenn ville ha förstått vad jag menade, det är inte för att de är dummies, det är för att de inte vet att det bidrar till CO2 i atmosfären som kan leda till
människans sorti, dramaqeen? nej jag är faktisk rädd, uppriktig. Men jag är även rädd för ogillande, jag har inte ryggrad till att vara en folkfiende. Jag har stått upp för mycket nu mot starka människor,
människor som då tycker jag står i vägen. Ok jag är inte stark nog till gång på gång möta dessa som tycker jag står i vägen och antigen låter mig stå ensam och obekväm eller går
rakt över mig, och som en fluga ligger jag där. Kaxig, nej mosad i en äcklig plätt. Jag kan inte vara kaxigare än att jag kan möta dessa ansikte till ansikte med värdighet. ja de var det med att hitta balans; det har blivit
ett åtrerkommande tema, jag balanserar inte.