Har ansvar en övre gräns, har moral en övre gräns dvs egenmoral. Jag har fått höra att jag är högre moral än påven, ja den förförra, och jag har inte en gång den svalkande dubbeltmoralen.
Jag tror jag måste rädd världen, det hänger på mig, jag kan vra dråppen för lite; det är stora kav på en sliten själ. Jag blir inte riktig uppskattaad som jag känner, för mycket är fel, jag
är som jag har skrivit, inte A4. Min insats kommer aldrig att ge avkastning eller Nobelpris. På ett sätt känner jag mig lite motsats till min kusin, hon passar i kopiatoren i allas pärmar, jag det kan jag ju inte veta, det är
hur jag ser det utanifrå. Hon blir omtyckt, ja jag tycker om henne, fast nu på distans, men något är det som skiljer oss, men ingen är ju lika. jag saknar en övre gräns för ansvar, jag tror allt är mitt och någon
måste ju göra om ingen annan gör. min moral ÄR hög, sedan jag inte vet hur hög föförra påvens var, så är det svårt att sammalikna. Finns det en övre gräns för moral javisst men
i dens brädd är den lika gränslös, behovet är omättlig. Jag kanske likanr den tappre tensoldat och hans öde gillar jag inte. Kanske hittar jag en dag något lagomt, om jag dör i förtid, så säglar
ju världen precis som för mot något och även droppar försvinner och nya bildas. Kanske jag får välja att inte dö i förtid och att världen säglar precis där den seglar ändå, jag kommer
ändå aldrig få veta om jag var droppen för lite eller för mycket. och om jag var droppen som räddade världen så kommer det ändå oväsentlig, för om hundra år är allting glömt och
jorden säglar som nu under tuffa villkor, den hänger i praktiken i löse luften.