Tillbaka till det jag skrev innan. Repetion blir tråkigt. Och nu har jag klagat på samma nivå i ett helt år. Och det förra inlägget var nu mera en fråga. Det finns säkert många nivå på av
livet, även där man kan ha djupare realtioner. På ett sätt är det nog de vuxnas ansvar när barn börjar visa tecken på att det inte är ok. Igen känner jag att min tid här på den anonyma bloggen,
tillhörande gruppen: Anonyma Bloggister, år över, jag har ingen tillgång till att se vem som läser den, men sedan den inte blir kommenterat, så är det nog inte hela Sverige precis. Jag tycker om att skriva men har ingen
ambition om att skriva något för någon. Jag tycker min historia tillhör det många måste igenom, den är inte merkvärdig, och jag har klarat mig. Den djupe erfarenheten är empatin, som har kommit genom mina erfarenheter.
Det gäller alla, hemlösa, gatutiggare, kungen, de allt för rika. Strindberg har rätt; det är synd om människorna. Inför livet är vi alla lika och måste brottas med att en dag finns vi inte mera. Detta är en
grundläggande ångest hos människor, och olika sätt att hantera. Det finns de som säger att de inte är rädd för döden, men hjälplösheten och utsattheten som gammal, ok, Empati! jag tänker lägga
ner min blogg när det nästa år börjar. Jag kan fortsätta men känslan av att det inte finns mera och att plattityder är det nog av. Men då kamrater blir hösten full av plattityder, så för alla som gillar
plattityder: läsa på, dessutom har jag datadysleksi, ett nyord som dock är anonymt :)