I bland får jag brev som gjör att jag får tänka till. I denna blogg ventilerade jag sånt som faktiskt man (uff detta ord) inte får säga som vuxen till människor. Ytan har blivit så ytlig att mina barnliga
känslor inte platsar, fast så onormala är de då inte? Jag tycker inte jag tillhör gruppen de som har det värst, men det kan ju inte mätas, samtidig brottas jag med sånt som inte går att samtala om. Jag är
stark i perioder, och ok det finns inte så många problem, men sedan för att i perioder gå tillbaka till stadium överkänslig, allt kan tolkas som tecken på min tillkommenkortanhet och utanförskap. Jag är ju dessutom
båda högmodig kankse även högfärdig idealist, och när svackarna kommer passar dessa sidor dålig, då vil jag att alla bara skall vara snälla. Jag är idealist, och det innebär faktisk att stå upp
för saker som ett fåtal stödjer, det är konseptet med idealism. Och i svackorna klinger gensvaren av den högfärdiga idealisten, tysnaden, det som tar livet av mig. Jag har varit igenom flera runder inom mig när det gäller
min kusin, ja stackars min kusin, det är ju mig det handlar om, och i svackorna kommer hon som exemplet på allt jag inte är, och jag vet int hur många runder hon har varit om i mitt huvud. Jag kan förstå hur vänskap inte
fungerar längre. I 30 år hade jag bara pratat om mitt och det var alltid samma eländet? Det måste ha varit ensidigt för jag visste inte vet något om hennes liv. Min kusin hade ett fungerande liv, karriär familj och många
vänner, ja som sagt allt jag inte har haft. Men vi är även olika. Jag har aldrig kunnat förstå det jag uppfatttar som likgiltighet för frågan som upptar mig mest, miljöförstörningen. Ja utifrån vem
jag är går det inte att förstå. Jag har förstått det så att hon är extrovert på det sätt att hon frodas i samväron med många människor. Jag är totalt motsatt, jag mistrivs i grupper,
dess större dess värre, jag gillar att möta personer direkt, då finns inte dessa konstiga grupplagar som jag inte blir klok på. Min kusin har sagt att hon kanske får mera tid när hon blir pensjonär, jag förstår
att det betyder aldrig. Jag kan inte förstå henne, och hon inte mig? Vi är födda samma sommar och jag blev döpt 1,5 månader gammal, där och då hon blev född. Besvikelsen var total då hon inviterade mig
till sitt jättekalas då vi båda firade jämt; men det är hur jag kände, för hon ville inte krenka mig, det vet jag; för hennes personlighet var detta naturlig. I bland känns det som hon har flyttat till Mars, att
hon inte finns mera. Men det gör hon och fast jag inte menar något illa när jag känner att hon inte finns, ville hon knappast förstå. Och här befinner jag mig mellan den övertygade idealist, och i bakgatorna av denna
personlighet, jag måste hitta en väg där dessa ytterligheter enas i en person, både den högferdiga och den motsatta, och att jag måste agera lika i båda lägen. Den högfärdiga idelisten och svackan där
jag är inget och inget värt, måste enas om en medelväg, där kanke idealismen tonas ner och sårbarhetetn upp. Visst är det viktig med värdefrågor, men inte i ensamhet. Visst är det viktig med vänskap
och gemenskap, men där jag måste ha rätten att var mig, som inte gillar stora grupper och som tycker lite för mycket, fast då måst även jag ändra och lyssna in de som tycker olika eller lika på ett annorlunda
sätt. Nu har det varit för mycket ytterpunkter och alla dessa ytttre punkter är mig men måste framträda i ett. Hur det går till. Sedan jag knappast får svaren här så får jag väl jobba på detta
med. Men för alla som inte känner mig, så är jag då inte en gruppmämnniska, i realtioner är jag beroende av gensvar regelbundet, jag behöver få ge, jag tycker om det, jag är inte så intolerant att
en förklaring räcker nog för att förtå de andras sätt att värdera. jag är snäll, men när jag blir arg kan jag bli oförskämd, jag är för känslig på andra, det hoppas jag en dag
vill klinga av lite mer. jag är mycke social och trivs där det är högt under taket. Jag är för envis, som är bra till det passerar en gräns. och jag reagerar fortfarande för starkt, förtid och nutid blandas
i raktioner. Men i de goda perioder är jag glad lättsam och underhållande. Det sista var mitt eget påstaåande. Ha en god dag du som läser, mvh mig!