En dag kommer han döden, att vara död är inte farligt, men själva döden är brutal, den tvingar dig ur livet på de grymmaste sätt. Har man turen så sitter någon snäll bredvid, men ofta sitter
ingen där medan döden tar dig ändå, sjuk och rädd, inför döden som utan att du kan göra något dödar dig, på sitt brutala sätt, du får inge luft, du är frukatsnvärd rädd och
alldeles i händerna på någon som alldeles inte vill dig väl. Utgången ur livet är grym, döden stryper dig där du ligger hjälplös och rädd, ofta på sjukhus och ålderdomshem där empatin
är lika frånvarande som hos Mengele. Varför skall livet vara så bestialiskt, sortin kunne då vara värdig. En dag 100 år gammal somnar du ganske enkelt lycklig och vaknar inte; så borde det vara. Jag fasar för
min egen sorti, varför är jag inte en teknikpryl med en offknapp. Att döden har rätt att stypa mig borde den inte ha, jag vill ha en snällare och mjukare sorti. En engel som viskar mig i öret kom nu din tid är förbi,
och jag vill inte vara på något hem omgivna av vårdens kalda kvinnor som bara räknar dig som en siffer mindre, och värsgod nästa in, som på löpbandet lika fort skall ut igen.