and

Hallå, kan någon hjälpa mig? jag är down and out and undergrown. Jag är hos min familj, på minerad mark, nära min mors slekt där min onkel har gått bort. Min bror pallar det inte, han har förlorad sina två manliga förebilder, den sista var möjligen den största förlusten. Här sitter vi familjen trasig och det har vi och den varit i snart hundra år känns det som, den är så trasig att det finns inte nog med resurser, alla som kommer nära dras ner i dragsuget till familjen trasig. 

Går det att reparera en så stor grad av trasighet?

Min onkel var ju en stor del av våran gemensamme uppväxt, men då jag var 14 kapades länken, då min momor dog, och vi inte var självkrivna gäster längre.

Det ligger inget dömande i det, men förluster är å mangt, en förlust i nåtid kan tillhöra en förlust i dåtid.

Och fortfarande råder ättefejder, där enhvar i familjen råkar falla i onåd, trots att inte varit inblanden. Ättesagor heder och kampen om ära och makt, försiggår inom familjen mellan familjer, och mellan slekter. Heder och vinna ansikten utåt är långt viktigare än moral och vad som döljer sig bakom fasaden.

Kampen skall vinnas, hedern måste bärjas för ett vart pris, heder gör att vi spaserar över lik, för dens skull, vi tillhör hederskulturen de lux, vi har inte kommit längre än till ättesagorna, eller skiljer oss från folk i mittösten, heder eller vanära, ensamhet och död. Jag dör här och nu, jag har fölorat min heder för länge sedan, jag har min moral men den spelar ingen roll i Hederspelet, där är det bara ytan som räknas. Yta är karrriär, att behärska det sosciala spelet, det är att vara naturlig mittpunkt, det är att glänsa.

Så jag har inget kvar, bara min moral och en sorg så stor att den täcker själen, den binder min själ till sorgen och jag kan inte komma ut. Hur behandlar man den själsliga sorgen, det inte finns tårar för, där gråten ytlig ger dig vanära, där uttrycken för vad du känner blir så långt bort från det vanliga ordföraådet att inga ord passar situationen och därmed går det inte att frigöras.

Tänk om inte heder och ära betydde allt, tänk om det fanns bara moral och händer som sträckte sig mot sorgen, och gläddes åt andras framgånger. 

Tänk om min slekt inte hade hederskultur och bara kärlek, och sorger och gläder fick vandra ihopes. Tänk om jag gjorde desssa ord till min onkels minneord.

Men det ville inte ge honom heder. och hederskulturen råder. Det är inte konstig att det är synd om männiksorna, heder är även en flyktig sak, och döden kommer ändå, och om hundra år är du glömt och dien strävan efter heder.

Fast det är nog människans öde och natur att sträva efter heder, förstaplats på pallen, the winner takes it all. Det var inte Farao som byggde pryamiderna, men det har alla glömt, utan kvinnorna hadde histeorieböckerna inte funnits, men det står det inget om. alla väljar vinnaren och hederen och barn som arvar hedern eller inte.

Bakom var success lämnas något och några kvar, men ändå är målet success.

Jag sperlar Erics låt igen av den geniala anledning att han nämner mitt namn på slutet. Den lilla gimmick gör att jag blir någon för en sekund. En sekund kan vara nog för att överleva.