I går var jag på skolan där jag skal börja ovch självklart var det en klass, dvs en grupp, och självklart mardrömte jag mardrömmar ja typ hala natten som jag upplävde det. För mig är en grupp
över 8 personer ohandbar. De tio blir till ett du, och du gillar aldrig mig. Det är jag som iscenesätter det här varje gång jag kommer i en grupp. Det är fullständigt post-t. De eller individen i gruppen slutar vara individ
de blir en och han är en mobb. Sedan jag långt bak vet attt det omöjligt kan stemma övrens med verkligheten, så hjälper det inte iafall inte. Dem blir i alla fall till du, och bestandigt du som vill ha mig ut. Och för eller
senare måste jag lämna för DU börjar hata mig. Detta är som sagt post-t, en gång var det så men at 40 år senare själv iscenesätta detta ofrivilligt, ok den gång var det så och 40 år senare
sitter den eller du lika hårt. Det måste ha varit mycket värre än jag tror.
Ut från mina högst besynderliga erfarenheter har jag blivit en A7 människa, dvs ett format som inte passar i något fall, jag har
vändt upp ner på världen. Jag har nu gett den snälla tiggaren mitt varma smil länga och nu tänkte jag köpa en liten present till henne. Jag ser den danska mannnen här i Sverige med sin hund lämnat av frun och jag
ser hur han sammansjuken går som ett nederlag, jag kan ju inte låta vara att bli intresserat. Om jag nu ställer mig på motsatssidan i alla frågor och inte gillar de som tar för mycket palts, måste jag antigen bli Superman
eller så blir jag snart lika kutryggat som dansken utan fru.
Jag tror jag behöver någon med rak ryggrad som gillar mig som jag är, typ som gillar A7 papper. Jag blir så hämskt olycklig över att kasseras för
att jag inte går in i kopimaskinen eller igenom skrivaren eller inte passar i någons pärm. Jag olycklig är ett snällt ord jag lider här jag sitter kutryggat över datorn, och inte finns föreningen för kutrygade
heller.