Ok, nu har jag hållit på att låtit mig inbilla att jag alls inte behöver popularitet. Jag skriver om vårldens mäst obekväma fråga, miljön, och blir egentligen skitförbannat på den låga
uppslutningen och att en inte en jäkel visar större uppsaktnning. Jo visst jag vill ju verkligen också vara någon. Och irriteras, över att inte ses. Samtidig sänks jag av att inte få den uppskattning jag tycker jag förtjänar,
och det vill säga attt jag är lika beroende som alla för att få gullmedaljen. Jag kan inte självömkas mera, jag går inte i tunnelar och är alltför beroende av att gillas. Och hur gör man det antagligen lite
motsatsen av vad jag gör. För det första så sakffar man sig en samanhang där man passar, och sedan har man tryggheten nog att anpasssa sig lite, men inte så att grunden i en blir borta. Jag är otrolig envis och det är
som om när inte världen anpassas mig så får det vara, men i den avsaknaden av gensvar, får envisheten vika, jag måste lära mer om spelreglar och flexibilitet, och surklar efter något som jag tydligen låtsas
inte behöva, gänget, gruppen, ja...... Att skriva om miljön i 10 år utan gillanden är förödande lika med mentalt självmord. Ja du länga leva envisheten, och länga leva miljöfrågorna och länge
leve kampen för vindmöllerna och länge leve Zorro-anne, rättvisans härskare och den själutnämnde ensamma rytter som vägrar att intereagera och surklar efter andras gillande. Denna bloggen har typ 0,1 läsare och
den är jättelång och ingen kommenterar, nu ja kamrater, att skriva så mycket för så få, det visar i all fall på envishet, och att dyrka sin egen monumnetala avvsaknad på att inrömma, att det faktisk inte
går att göra allt det här utan beröm. Ja någon har berömmat, och jag blev väldig glad, och glädjen bär mig vidare ett tag och var från en människa jag uppskattar. Det är det som bär insats
och engagemang: uppskattning och beröm, som skapar glädje, känslan av tillhörighet. Tiden som ensam ryttare måste få ett stopp, det vill ta tid som alla inlärde roller, men en dag vill jag rida tillsammans i solnedgången
tillsamman med dem jag gillar och som gillar mig, den bilden hör vacker ut, och kära 0,1 läsare, du är inbjuden in i mina visioner.