Fast man inte vet så är glädjen sorgens följesvänn. Det vet inte jag häller, men den gamla kvinnan i mig berättar det. De är varandras motstasar men samtidig närast de från samma källa. Och det
vill säga att den vandrar bredvid sorgen och en dag kan man glida över i vänsterfilen eller högerfilen där den ligger och väntar. Omärkelig kanske befinner man sig i filen, gräddfilen bredvid, där sorgen följer
bredvid, för glädjen är inget varaktig, inte för en som har vandrat i sorgen. För att vara en levande människa, så får en ta den hårda realitet, att ingen garant finns i livet varken for lycka eller olycka, det
är livet som bestämmer. Det vi lärde oss, om faliga känslor och kontroll och korrekthet om styrka kontra svaghet, självbehärskelse kontra svaghet, formalitet kontra svaghet, korrekthet kontra livet....kontra livet? Det var ett
otroligt hårt statement. Är det relevant trovärdig och hållbart, det vet bara den som lever.