Jag sitter i mitt föräldrar hem föräldrarlös, men det är just för att den kvarlevande har flyttat. I går fick jag hjälp, fantastisk hjälp med nina fars böcker. Fantastisk för att det finns
hjälpsamhet och välvilja. Min kusins släkting var med; de är inte kusiner men nära på. Och det satte i gång törktumblaren igen, nu går den på tomgång. Jag fick höra om deras fjällturar och
om en stabil gemeneskap, som jag inte har vetat om. Jag känner inte min kusin längre och jag känner inte hennes liv. Jag har faktisk ingen aning om det, varken jobb ller fritid. Jag undrar om när hon kapade banden till mig, är det
40 , 30 , 20 leller 10 år sedan. Hon har varit lite som en magnet för mina gamla kontakter båda student och kusin är i dag hennes omgängeskrets och inte min. När övergick jag till att bli ett problem och inte en människa.
När blev jag ingen eller en relikt. Min kusin känner inte mig, för då ville hon vetat att den värsta reaktionen som jag kan få är tystnad eller likgiltighet, det är det som gör mäst ont; jag kan gott ta allt
från meningar, förklaringar till utskällning, då är jag någon. Men i kompakt tysntand är jag ingen, och min kusin har valt att göra mig till ingen i sina gensvar till mig. Dvs en zoombie, och sedan det är det
värsta tillståndet att vara i, så hade det ju för gammalt vänskaps skull, kunne bemötts lite snällare, om hon kände mig. Nu är jag kanske bara en relikt i hennes liv en fornlämning, en abstraktion, en liten
tunn flicka med långt gult hår som aldrig lärde att simma, en antikvitet som är inte kan brukas till något, utan affektionsvärde. Jag har ingen aning för i straffen med tystnad tror jag att sanningen är så brutal,
jag är en relikt utan värde, jag är ett gulnat fotografi, men inget i ett skryt album. Jag har inget värde och är bra att glömmas bort, då jag stör harmonin. Ja för min kusin valde att kapa kontakten på det
sätt som sårar mig mest. För i tystnad växer trollen, de tar form och färg och förvandlas till spöken som rider om naten. Kära kusin om det finns några känslor kvar, så ge mig en värdig sorti.
För utan så lämnas jag kvar hos mina spöken och det finns för många av dem, du skulle ha sätt mitt spökkabinett och jag tycker inte att jag förjänar och leva med dem; jag är trots allt en människa.