Och jag rusar mig inte, så det är sagt. Men från flum till alllvar. Jag tänkte vara konkret. Jag har läst boken: Skamfilad av Göran Larsson. Den satte flera pusselbitar på plats. i gruppen skamfilad tillhör
jag gruppen med massiv skam. Om människorna jag hade rundt mig då jag växte upp också är långt ute på skamskalan kan det var orsak till att jag är där jag är och att vi fortfarande inte är hela någon
av oss; jag kan ju inte utvärdera min kusin. Men det ville ge en förklaring som kan leda till förlåtelse och frid. Lidande knyter inte ihop på något hälsosamt sätt, det blir till beroende eller medberoende, det blir
till seperation eller ångest. Det blir till skuld anklagande och leder inte till försoning. Det leder till sår som kan göra det omöjligt att mötas, någongång kan det säkert bli definitivt. Det beror på
hur man förhåller sig till sin egen skam, tar ansvar för den och inte projiserar den vidare.
Jag har varit långt ute och är i färd med resan hem, till vem jag är och vad jag vill, om jag klarar att läka
såren, och det vet jag inte ännu. Såren som är för stora till att någon vill ta ansvar, till att vilja träffa mig. Men om de andra också är där ute, i sin egen skam. Så ligger ju fokusen där
nära sig själv, och de är inte redo att möta andra, dvs att de är i samma läget som mig. De är skamfilad och måste hitta hem innan de kan möta andra och i alla fall de av oss som inte är hela. Råkar
båda i skam blir det till gräl som gör att något går bara mera och mera sönder för varje gång. Och båda förlorar, och förloras.