I överimorgon skall jag hem, det som var hem och ta farväl. Jag skall säga hejdå till 11 år av min uppväxt, och nästa år finns inte annan anknytning än en grav. Och en stuga på fjället. Men
ingen band längre till hemma. Jag var aldrig hemma där och därför finns inga tåror för ett hem där vi inte var hemma. Det tar tre genarationer att bli hemma, med vår förflyttning, kommer vi att bli nomader med
nomadgener. Min far som ändå jobbade 70-80 timmar pr vecka i bygden var nog lika hemlös som resten av familjen. Efter är det ingen som frågar efter honom, inte ett ord i tidningen, och bara några fina själer som fällde
några tåror för honom i kyrkan. Min far lever vidare i mig, jag liknar min far, och det är lätt att identifiera sig med han. Nu har jag förstått mer av hans liv och vad som gjorde min far till min far och till det som
inte fanns i min far. Jag skall besöka min fars grav, har jag rätt finns inte en blomma där, men jag vill lägga en potatis i min fars grav, för att hedra hans minne. En potatis, ja det var vad min far odlade år efer år
efter år tills han dog, de har vackra blommor och om de ger skörd så går det ju inte att äta de, det är nära kanabilism, men det vittnar om vad en potatis kan ge, 10 nya potatisar, och i det finns ett budskap, om att ge
så det monnar, lite som brödet och fisken i bibelns liknelse, något som förökas och ger mättnad åt flera, något som min far gillade, det röda budskap om att inte ta men ge och dela med sig. Så en potatis
blir den bästa och finaste blomman till våren hoppas jag och i det bär jag även vidare en orginalitet som min mor och far har, en arv som jag uppskattar. Jag är den jag blev och är inte riktig en A-4 människa.