opolitisk

Jag har varit vädlig intresserad av politik. Nu har jag backat de senaste åren, det blir för stort, för svårt, för mycket, för ödande. Hur gör man med hat som får fritt flöde, hur tar man ställning till hat, rent politisk? 

Kartan är annorlunda nu, det handlar om något som är fulare än då jag växte upp, och hur hanterar en hat och när alla blir potensieilla hatare. Det blir inte längre bara politik, det blir attityd, det blir bemötande, det blir att se och bry sig, fast hatet blommar, så kan det inte bemötas, det finns ingen tydligen fiender eller vänner, det finns i så fall ångest för alla då som en nu inte känner, då hat leder till hat och hat går inte att bemöta. Jag blir opålitlig opolitisk av detta. Jag har fått ännu mera lust att flytta ensam till min stuga på fjället, jag orkar inte mera folk och när alla blir främlingar och hatet får växa. 

Och det enda politska ståndpunkt jag kan ta är att vi måste få tillbaka de lokala mötesplatserna, att folk inte möts längre ledar i längden till frykt fasad och fientlighet, vi måste mötas fast de yttre olikheter och se varandra bakom fasadarna. Där är vi alla ganaka lika, för innan vi börjar hata, är vi rädda och ensamma. Det blir inte politik av detta, för när vi hatar är vi inte längre rädda och ensamma, vi har konverterat till något bortom det mänskliga, och vad gör en åt det rent politisk. Jag har ingen idé, men det är lättare att börja hata någon som inte ser och hör och bryr sig, så rent mänsklig hade det varit bäst att börja där, för när det blir politik, blir det ganska enkelt en otrevlig värld av krig. 

Vi människor tycker alltid det är bättre att ta problem sen, allt från miljö till ofred, det är lättare att inte bry sig och att hata än att börja med att bry sig och ta hand om jord och andras bord, men sedan det även är lite mera ansträngande än att hata, så tar vi det där, när det är lite för sent, och sedan så får vi ta hela paketet av lidande. Då finns det hjältar och fiender och det har blivit mycket enklare att bilda sig en mening, för det kostar för mycket att bry sig - om alla de andra. Jag vill egentligen inte vara med på det här, att etikkera folk efter folk, färg och flagga. Det är en otrevlig lek där alla fölorar finheten o friheten o felleskapet -

fast utan att se det.

Att när hjälpen är störst är stjälpen närmast. Tillit handlar om förtroende för varandra, blir men utsatt så blir förtorende mellan männsiskor borta och utan förtroende finns inte riktig någon guide i livet. Förtroende kan även utnyttjas, och att ha det bra, betyder att kunne ha tillit, men 100 % tillit är inte möjligt, måste en då ha mistillit? Nej när en är trygg i sig själv så kan en klara att förhålla sig utan mistillit. Men ingen människa går väl hela livet med en fundamental trygghet, ja någon måste vara så lite sårbrara att de gör det. Jag har pratat med min mor, som är - som jag var ett offer, och folk kan spela henne ut, och sen spela henne bort. I dag blir jag arg som en varg, när vuxna låter sådant här ske. Mobbning kallas det fast det nu är kristen mobbning, eller humanistisk mobbning eller vilket som hälst mobbning. Jag har fått skinn på benen, fast det går att spela mig ut fortfarande med. Och varför dyker min kusin framför mina ögon, hon är en sjefs-mobbare, fult sagt, fult gjort och endå så kan jag tycka det. Det är dessutom lite ärftlig. Just som hon gjorde min grej till ärftligt. Jag är nog ganska arg på henne. Det är klart hon måste kapa mig. Det har inte gjort mig mindre arg, hon får va glad för att jag är en snäll människa, för det är inte hon. Mobbaren! Nej men vissa ting är ärftliga, det är som att progarmmera en dator typ. När en tar bort mors sjukdom, så finns en ganska försvarlös kvinna, som vissa kan spela ut för sedan att skuldbelägga, den progammeringen fick jag med mig, och jag blev utsatt, även av min bästis kusinen. I dag har jag kommit ett kliv vidare, jag är inte merkvärdigt snäll mot osnälla folk, jag bits, jag tycker dåligt om dem, jag kan sätta ord på vad de håller på med, och vilken typ av inkompetens de har. Jag hat läst lärt och sett för mycket, och då jag fick tag på illskan, på min hårda sida, på glasögonen, så blev toleransen för trams noll, jag ser förstår och accepterar inte trams i form av att utsätta andra.

Men skal nu jag som vore så utsatt, även i mitt barndomshem börja försvara de utsatta, ja även jorden vi förstör, väl det kanske inte finns någon väg utanom. Här ligger min kompetens, jag ser hör och vet vad som är trams, och som en reflex kommer foten eller munnen eller handen i sving när någon gör trams. Det kanske är högmod att vara den som vet vem som är en skojare, men den guldmedaljen tar jag gärna.

Sätt fram en palll nästa gång ni ser mig, så jag kan ta emot min tull- äh guldmedalj.