Barnen, dessa barnen som vrålar och kräver och skapar oreda, grisar med maten och som trotsar. Då kan vi ju lika gärna fästa upp jorden, så inte de odregliga barnen får någonting.
Barnen som vi inte
ser längre, de lever innuti hus, med sin kärnfamilj, i bilen och på dagis och i skolan. Kärnfamiljen som är rena giftet för många barn, och i bilen och liksom tagit bort ifrån utomhusbilden, där bara enstaka
människor och fordon färdas. Barnen med plattan datorspelet och utan folk.
Barnen som är livet och som borde vara gemensam glädje.
Kollektivet är inte till för saken, kollektivet är till för barnet och
barnet för gemenskapen, däremd tar vi bort den politiska konflikten mellan individet och kollektivet, kollektivet behöver barnet och barnet behöver kollektivet.
Barnen skall inte sitta med plattan där i dag pedofilerna finns,
de skall inte vara problem och äta psykofarmika, vi behöver barna som vrålar grisar och trotsar, det finns ingen mening utan barnen, och med att vi förstör jorden finnns det ingen framtid för barnen. Framtiden behöver barnen
och nutiden behöver barnen utomhus tillsammans med ungdommar, vuxna, äldre och djur.
Jag behöver se barn och äldre och främlingar och mina egna, blandat i en röra, för att må bra, och för att miljösaken
handlar om dem, att vilja ha dem där, önska att de får det jag fick, frisk luft, sång och dans. I en enda röra av liv och leven, levande liv.
Om det skulle vara mina slutord, så ge oss barnen tillbaka, de skall
inte äga plattor, de hör hemma tillsammans med oss ute i den friska luften.