Ok jag ger mig, detta blev ingen miljöblogg, jag är anhörig och i princip handlar bloggen om det. 20% idealist och 80% anhörig, det som hos andra är 1 promille är hos mig 80% och det var där bloggen landade.
JAg har gått sorgkurs och ska sörga mina förluster, men sjukgymnasten hade rätt, den största sorgen är inte min kusin min far eller moster, den största sorgen är förlusten av mitt liv, av min identitet och hur
sörger man ett hål, för det är ju borta det jag ska sörja, och det var en del av mig. Det var den positiva delen livsglädjen framåtdrivet, tilliten och tryggheten och identiteten min, den urpungliga. Den jag är i dag
är ju en människa vars identitet belv kapat i barndommen. Jag förstår nu varför jag inte lägger ut bilder av mig själv på facebook eller något media, har ni sätt bilden av mig på linkedOut, jag ser
ut som ett spöke, utan identitet. Jag förknippar alla bilder av mig med sorg, det är riktig illa. Måste jag nu in i historien, jag hade tänkt att förbise den som någon annans. Men först måste jag byta namn, när
jag blir begraven ensam under en sten, kan jag inte vanäras, jag måste byta namn till Ingen: Här ligger Ingen begraven. Det är ju verkligen så det är.
I går hade jag ett samtal med en person vars historia liknar
min. Hon kallade det för identitetskapning, och ja det är väl det det är. Vi är uppfostrade till att tro att mor och far tar vara på oss. Men många förälder är defekta och den historien finner vi snart bara
i äventyrsvärlden. Det tillhör kanske normalen med defekta förälder. Men mina var verkligen det. Jag har fölåtit min mor, hon låg hela min barndom och vet nog knappt nog vad som hände runt henne. Men det är
alltså min barndom hon låg, och om vi säger att i 15 av mina år låg hon mera i sengen än utanför, jag kan inte komma ihåg henne normal. Men när hon dippade var jag tvungen att sitta i sovrummet vid sengen och
höra på vanföreställninger, paranoia och djup ångest, i timmer, vecka efter vecka månader efter månader och år efter år, vad det gjorde med mig? Väl, jag blev inte direkt en glad person av det. Kanske
har jag suttit vid sengen 3 år tillsammans av mitt liv. Gudarna vet. Jag har en bror som slog log och tog från mig mig och mina saker och förstörde dem, det var en fixering hos han, varje dag höll han på, att förstöra
för mig var hans enda hobby, vad det gjorde med mig? ja glad blev jag inte av det. Han höll på dagligen, om vi avrunder lite neråt, i 15 år av mitt liv, varje dag varje lediga stund och varje gång han tråkade. När
han var på lite dåligare humör slog han, och jag har legat med huvudet i golvet i grusen i isen i mosssan bland glas-skår och utan glas-skår. Och tillsammans förstörde min bror och mor alla mina vänskap, alla mina
ideal och allt de kunne komma över. De tog bort det livet som var mitt, och som identiteskapingar flest, i dag sitter de med falsk identitet och jag utan. Jag måste sörga någonting som inte finns, ett tomt hål, och det är där
min kusin kommer in. För jag har ingen som jag kan dela min barndom med, ingen av de som jag delade livet med den gången. Hon har ju även en annan kusin vars far sköt sig, hon har viktigare saker före, hon är inte dumsnäll
häller, hon har karriär. Det är klart att man inte orkar veta hur det var. Men hon är den enda jag kan dela mina minnen med, och därför var hon viktig för mig. Om man tänker att jag levde 3 år vid mors säng
bland vanförestälningar paranoia och ångest, 7 år av de 19 i skräck, 4 av dem rädd och ledsen, så blir det dock några år kvar; var jag glad någon gång? På riktig? Hade jag rolig någon
gång, på riktig? jag har ingen aning. Livet mitt är borta, för det andra är mera ett icke-liv.
Detta har fortsatt, min bror kommer alltid ha sin fixering, när lådan med alla mina böcker från skolan samt
ritningar och skrivningar blev borta under flytten i sommar, står det bara ett namn på den: Bror, och den är nu säkert nu destruerat i det lokala varmevärket på orten, och det går inte att avkoda något när
det blivit till luftpartiklar eller areosoler som hindrar uppvärmning av jorden (lite miljödigresion). Hela min historia är borta, det finns kanske bilder, men vem har dem? inte jag i alla fall. Inte någonting som kan ge ett hum om vem
jag var. Min historia kan bara ge information om vem jag blev, och det skulle ta alltför många år att bli mera än Ingen, men i grunden är Ingen ett namn som passar på mig. Dock så blev det storparten av min identitet.
Och hur kan jag stopppa bilder av mig på facebook, de vet säkert förrestan allt om mig där, de kanske har högtläsning från detta om kvällen Mr facebook och Mr Google, någoning måste även de roas över,
och detta kan säkert roa många. Flera än min bror som har det tråkigt.
Miljösaken, ja jag är kompetent där, men jag måste ha näring för att hålla på, och jag undrar om det hällre
blir tärande, då livet bakom en dator, inte riktig är något liv, och att stå fram är inte min grej, jag gillar ju inte att se mig själv. Bilden av migsjälv är betingat med sorg, det är rent utav sörgelig
att det blev så. Ändå har jag inte använd droger eller skadat mig själv eller andra. Det hela är alltås innuti mig och synas inte direkt utanpå. Det kunde ha blivit en dålig bok eller en tristesse av film,
men sedan jag inte gillar sådanna böcker eller filmer längre, så får vi häller göra en komedi av det. Vi kan kalla den Pesten, och den börjar som filmen Festen, ja den danska av Trier et eller annat, där jag
kommer in och släpper loss fanden i finrummet, just när Pesten börjar.