eller inte?

Ok, det är lika med skräck. Vad drog i gång det den här natten, jag har varit med i Bäckfilmen hela natten, ja just Bäck blir då en metafor för skräcken.

VAD är slumpen, egentligen? Retoriken som jag kom med på, var mitt 6.val, jag hade inte alls tänkt att läsa Retorik, men det var det enda jag kom in på. Det blev just mellan förlusterna av moster, som dog vinteren 2013 och far som dog vinteren 2014. Jag kom med på mitt 6. val Retoriken hösten 2013.

Retoriken är som ett uppsamlingsläger, alla kommer in, men samtidig är de hårda vid oväsentliga prov, där kan de underkänna 90 %, med lite matte kan det så tänkas att sannolikheten blir lite grann större för varje gång de underkänner 90 %, för att komma genom nålögat, men egenligen gör man inte såhär mot unga männikskor, inte en gång mot en som har varit ungdom, mår bra av det. Just det momentet jag har kvar är den Retoriska anlysen, resten belv jag klar med 2014. 

Jag vet att Retorik är ett praktisk ämne, analysen är att lära hantverket: att skriva anlaysen efter en tydlig mall, för hur den skrivs. Jag är för glad i att skriva och kan tycka att lära hantverk är tråkigt; dvs. att jag kan gå igång och överse att grunden är en strikt mall, där det i grunden handlar bara om att visa att du har tillägnat dig hantverket, det du skriver är mindre vesentlig.

Men att det just blev Fursten av Machiavelli vi skulle analysera, var det slumpen? Machiavellism är även räknat som en typ av psykopati, hedonism, eller vad det nu kallas alla dessa maktstörningar. Nu tycker jag inte alls att Machiavelli uttrycker maktbegär, boken handlar mera om hur en stormakt bibehåller makten, men där Maciavelli återvänder till att Fursten kommer från och är beroende av folkets välvilja, det är en balans mellan folket och makten.

Jag kan tycka att Retoriken, hade större störningar en Machiavelli, det var sänkningar det, det var att inte besvara mails, när jag fick igen uppgiften med en kraftig ring runt U, var den även maltrakterat, kommentrerna gick inte att tolka i bland, och det fanns bara negativa kommentarer, hur bygger en upp någonting som sänks fullständigt. Och Alexander den stora, som hade ansvar för seminarierna i Retorisk analys, hade denna glimrande kommentar; så långt från godkänt som möjligt, och utan motivering; den satt som en kvarnsten runt halsen, det kallar jag en sänkning.

Apropå slumpen så var det på Retoriken jag försto att jag hade varit väldig utsatt, det var då Istvan med publik, sa att rösten lät som jag var i målbrottet, att den hade flera ton samtidig, och att jag borde gå till logoped. Trots att det var en onödig sänkning, så har jag sedan fått veta att när jag går i skräck låter rösten sähär, det är som om någon försöker strypa mig. Jag vet även nu att rösten iblant omedvetet kan klinga hård och kall, jag har ingen aning varför. Och antar det har kommit med att ptsd-en blev aktiverat då jag gick mindfullnesskursen i 2009-2012, och där det inte fanns någon fridfull plats i min kropp, kroppen kom bättre ihåg än jag gjorde själv. Och den fruktansvärda resan i skräckens och sorgens land började.

Ja 2015 gick armen, ja den kan ju inte gå såhär som ett barn gör vid ettårsålder; den bara inte ville fungera. Det finns olika rationella förklarningar, som den Retoriska analysen som jag har fått skriva 5 gånger, och som blivit totalt sågat 5 gånger, jag skriver ju med högra armen på en liten laptop, av metall, jag har även metallallergi; och vintern 2014/2015 spelade jag full badmington match, tennismatchar och gick två mil på skidor två helger på rad, utan att ha tränat alls, innan.

Men i natt då skräcken kom, och jag låg där paralyserad, som i Bäckfilmen Nergräven eller vad den nu heter, visste jag 'pling' att när jag blev misshandlat som barn och ungdom så var det högerarm som blev tvingad bak på ryggen, för så kan man få ner ett huvud i golvet, OCH det är just den typ av skada armen har. Slumpen? Här går det rationella och samarbetar med poststressreaktionerna, kraftfullt som när Bäcks psykopater gräver ner folk levande.

Det konstiga är även att i går träffte jag henne som hade mindfulnesskursen i 2009-2012. Det är svårt att förstå, hur det är att ligga i skräck en natt, medan spöken från förut spökar i rummet, det är kanske lika svårt att fatta som om filmerna Natt på museet 1 o 2 var reality, ingen tror ju att fossilerna på ett museum kan bli levande om natten, och inge ville ha trott att jag ligger paralyserat om natten pga något som hände för länge sedan, i förra århundrade.

Jag har även tänkt på ordet tillintetgjord, för det var det jag kände jag blev som barn. Det är ett enormt kraftfullt ord, det var det 10 miljoner männniskor blev under andra världskriget, det går inte riktig att förstå det häller, hur det går att tillintetgöra folk, de 10 miljonerna kom aldrig levande tillbaka. 

Går det att tillintegöra en människa mentalt, jag har alltid gillat böckeran Greven av Monte Christo och Les Miserables, de blir tillintetgjorda, lever vidare, men kommer inte till sin rätt igen.

Har jag rätten till att känna att jag belv tillintetgjord som barn, är inte ordet för starkt, och betyr det att jag aldrig komer att ha någon chans, är detta dörrvakten, muren och det som Kafka skriver om i Processen och liknande böcker; jag har nu gått i 35 år hos psykologer och andra terapeuter.

Eller vill jag en dag falla på min plats, och även förstå varför jag är så rädd för regnväder att jag inte får sova på natten, att jag i grunden är livrädd för vatten, att jag känner strypningar när det regnar för mycket, vill nattskräcken ge med sig, rösten inte bli gäll av skräck och vill en dag barndommens hela landskap öpnna sig upp; nu är den ju betingat av att jag inte kommer ihåg, psyket upplevar det för farlig, fortfarande.

Hur kan jag ha en släkt som inte bryr sig, i förtid nutid och framtid, de kanske har det som mig, men på lite annat sätt, de kanske även har skräck på natten för det de gjorde, eller lät vara att göra och även låter vara den dag i dag; att stå upp för mig och sig själv. Det är värre det de gjör i nutid än i förtid, i dag är de vuxna alla ihop, och vet hur ord kan förlösa, och släppa både dem och mig fri. För det jag var med om som barn är en utsatthet som är såpass illa att jag kunne ha blivit tillintetgjord, där och då, och de kunde ha suttit i fängelse och ha gumlat på vatten och bröd i flera år, skammen hade blivit öppen, och alla ville ha vetat vad som hände, i stället skall jag hantera det här själv ensam på natten.

Rättvist? Ja, det beror på..., enligt Retoriken.

Jag fick frågan om jag kollar på Lets dance. Nej jag avskyr Lets dance. Nej du misgillar Lets dance. Nej jag avskyr lets dance. Som 5 årig var jag tvungen att gå på dansskola i ett år. Jag avskydde det, ändå gick jag. Där började jag samla på minuspoäng. Jag kommer även i dag i håg kristallklart viassa bilder från dansskolan med pardans och avskyn. Jag skulle även gå på en musikalisk förskola. Pling plong, jag gillade det inte. Senare skulle jag gå och lära spela piano. I 5 år gick jag utan att öva ett grann, lite motståndsförmåga har jag haft. Stackars pianolärare, ändå sa han att jag hade ett talent. Han var alkholiserat, han förstod kankse lite om tvång. Senare ville de att jag skulle gå i skolans musikkorps, jag klarar ju inte tvungna samspel och gick inte. Själv ville jag dansa balett ha hund och rida, det fick jag inte och jag blev utan fritidsaktiviteter.

Jag misgilar påtvungen kvinnlighet och manlighet som i en dansskola, jag avskyr högklackade skor smink för att kläta bort ansiktet, och dess giftiga kemiklaier och kvinnliga svarta läderväskor. Med äkta eller imitierat läder, det ser jättefånigt ut. Och hämskt opraktisk.

Fortsättning följer, jag fick ju inte sova då jag började om igen på dansskolan i natt, och med dansskolan följde en lång historia som handlar om livets dansskolor. Jag avskyr lets dance, eller lets trams, som jag kallar den. 

Att mötas, då jag frågade fick jag inga svar på det. Det var svar nog, miljösaken kan inte gå bra, men utan möten kan det häller inte fungera särskilt effektivt. Få klarar att mötas, när de träffas, tycks de tro att de är med om födeslesdagsleken stol-leken, den som inte tar plats får ingen. Men att kunna möta folk utan att ta plats fungerar även dåligt, det är inte lätt att mötas, för någon betyder det dessutom träff, att söka efter partner eller partners i möteslokalen. Miljösaken behöver möten, att tillvarota varandras innersta driv och liv. Men att mötas är en konst, och att vara konstnar för att mötas eller träffas är överkurs. Det är inte lätt, stolleken är jäktande, och inte för de som inte gillar den leken. Men om folk skulle vilje möta mig måste de känna att jag ger något. Vem är jag egentligen, urtråkig, besserwisser, inte tillräcklig ung, för lite, för mycket. Vad har jag att bidraga med som gör att andra tycker de kommer vidare, vem vill vara lyhörd och lyssna in vad jag har med mig. Hur är egentligen spelreglerna och måste man spela samma spel?

Blindabocken! Är det den leken vi leker när vi träffas?

Är det därför det är tryggare bakom datorn?

Formellt bemötande, hur och när och var och varför passar det, och när hur och varför passar det inte.

Vi har en ongoing process med robotar, som skall ersätta allt från bemötande till en hjälpande hand. Ok jag går i försvar för bibeln igen. Hedningen som gillar bibeln, själar behöver möta själar. Själar behöver hjälp från själar.

Formellt bemötande är nära robotbemötande, icke bemötande, rent informativt, utan igenkännande, utan inlevande attityd, utan åsikter eller känslor, utan själ.

Jag satt och lyssnade på argument för robotar, och ett var att de var som hundar eller andra djur, inte som människor bara; bara ett annan typ bemötande. 

Robotar som en hund? En katt som en robot? Nej hundar och andra djur är själar med, de bemötar, de möter dig, de berör och rör dig.

Jag är inte så förtjust i formellt bemötande, ok ersätt formalitet med robotar, jag är inte förtjust i robotar, jag börjar bli less på datorer med; på plattburken med plattburkan. 

Den hindrar möten, den hindrar bemötande, de hindrar att man rörs och berörs. Vi lever i ett samhälle där vi skyddar oss bakom bilens panser, bakom formell attidtyd, bakom tyssnad; det är många sätt att undvika bemötande.

I de samhällen kan vi byta ur männiksor med robotar, det ger inte större skillnad.

Jag är en själ, jag vill inte ha robotar runt mig, jag vill möta själar utan skyddat identitet, som inte har formell ton, eller lever bakom armerade fordon, eller genom armareda glasplator eller armerade telefoner eller via armarade attityd.

Möten, beröring av levande varelser som vill en väl, är det som är skillnad på liv och död. De som vill ha ett samhälle utan, får det nog som de vill. Där ingen gör fel, där själer inte behövs, där formaliteter är normen. Vi är redan snart där.

Hur kan vi rädda alla rödlistade arter, alla hotade ekosystem, all estetik eller alla känsliga själer? Nej det du, vi efterfrågar de ofelbarliga, det ofelbarliga, det ytliga, den vidunderliga tekniken som kan ta oss överallt samtidig. Jag ogillar mera och mera denna värld!

Vi vill långt, fort och ha mera och mera och mera, som barn skall vi alltid långt fort fram och ha mest och vara best. Tekniken tar oss dit, och vi är som förtrollade. Kallt metall glass och låtsaskommunikation, låtsasvärldar och vi intereagerar redan med robotar eller robotliknande bemötande.

JAG SÖRJER OCH SÖRJER, JAG GILLAR SJÄLAR, JAG GILLAR RÖDLISTADE MÄNNISKOR OCH DJUR OCH VÄXTER. JAG VILL INTE HA DET HÄR FORMELLA GRÄSLIGA KALDA PLATTA YTLIGA OCH FELFRIA.

Jag, en felvara, söker likasinnande!

Tysnad handlar om makt. Så enkelt kan man säga om den saken. Den handlar om bestraffning, den handlar om medel, den handlar inte om spegelneuroner. 

Det som gjorde att jag fortsatte skriva bloggen var att jag har varit så utsatt, från ett glad och utåtriktat barn, till att inget var kvar. 

Kanske det skulle leda till empati, nej inte i min slekt eller nära och kära.

Min bror som slog och log och tog kör absolut tystaleken.

Och min kusin som svek mig, kör den till fullo. Jag måste även säga att hon behöver inte ha något samvete, med 7 X 70 JA- sägera omkring sig kan hon få bekräftat varje tanke hon tänker.

Att tysta bort någon som man tycker är känslomessig plågsam, så gör man hen non gratia, till en zombie, till en redan död och begraven kadaver.

Det handlar om makt och avmakt, hade det inte varit för denna anonynma blogg, som trots allt är mitt enda dokument om ett liv, vars folk valde lämna. Det kunne varit på grensen att de hade vunnit, vissa dagar och veckor här är inte liv, det är Bäck. 

Och maktgängen hade vunnit kunne ha hållit sina välformulerade tal i min begravning, medan mina barn hade gått åt skogen utan empati från fulgänget och co. Det ville ha varit en bekräftese på vilket dåligt geneitsk material jag kommer från, och de ville nog ha gillat om mina barn for illa med.

Ok det är inte lika fördelat i min släkt, jag kan känna igen mig i Stig-Helmer. Släkten är mera de som driver semesterorten. De har makten och jag fick alla spegelneuroner. 

Jag kan även lite om makt jag försvar ju naturen och andra utslagna. Men att köra tystaleken medvetet som vapen, tycker jag inte om.

Det som är effektivt med tystnad som vapen är att det går inte att ha några känslor riktade mot dessa personer, jag gillar dem inte men misgillar dem häller inte

Tystnad är otroligt effektivt då det ställer en i position: schack matt.

Jag kan inte skriva att någon svek, det är allt för starkt och nästan fördödande. Tystnad kan komma från allt från sorg, skuld, oförmåga eller en annan verklighetsuppfattning. Det ända jag kan säga är att tystnad skapar problem för mig, en problemflytt från dem till mig.

Om de inte läser detta, är de i tillägg lyckligt ovetande om det:

Jag kör lite egenreklam här. Jag är ju egentligen väldig normal 🙂 Tänk att måtte skriva det.. 🙃Det är i grunden det jag är, annars kunne jag inte skrivit om tabun posttraumatisk stress och annat som råkar lite en och envar, och ingen kan vara säker på någonting egentligen. Jag har ett starkt förnuft, en stark vilja och en rätt stark personlighet. Jag har en stark analytisk förmåga och ett abstrakt logisk matematisk tänkande. 

Dock har jag i alla år burit runt på något som tyngde, som jag döljde, och som jag inte riktig kunde sätta ord på, tills en dag orden kom av sig själv, och det som tyngde blev i fokus, och fankern för en tyngd jag hade burit runt på. Medan den "normala" sidan fungerade parallellt. I dag står varmansen fram med de värsta historier på teven. Och allt det inte fick snackas om och fortfarande är det så, utom i forum för dessa samtal, blev normalt. Någon utsätts för våld, andra misbruk inom familjen eller olika sjukdommar inom familjen, och några även har berättat om livet i konstentrationsläger, hur klarar man egentligen livet efter? forsterhemsbarn där de plundrades för sin barndom, kvinnor i slaveri, barnbrudar, förnedring redan från spädbarnsålder, mobbning våldtekter, ja någon mishandlas och kommer inte från det med livet, och någon klarar inte att fortsätta sitt liv, osv osv osv. 

I distans kan jag tänka jag har tur, som har kommit ifrån livet med livet i behåll, det är alltid sorg i livet, då det alltid tar slut nångång, och en tänker även att livet har gått ifrån en? Har gått ifrån en? Det var ju dessa drömmar om livet som gick ifrån en. Om jag inte har levt livet enligt ett recept, så är det endog ett liv. Och som alla måste jag även veta att det en dag tar slut. 

Men dessa som utsatte andra, som vanskötte barnen på riktig, som jobbade i koncentrations-läger, eller som gifte sig med ett barn eller gjorde det illa på olika sätt med flit. Var är deras historier om sig själv, och vem är de egentligen? 

En del var nog själv offer och ville inte ha gjort det de gjorde, men de som försvarar det de gjorde då? Detta är inte folk i min slekt, så illa tror jag inte alls om dem, detta är något diffust och farligt, där det verkar vara underhållning att ha gjort något av detta för vissa, underhållning för resten av livet. Vem är dessa och vad finns i dessas hjärnor, är det en medfödd skada? en personlighetstyp? sadister kallas de, och någom funktion borde de ha, enligt biologisk tänk och det har de nog. I alla samhällern till alla tider har det försiggått grymheter, det är rent av en av del av livet och överallt kan en möta de som verkar få lustkänslor av att vara elaka, grymma, inriktade på sitt offer eller flera. 

Människor är ju djur, vi tillhör djurriket, och alltätare och rovdjur. Några har en glädje och njuter av att andra lider. Konstig är det och illa är det när dessa får positioner. Vi har gjort det till tabu att vara utsatt för dem som njuter av att göra andra illa. Det är skamlig rent utav, och är inte det konstig? för de flesta av dessa har ingen njutning av att bli plågade. 

För att sluta frid med sig själv och jordelivet, är det bra att veta att världen är som den är.

För att kunna leva måste man inte bara acceptera sig själv, men även hela mänsklighetens tillkortokommande. Att sluta frid med att även kunne tillåta sig att leva fast det några hus längre bort skändas någon precis i detta ögonblick, och detta, och detta, och detta, och detta, 

non stop:

Hur kan jag ta det från Stighelmer till jordens undergång, ja för stighelemer och co, dvs oss alla.

Jag får börja med Stig helmer på semesterresan, han är symbolet på när jag klantar till det. Jag är ju lite formell, men avigsidan är stighelmer-varningar; här kommer tönta.

Tönta kan int riktig spelreglerna och klampar i klaveret som en Bridget Jones live. Gud om det var så att Stig helmer och Bridget var hjältar i verkligheten, i verkligheten får de inte prinsen och halva kungeriket, i verkligheten förlorar de hela kungariket och prinsessan.

Dagen i dag har jag gjort bort mig i den grad att jag undrar på om jag skall gå till skönhetskliniken och byta hela ansiktet eller huvudet.

Hur jag klantar? På ett styrelsemöte med samtliga gamla urkristna rektorerna som fortsatt lever, sa jag rakt emot konsensus. Hade jag haft lite koll, hade jag använd lite smartness när jag först måtte göra det, men nej ingen smartness, bara Bang! liksom.

I dag klantade jag verkligen till det då jag pratade med mäklaren när vi nu skall sälja huset, ja säger aldrig vad jag sa, hur kan man dumma ut sig så totalt. Jag kom dessutom 15 minuter försent på alkoholpolitisk forum, där jag var inbjuden möjligen av utbildningen jag går, och kom m.a.o.inte in. På riksdagen var det, och för inte att glömma det dumma jag sa då de han som äger städfirman ringde, ja det är så dumt att det inte går att repetera.

Det som är bra, är att jag får skämmas i tre dygn, och därmed skärpa till mig, vill jag vara Bridget stighelmer Jones. Eller vill jag vara trovärdig. Jag måste ergo balansera trams och allvar lite bättre.

Vad har detta med jordens undergång att göra, jorden kommer inte att gå under på några miljarder år. 

Jo växthuseffekten tar fart, det borde inte passera 350 ppm CO2, nu har det passerat 400 ppm. Om växthuseffekten accelererar vill det möjligen vara shit det samma om jag dummar mig ut, då tar det mindre än hundra år före än allting är glömt.

Kom igen folkens, börja förmedla för varandra, skräm barnen, förstör affärsmiddagen, vara riktig obekväm i alla sammanhäng, inte som Bridges Jones, men med högt trovärde, skit i om det är Nobelmiddag eller högtid. Vara obekväm och säg som det är, vi eldar upp vår framtid. Med allt från bilen till flygen och all vår aktivitet som förstör vår framtid. Säg det bara såsom det är.

Jag får häller strunt i om allt det dumma jag sa lever i 100 år till.

Jag har varit på anbomöte och ibland inhämtar livet mig, för alla dessa folk jag har valt, som har gått, är det slumpen? Eller valde jag de som liknade mina barndomsroller, de som lekte ett tag med folk, innan de slängde den begagnade bort i begagnadhörnan; slumpen? nej tyvärr. Livet vill alltid vara en repris av det en lärde, det är hela ens verklighetsuppfattning, och det är inte slumpen när folk faller på plats i sina roller som vore de tagit ut av romanen om barnet som blev borta i en ålder av 5, för att någon ville att just hon skulle ha rollen: borta, och sedan vissa folk styr dramat och regin, så blir pjäsen skriven av dem och rollerna förblir som tagen ur en bok som i Ibsens drama: Vild-anden, som dödas. Pjäsen är redan skriven och rollerna givna. 

Du kan se den på Dramaten om och om och om igen. Den är en publiksuccess.

Jag har börjat skriva berättlesen om tant Almas död, jag blir därför högst upptagen en tid och kan nås via min privatsekräterare. Boken blir utgivnen i den undre världen, dvs inträde i maffian är nödvändig, medlemsavgiften betalas via min privata sekräterare. Men vad gör man inte för tant Almas skuld, som precis som Carmbole visst inte var död. 

För ni av er som av någon anledning inte har råd med medlemsavgiften till maffian, så tar gärna Greenpeace wwf naturskyddföreningen regnskogsfonden och liknade organsitationer, som verkligen jobbar för almännyttans skull och inte lagrar dem i banfack som maffian och andra egofixerade verksamheter gör, emot bidrag.

Då sparar ni dessutom är för alla moment som liknar kafkas processen för att få tag på boken om tante Alams död. Som dessutom är utsold för all framtid.

Och nu är det bara Nobelmedaljerna som fattas.

Ja som för tant Alma är det alla är inga som gäller.

Apropå repetitioner, är en född och växt upp med en primadonna, vill en göra det olyckliga val om och om igen, en primadonna eller danne, är någon vars inte vill dela plats med dig. Du duger som solskydd, regnskydd, eller för att bära deras resväskor. En primadonna eller danne vill sitta högst uppe på pallen, vill höra ord som bäst, fantastisk suverän och genial. Men vill inte ha: nej kritik eller annat som stör för utsikten. När du frågar om att få dela på platsen får du ganska enkelt ett nej. Det finns tydligen nog av dem som vill vara skuggan och solskyddet och rägnskyddet och caddie, de behöver dig inte längre när du inet riktig orkar bära mera. Du har ett ultimatum, antigen stå under pallen eller lämna och gå, många illusioner och år fattigare.

Till alla tider och i alla samhällen skildras tristesse, det är en del av de mänskliga villkor, vi kommer aldrig undan avigsidan av livet, och kanske är det som driver oss mot destruktion, både för egna men även för vårt gemensamma liv. Det är alltid en motpol till glädjen lyckan nyfikenhet och uppfinnsamhet. För vi kan inte alla leva lagom, det är idealtillstånd, som ingen hade orkat på i längden; suvären och duktig och framgångsrik har även motsatsen osuvären oduktig och bakgångsrik. I glappet mellan framgång och bakgång frodas det som frodas när några är för rika och några för fattiga, orättvisor avund konflikt krig utrotning. Idelallivet är inte här på jorderiket, det är succens baksida, för att någon skall ha success måste flera förlora.

Men vad vore livet utan glädje framgång lycka och födelse? Men priset är högt, för på något sätt är lagom en mittlinja som är relativit konstant, och under linjen hittar vi avskanden av glädja och av framgång och olycka och död. Alla kan inte vara idelaister, det är bara en vinkling av hur man ser på livet utifrån var man befinner sig när det gäller favör eller disfavör. Och i den mänskiliga psyket, blir dessa tolkat utifrån olika perspektiv, som gör att människans historia är en historia i makt och vanmakt, krig och fred, liv och död, att göra och att förgöra: Sorgligt men sant.