Hon skriver om barn till narcisistiska mammor. Backclash är eftervirkningar efter en sådan barndom, det spelar ingen roll om mamma är frisk i dag. Känsligheten är där och backclash händre varje gång någon
beter sig sådär igen. Och då kommer den anonyma dagboken upp, det skakar i grunden, det rister som en jordbävning, det är som ett isflak som lossnar och jag är på flaket. När skall detta, altså mitt beteende
ta slut. Om jag skall kunna aveckla dagboken och mitt beroedne av den, kan jag ju inte vara med om jordbävningar eller islossningar eller att reagerar som om detta var en attentat, det är ju inte det. Och så kan jag ju inte hålla på.
'Vi är ju alla skruttiga och jag kan inte förvänta folk som inte surar, inte gör enligt mitt trygghetsskript, det är ju jag som står ensam på isflaket, det imaginära, det är ju hos mig det lever, barndommen och
nu är vi alla vuxna från den tiden; människan är inte alltid snäll, men nu får det ta slut att jag reagerar som om det var ett öde värre än döde. Jag agerar ju som ett barn där mor försvinner, men
nu är det på tiden att innse att jag är mor och jag får nu inte svika migsjälv. Jag får inte lossna eller flyta i väg eller låta mina armar lossna.
Jag har ju andra uppdrag, och kunskap att dela med mig, jag
har ju kompetens och kan inte låta mig driva omkring hjälplös på ett isflak, i dag är de ju inte bara imaginära men jag har en uppgift i att inte flera isflak bildas.
Will i ever be free of you? Tja jag tänker
ju inte låta detta fortsätta utan en viss motstånd.
Hoppet är ljusgrönt, och vi satsar på en ljusgrön framtid i dubbel mening: