Händer det för många saker som samtidig som buttar emot, hamnar jag på minussidan. Och det är när man upplever sig som minus. I mötet med andra drar man deras energi, tror man. Osv. på minussidan tar man inte
kontakt och gör man så råkar man gå ännu mera i minus, då säkert tolkningsförmågan är snäv och i egen dissfavör. På minussidan ser självbilden ut, som ett minus, och jag tror även
att man - ja jag är ju egentliigen ingen man - börjar interreagera som ett minus, något med självuppfyllande profeti. Då man förventar något negativt, så går jag utifrån att det är detta man signaliserar.
Man talar minus-språket och responsen blir därefter. Vi är nog många med den erfarenhetetn att visssa dagar stannar man inomhus, man kan kalla det att man är ut ur form. Blir minusdagarna många så börjar det bli
ett problem för då är minustolkningen inte bara en dålig dag, men ett mönster av tolkningar, som systematiseras och blir rätt problematisk. Hela världen skall passa in i en minustolkning och då blir världen en
jobbig tillstånd eller tillvaro. Jag förstår rent konkret när jag är på minussidan och talar minusspråket, men att göra något åt det, nej det går inte; det är som om minus har favör och
rätten på sin sida, som om minus är kunglig och man får bocka och niga när minus är på besök. Och invänta när den kungliga minus finner ett annat ställe han vill besöka eller invadera någon
annan stackars själ. När kung minus lämnar, så börjar även en frihet att komma, att kunna se världen ur ett ljusare perspektiv, att kunne leka, att kunna intereagera. Kung minus är som en hustyrann och när han
lämnar faller vilopulsen, nackspänningar och servilt beteende och det naturliga beteende återvänder, ja det måste vara det naturliga för det är så mycket mera bekvämt.